Häradets Natur

VÄLKOMMEN TILL HALLAMÖLLA KVARN och ELJARÖDS SOCKEN:

HALLAMÖLLA VATTENKVARN OCH VÄDUREN:

HALLAMÖLLA VATTENKVARN: En fungerande vattenkvarn med anor från 1200-talet vid Skånes högsta vattenfall i Verkeån. Riklig mängd av bruksverktyg finns. En härlig natur med stora möjligheter till fika med egen fikakorg.

Bilderna är tagna under november månad 2010 och visar pampigheten vid Hallamölla.

Vägbeskrivning: Norr om vägen Eljaröd - Andrarum. Skyltat.

Visning: Söndagar under tiden 16/5 - 22/8 mellan 13,00-17,00, eller efter överenskommelse med Alv Persson 0414-91071

Hallamöllagruppen 2010 består av: Alv Persson ordförande, Berit Persson, Mats Persson, Gunnar Hulpers, Gunnel Hulpers, Karin Bringert, Arne Andersson, Nisse Fredriksson, Gullan Fredriksson, och Bo Palmgren.

Citat:

En överenskommelse tecknades mellan Christinehofs fideikomiss och Albo Härads Hembygdsföreningden 28 november 1949 i ett avtal om 10 punkter, som gäller fortfarande. Vi återger inledningen och punkt 1.

Undertecknad, förmyndare för greve Carl Gustaf Alfred, Piper, Högestad upplåta härmed till Albo Härads Hembygdsförening dispositionsrätten till den Christinehofs fideikomiss tillhöriga kvarnbyggnaden i Hallamölla uti Eljaröds socken, Kristianstads län, på nedanstående villkor:

1) Kvarnbyggnaden, som förbliver fideikomisstets egendom, får disponeras av Hembygdsföreningen uteslutande för att densamma skall kunna bevaras såsom ett kulturminnesmärke över den tidsepok, då vattenkvarnarna utgjorde en viktig och nödvändig faktor för bygdens näringsliv. Förutsättningarna är alltså att Hembygdsföreningen på ett pietesfullt sätt vårdar byggnaden och för framtiden underhåller densamma på sådant sätt att densamma för bygden blir ett kulturminne av den kvarnrörelse, som tidigare bedrivits inom byggnaden, allt i enlighet med bestämmelserna i § 1 i föreningens stadgar av den 25 juli 1948. Slut på citat:

Återger ett samtal mellan Alv Persson Hallamöllagruppens ledare och föreningens ordförande Kenneth Olsson från den 15/9 2010.

Alv Persson: Jag har sprungit här sen liden påg och känner mig som hemma här. Vår son Mats följer samma traditioner. Kvarnen är i samma skick som när jag blev föreningens ansvarige 1999. En stor reparation genomfördes på 50-talet då godset släppte till material och vi arbetsinsatserna. Hade inte den reparationen gjorts hade kvarnen varit riven. Långt gångna planer på detta fanns.

Minnena är många och trevliga säger Alv som nu fyllda 80 år berättar med glimten i ögat. Vid en visning slängde sig en vacker flicka sig runt min hals och gav mig en rejäl kyss på munnen. Sånt gläds man av. En gång var det fint folk (kulturknuttar) från Uppsala nere i Skåne, för att studera Skånes kultur. Efter tre dagars studier kom de till Alv och Hallamölla. Efter visningen och snacket sa en av gästerna - Nu har vi rest runt i tre dagar, detta var äkta, här kunde vi höra kulturens inslag.

Människorna som kommer hit skall känna sig välkomna. Jag skulle aldrig be om någon form av betalning eller inträde. Vill någon hjälpa oss har vi satt upp en låda på väggen, som de kan skänka en liten slant i om de vill. Och de vill väldigt ofta.

Fråga till Alv: Vad är drivkraften att lägga ner så mycket arbete och entusiasm? Utan tvekan kommer svaret: Kontakten med människorna. Det är en livskrydda. Jag gillar inte monolog utan vill ha dialog. Kommer inte den spontant tar jag någon av våra gamla redskap och skapar en liten kunskapstävling.

