VÄLKOMMEN TILL HALLAMÖLLA KVARN :

 

 

 

HALLAMÖLLA VATTENKVARN OCH VÄDUREN:

   
 
HALLAMÖLLA VATTENKVARN: En fungerande vattenkvarn med anor från 1200-talet vid Skånes högsta vattenfall i Verkeån. Riklig mängd av bruksverktyg finns. En härlig natur med stora möjligheter till fika med egen fikakorg.
Bilderna är tagna under 2010 - 2013 och visar pampigheten vid Hallamölla.
Vägbeskrivning: Norr om vägen Eljaröd - Andrarum. Skyltat.
Visning: Söndagar under tiden 12/5 - 18/8 mellan 12,00-16,00, eller efter överenskommelse med Alv Persson 0414-91071
 
Hallamöllagruppen 2014 består avMats Persson ordförande. Ordinarie ledamöter: Alv Persson, Karin Bringert, Gunnar Hulphers, Peter Andersson. Suppleanter: Ann-Christine Persson. Arne Andersson, Nisse Fredriksson och Cecilia Ingvaldsson. Säkerhetsansvarig är Mats Persson och tillsyningsman är Peter Andersson. 
 
Valda sockenombud för Eljaröds församling vid årsmötet 2014. Nils Fredriksson tel: 0414-91084 och Alv Persson tel: 0414-91071.
Citat:
En överenskommelse tecknades mellan Christinehofs fideikomiss och Albo Härads Hembygdsföreningden 28 november 1949 i ett avtal om 10 punkter, som gäller fortfarande. Vi återger inledningen och punkt 1.
Undertecknad, förmyndare för greve Carl Gustaf Alfred, Piper, Högestad upplåta härmed till Albo Härads Hembygdsförening dispositionsrätten till den Christinehofs fideikomiss tillhöriga kvarnbyggnaden i Hallamölla uti Eljaröds socken, Kristianstads län, på nedanstående villkor:
1) Kvarnbyggnaden, som förbliver fideikomisstets egendom, får disponeras av Hembygdsföreningen uteslutande för att densamma skall kunna bevaras såsom ett kulturminnesmärke över den tidsepok, då vattenkvarnarna utgjorde en viktig och nödvändig faktor för bygdens näringsliv. Förutsättningarna är alltså att Hembygdsföreningen på ett pietesfullt sätt vårdar byggnaden och för framtiden underhåller densamma på sådant sätt att densamma för bygden blir ett kulturminne av den kvarnrörelse, som tidigare bedrivits inom byggnaden, allt i enlighet med bestämmelserna i § 1 i föreningens stadgar av den 25 juli 1948. Slut på citat:
 
Återger ett samtal mellan Alv Persson Hallamöllagruppens ledare och föreningens ordförande Kenneth Olsson från den 15/9 2010.
Alv Persson: Jag har sprungit här sen liden påg och känner mig som hemma här. Vår son Mats följer samma traditioner. Kvarnen är i samma skick som när jag blev föreningens ansvarige 1999. En stor reparation genomfördes på 50-talet då godset släppte till material och vi arbetsinsatserna. Hade inte den reparationen gjorts hade kvarnen varit riven. Långt gångna planer på detta fanns.
Minnena är många och trevliga säger Alv som nu fyllda 80 år berättar med glimten i ögat. Vid en visning slängde sig en vacker flicka sig runt min hals och gav mig en rejäl kyss på munnen. Sånt gläds man av. En gång var det fint folk (kulturknuttar) från Uppsala nere i Skåne, för att studera Skånes kultur. Efter tre dagars studier kom de till Alv och Hallamölla. Efter visningen och snacket sa en av gästerna - Nu har vi rest runt i tre dagar, detta var äkta, här kunde vi höra kulturens inslag.
Människorna som kommer hit skall känna sig välkomna. Jag skulle aldrig be om någon form av betalning eller inträde. Vill någon hjälpa oss har vi satt upp en låda på väggen, som de kan skänka en liten slant i om de vill. Och de vill väldigt ofta.
Fråga till Alv: Vad är drivkraften att lägga ner så mycket arbete och entusiasm? Utan tvekan kommer svaret: Kontakten med människorna. Det är en livskrydda. Jag gillar inte monolog utan vill ha dialog. Kommer inte den spontant tar jag någon av våra gamla redskap och skapar en liten kunskapstävling.
När Alv börjar minnas möllan var redan storhetstiden över för vattenkvarnarna. Vattennivån var det helt avgörande om kvarnen kunde brukas eller inte. Andra modernare kvarnar tog nu marknaden.
I rummet där vi satt och pratade har druckits många kaffegökar. Rummet fungerade på sin tid som väntrum, (under malningen) och samtalsrum. Här drogs historier av allehanda slag och här betalades månadsfakturan. Den som sa nej till en kaffegök blev inte väl sedd. En stropp. Väggarna har mycket i sig, som vi skulle vilja höra.
Med spänstiga steg tar Alv täten ut i naturen där han undrar hur vi skall hantera Askarna som finns där. Den sjuka som drabbat träden kan innebära en risk i nedfallande grenar för våra besökare menar Alv. Dessutom tycker han att vägen till kvarnen börjar bli dålig. Vem tar kontakt med godset undrar han. Kvarnhjulet måste ha en reparation om några år. Det blir dyrt tycker Alv.
Inte släpper Alv greppet - tack och lov att det finns sådana entusiaster som Alv, vilket jag tackar honom för. Åja-jag är inte ensam. Vi är ju en hel grupp som hjälps åt svarar Alv ödmjukt.
 