När Alv börjar minnas möllan var redan storhetstiden över för vattenkvarnarna. Vattennivån var det helt avgörande om kvarnen kunde brukas eller inte. Andra modernare kvarnar tog nu marknaden.

I rummet där vi satt och pratade har druckits många kaffegökar. Rummet fungerade på sin tid som väntrum, (under malningen) och samtalsrum. Här drogs historier av allehanda slag och här betalades månadsfakturan. Den som sa nej till en kaffegök blev inte väl sedd. En stropp. Väggarna har mycket i sig, som vi skulle vilja höra.

Med spänstiga steg tar Alv täten ut i naturen där han undrar hur vi skall hantera Askarna som finns där. Den sjuka som drabbat träden kan innebära en risk i nedfallande grenar för våra besökare menar Alv. Dessutom tycker han att vägen till kvarnen börjar bli dålig. Vem tar kontakt med godset undrar han. Kvarnhjulet måste ha en reparation om några år. Det blir dyrt tycker Alv.

Inte släpper Alv greppet - tack och lov att det finns sådana entusiaster som Alv, vilket jag tackar honom för. Åja-jag är inte ensam. Vi är ju en hel grupp som hjälps åt svarar Alv ödmjukt.

Citat av Ivar Lövqvist om Jockum Beck.

Notiser från Jockum Becka, Andrarums Alunbrukets grundläggare 1637 kallad Rige Becken som dog utfattig. Här antecknas ett utdrag angående Hallamölla: Hösten 1640 lyckades Jockum Beck köpa de sex Andrarumshemman som tillhörde hans morbror Otte Marsvin till Krageholm, och denne sålde därjämte till honom Store Hallamölla i Eljaröds socken (sköte på båda köpen lästes på Skåninge landsting 18-11-1640. Genom börd och giftermål hörde Beck till Danmarks förnämsta kretsar, han gifte sig 1629 med Elsa Grubbe, enda bröstarvinge till Kungens sekreter, den lärde Sivert Grubbe, firade 1630 en dotters födelse, och begrov året därpå sin blott adertonåriga, maka jämte en nyfödd son. Elsa dog i barnsäng. 1633 firade han bröllop med Else Friis (1615-1696) dotter av Kungens Kansler Christian Friis till Kragerup. Med henne lär han ha haft elva barn, av vilka blott fem överlevde sin far. Allt som allt blir detta två bröllop tretton barndop och nio begravningar inom familjens livstid.

LITE FAKTA:

1491; omtalas den här platsen i skrift första gången. det var i samband med ett arvsskifte i Eljaröd efter Stig Olsson Galen av Bollerup. Då benämndes platsen "Halla Möllor" eftersom det redan då låg flera kvarnar på denna plats.

1552; upprättade Elline Goye en jordabok över sina och sin avlidne makes tillgångar. Hon var svärdotter till Olof Stigsson av ätten Galen som innehade det stora godset Bollerup. Det finns ännu och är beläget sydöst om Tomelilla. I den upprättade jordaboken nämns åter Hallamölla, men nu även ett "litet Halle Mölla, det längre bort vid ån beläget".

1637; Några år efter det att Alunverket hade startats i Andrarum av Jockum Beck, köpte nämnde Beck Stora Halle Mölla av sin farbror, Otto Marsvin. Ägorna kring Hallamölla var bevuxet av mycket ek och bokskog och det behövdes på Verket, men även kvarnen var av intresse. Arrendet för kvarnen betalades med den tull som mjölnaren tog betalt i. Tullen bestod av en viss mängd säd ur varje säck säd som möllaren skulle mala och Jockum Beck behövde säkert denna tull som betalning åt sina arbetare på Verket.