Citat av Ivar Lövqvist om Jockum Beck.
Notiser från Jockum Becka, Andrarums Alunbrukets grundläggare 1637 kallad Rige Becken som dog utfattig. Här antecknas ett utdrag angående Hallamölla: Hösten 1640 lyckades Jockum Beck köpa de sex Andrarumshemman som tillhörde hans morbror Otte Marsvin till Krageholm, och denne sålde därjämte till honom Store Hallamölla i Eljaröds socken (sköte på båda köpen lästes på Skåninge landsting 18-11-1640. Genom börd och giftermål hörde Beck till Danmarks förnämsta kretsar, han gifte sig 1629 med Elsa Grubbe, enda bröstarvinge till Kungens sekreter, den lärde Sivert Grubbe, firade 1630 en dotters födelse, och begrov året därpå sin blott adertonåriga, maka jämte en nyfödd son. Elsa dog i barnsäng. 1633 firade han bröllop med Else Friis (1615-1696) dotter av Kungens Kansler Christian Friis till Kragerup. Med henne lär han ha haft elva barn, av vilka blott fem överlevde sin far. Allt som allt blir detta två bröllop tretton barndop och nio begravningar inom familjens livstid. 
 
LITE FAKTA
1491; omtalas den här platsen i skrift första gången. det var i samband med ett arvsskifte i Eljaröd efter Stig Olsson Galen av Bollerup. Då benämndes platsen "Halla Möllor" eftersom det redan då låg flera kvarnar på denna plats. 
1552; upprättade Elline Goye en jordabok över sina och sin avlidne makes tillgångar. Hon var svärdotter till Olof Stigsson av ätten Galen som innehade det stora godset Bollerup. Det finns ännu och är beläget sydöst om Tomelilla. I den upprättade jordaboken nämns åter Hallamölla, men nu även ett "litet Halle Mölla, det längre bort vid ån beläget".
1637; Några år efter det att Alunverket hade startats i Andrarum av Jockum Beck, köpte nämnde Beck Stora Halle Mölla av sin farbror, Otto Marsvin. Ägorna kring Hallamölla var bevuxet av mycket ek och bokskog och det behövdes på Verket, men även kvarnen var av intresse. Arrendet för kvarnen betalades med den tull som mjölnaren tog betalt i. Tullen bestod av en viss mängd säd ur varje säck säd som möllaren skulle mala och Jockum Beck behövde säkert denna tull som betalning åt sina arbetare på Verket.
1737; i en beskrivning med karta och tabell över Hallamölla visas omfattningen på hur mycket jord och skog som tillskrives egendomen. Beskrivningen visar även vilken förtjänst brukaren kunde få in utav kvarnen. Förtjänsten var ringa eftersom det fanns två "frälse" kvarnar strax i närheten. En 50 alnar (1 aln= 0.60 m) uppströms på samma sida och en lika långt ifrån nedströms på andra sidan ån. Den här kvarnen var vid tillfället en kronokvarn och var vid denna tid en förläning åt en "kronans profoss" som övervakade tillverkningen av alun vid Alunverket i Andrarum.
1767; utges i Lund en skrift av J.T. Gillberg - "Ekonomisk och Geografisk Beskrivning över Christianstads Län uti Hertigdömet Skåne" - och i denna skrift anger han följande: "Lille Mölla: crono indelt 1/16 hemman Torups gård. Liten åker och äng med bok och ekskog. Hallamölla: crono indelt 1/16 hemman Torups gård. Stampekvarn 1 st Christinehof. Mjölkvarnar utsocknes frälse 2 st Christinehof. Liten åker, äng och furuskog."
1860; blev denna kvarn ombyggd senaste gången. Det är nu Hallamölla kommer i centrum för Österlen. Det är två personer som kan förknippas med denna utveckling - Anna Nilsson och hennes son Thomas Nilsson. Anna Nilsson, f Andersson, kallad "faster Stampa" föddes i Lille Halle Mölla på 1790-talet. Hon arrenderade Hallamölla med kvarn, vadmalsstamp och jordbruk. Hon startade även en diversehandel här, men det blev hennes son Thomas som förde det till toppen och även praktiskt till botten. I unga år emigrerade Thomas Nilsson till Amerika för att söka guld i Californien, där han på något sätt blev rik. Han kom tillbaka hit och lyfte fram Hallamölla ytterligare och diversehandeln blev en grossiströrelse. Han förde, vad folk sade, ett högt liv bland grevar och baroner och det var väl en del av detta som senare blev hans fall. Han dog utfattig i sitt Hallamölla den 11 januari 1917. 
1949; var det sista året som det maldes på riktigt här i Hallamölla och det var möllaren Erik Enhström som avslutade verksamheten. De fem sista möllarna i Hallamölla var Anders Hansson (som senare köpte Töppamöllan), Anton Hallqvist, Emma Svensson, Ragnar Persson och ovan nämnde Erik Engström. Snart insåg bygdens folk att kvarnen var av mycket högt kulturellt intresse och de tog sig an arbetet att återställa den gamla möllan i någorlunda ursprungligt skick och man fick Christinehofs godsförvaltning att lämna över möllan till Albo Härads Hembygdsförening att förvalta. Ludarödsborna gick "man ur huse" och alla gjorde det de var bäst på - inläggning av nytt golv, nya fönster, måla, mura och snickra.
1950; den 13 augusti skedde invigningen och Nils Larsson på Dala var huvudattraktionen. Nils Larsson var rektor och innehavare av Dala folkhögskola. Hans hobby att räkna fort i huvudet visade han prov på denna dag och för mig var denna uppvisning det mest bestående intrycket av dagen även nu efter nära 40 år. Uppgifterna hämtade ur faktablad upprättade av Gert Ekstrand; Hallamölla 1989. 
 
VÄDURPUMPEN är den bortglömd?

  

Bild 1: Informations och konstruktionsbild av Väduren. Bild 2: Alv Persson vid brunnen. Bild 3: Vädurpumpen i brunnen. 

Kompletterande information från Alv Persson 2014-10-22.

I slutet av 1800-talet införskaffade dåvarande ägaren till Solbacken i Ludaröd en vädur, som pumpade upp vattnet 30 meter från Verkeådalen till gårdshusen. Vattnet pumpades ända upp på loftet i en behållare för att sen med självfall kunna nyttjas till människor och djur. Under årens lopp fick rostiga rör bytas ut, men väduren var i drift ända till 1964. Då grävdes en brunn och en pump med elektrisk motor installerades. På 1980-talet renoverade Alv Persson den gamla väduren, som åter kunde visa hur det gick till i forna dagar.

 
Citat ur Bygd och Natur nr 2 1990. ( Sveriges Hembygdsförbunds tidskrift.)
 
Med nutidens teknik verkar mycket så självklart. Vi knäpper på en strömbrytare och ljuset tänds. Vi vrider på en kran och vattnet strömmar därur. Annorlunda var det förr. Vatten måste hämtas ur källan eller lyftas ur brunnen med brunnskrok eller stolpvind. Och hade man många djur kunde det hända att brunnen ute på gårdsplanen inte räckte till. Då måste man lösa problemet på något sätt och försöka lyfta och framleda vatten i önskad mängd. Och vatten finns ju normalt under markytan eller i terrängens lägsta delar. Den hydrauliska väduren var en maskin som kunde lösa problemet. Denna smått fantastiska uppfinning tillskrivs huvudsakligen bröderna Montgolfier, betydligt mera kända som uppfinnare av varmluftsballongen. Emellertid var de något krassliga till hälsan och måste av och till vårda denna på olika kurorter i Europa. Under en sån sejour kom de i kontakt med en teknisk nyhet, vattenledningen. Klåfingrig som man var upptäckte man att om en kran hastigt stängdes uppstod i röret en tryckstöt av sådan kraft att både rör och kranar kunde demoleras. Dessa en smula illegala pensionatsförsök fortsatte under mera ordnade former på hemmaplan i syfte att tillvarata kraften och utnyttja den till något vettigt. Resultatet blev en apparat som man kallade tryckvattenmaskin och som den äldre kvarlevande brodern Joseph Michel tog patent på 1802. Den hydrauliska väduren består, starkt förenklat, av två ventiler och en tryckklocka, i svenska konstruktioner oftast en konisk gjutjärnsbehållare. Maskinen fungerar så här. Från en damm i en bäck eller källa leds vatten under självtryck genom ett drivrör fram till väduren. En viss fallhöjd är alltså erforderlig. Vattnet strömmar ut genom stötventilen och stryphål i denna. I ett visst ögonblick stängs ventilen hastigt. Den tryckstöt (" waterhammer") som då uppstår fortplantar sig bakåt i drivröret och öppnar den andra ventilen i botten av tryckklockan och in i denna strömmar en liten mängd vatten under tryck. Tryckklockans övre del är luftfylld och denna luftkudde pressas nu samman. När effekten av tryckstöten ebbat ut kommer vatten och luft i tryckklockan att stänga ventilen, men trycket räcker då fortfarande till för att pressa ut en liten mängd vatten i stigledningen. När bottenventilen stängs öppnas ventil A på nytt och processen upprepas, kanske med hastigheten ett slag per sekund. Sammanfattningsvis kan man säga att väduren skapar ett högre tryck i vattnet än vad den givna fallhöjden medger. Problemet med vattenförsörjningen till en gård, en trädgårdsodling eller annan lokal förbrukare kunde alltså lösas med vädurens hjälp. En begränsning hade den dock - den lämpade sig bäst för att pumpa fram ytvatten. Å andra sidan var ytvattnet för några decennier sedan betydligt mindre förorenat än i nutidens kemikalieförgiftade miljö. Det kunde mycket väl duga till djur, bevattning o likn. Det bästa kaffevattnet tog man nog fortfarande ur källan eller brunnen.
Väduren hade sin glansperiod under decennierna kring sekelskiftet. Den uppfattades ganska allmänt som en smått mirakulös anordning. Utan hjälp av ved, kol, eller fotogen arbetade den uthålligt och tålmodigt under dygnets alla timmar och kunde på så sätt fylla ett magasin i uppsamlingstanken. Att med vatten som drivkälla få vatten att rinna i uppförsbacke tyckte många var märkligt. Väduren var billig i drift och underhåll och reparationerna förhållandevis enkla.
Väduren försvann med elektrifieringen på landsbygden. Den föll på en teknisk knock-out när det blev enklare och mera driftsäkert att installera eldrivna pumpar. Dessutom blev det allt vanligare arr förstärka den lokala vattentillgången genom att borra efter grundvatten i jord och berg. Man upphörde att tillverka vädurar i vårt land och de försvann från marknaden för ett tag. Men ett nyväckt intresse för väduren som konstruktion och de intensiva diskussionerna kring energiknapphet och kostnader, inte minst i många

U-länder, som blev följden av 70-talets oljekris fick bl.a som resultat att man här i Sverige tog upp tillverkningen av vädurar på nytt. Man kan alltså idag inköpa och installera en vädur och en enkät som jag skickat runt till ett hundratal personer som under en 10-årsperiod inköpt vädurar har avslöjat många entusiaster som prisar apparatens förtjänster. Nyligen har jag vid ett besök på AB Bruzaholms bruk nära Eksjö kunnat studera en demonstrationsvädur i arbete. Vädurar fabriceras nu på ett gjuteri i närliggande Mariannelund och försäljs genom postorderfirman Clas Ohlson i Insjön. Jag försöker nu främst skapa mig en bild av vädurens användning i gången tid, dvs hur, när och var den användes en gång. Inte minst intressant blir det när man finner spår i terrängen och bebyggelsen efter gamla vädurinstallationer. På ett ställe i Östergötland fann jag i två kvarvarande rörstumpar i en bäck och en 50 meter därifrån liggande cementdamm spåren efter en vädur som för några decennier sedan försedde en gård ca 1 km därifrån med vatten till 100 djur.

Texten skriven av Lektor vid Högskolan i Gävle/ Curt Åberg.  
 
VÄDUREN finns vid HALLAMÖLLA och visning sker av Alv Persson 0414-91071. 
 

 

Sidan senast ändrad 2015-02-07.
 ÅTER TILL INLEDNINGEN