1737; i en beskrivning med karta och tabell över Hallamölla visas omfattningen på hur mycket jord och skog som tillskrives egendomen. Beskrivningen visar även vilken förtjänst brukaren kunde få in utav kvarnen. Förtjänsten var ringa eftersom det fanns två "frälse" kvarnar strax i närheten. En 50 alnar (1 aln= 0.60 m) uppströms på samma sida och en lika långt ifrån nedströms på andra sidan ån. Den här kvarnen var vid tillfället en kronokvarn och var vid denna tid en förläning åt en "kronans profoss" som övervakade tillverkningen av alun vid Alunverket i Andrarum.

1767; utges i Lund en skrift av J.T. Gillberg - "Ekonomisk och Geografisk Beskrivning över Christianstads Län uti Hertigdömet Skåne" - och i denna skrift anger han följande: "Lille Mölla: crono indelt 1/16 hemman Torups gård. Liten åker och äng med bok och ekskog. Hallamölla: crono indelt 1/16 hemman Torups gård. Stampekvarn 1 st Christinehof. Mjölkvarnar utsocknes frälse 2 st Christinehof. Liten åker, äng och furuskog."

1860; blev denna kvarn ombyggd senaste gången. Det är nu Hallamölla kommer i centrum för Österlen. Det är två personer som kan förknippas med denna utveckling - Anna Nilsson och hennes son Thomas Nilsson. Anna Nilsson, f Andersson, kallad "faster Stampa" föddes i Lille Halle Mölla på 1790-talet. Hon arrenderade Hallamölla med kvarn, vadmalsstamp och jordbruk. Hon startade även en diversehandel här, men det blev hennes son Thomas som förde det till toppen och även praktiskt till botten. I unga år emigrerade Thomas Nilsson till Amerika för att söka guld i Californien, där han på något sätt blev rik. Han kom tillbaka hit och lyfte fram Hallamölla ytterligare och diversehandeln blev en grossiströrelse. Han förde, vad folk sade, ett högt liv bland grevar och baroner och det var väl en del av detta som senare blev hans fall. Han dog utfattig i sitt Hallamölla den 11 januari 1917.

1949; var det sista året som det maldes på riktigt här i Hallamölla och det var möllaren Erik Enhström som avslutade verksamheten. De fem sista möllarna i Hallamölla var Anders Hansson (som senare köpte Töppamöllan), Anton Hallqvist, Emma Svensson, Ragnar Persson och ovan nämnde Erik Engström. Snart insåg bygdens folk att kvarnen var av mycket högt kulturellt intresse och de tog sig an arbetet att återställa den gamla möllan i någorlunda ursprungligt skick och man fick Christinehofs godsförvaltning att lämna över möllan till Albo Härads Hembygdsförening att förvalta. Ludarödsborna gick "man ur huse" och alla gjorde det de var bäst på - inläggning av nytt golv, nya fönster, måla, mura och snickra.

1950; den 13 augusti skedde invigningen och Nils Larsson på Dala var huvudattraktionen. Nils Larsson var rektor och innehavare av Dala folkhögskola. Hans hobby att räkna fort i huvudet visade han prov på denna dag och för mig var denna uppvisning det mest bestående intrycket av dagen även nu efter nära 40 år. Uppgifterna hämtade ur faktablad upprättade av Gert Ekstrand; Hallamölla 1989.

Anna Stampa: Stycket är återgett av anteckningar förda av ?

Hon hette egentligen Anna Andersson och var född i Lille Hallemölla en liten skvaltkvarn längre ner åt ån, gifte sig med Nils Larsson och tillsammans arrenderade de Hallamölla stampkvarn och senare Hallamölla kvarn 2 (1855). Efter Nils Larssons död 1876 står deras son Anders som arrendator till Hallamölla 2. Anna Stampa var känd som ett rivande fruntimmer, som det står beskrivet, hon körde hästar, svor o domederade, klädd i byxor o långstövlar och på vintern bar hon skinnpäls, Rökte cigarr och drack konjak med greven på Christinehov, var bjuden på alla fester i trakten, kunde dansa som få, var greven med skulle han alltid dansa slängpolska med Anna Stampa. Hon var mycket affärsbegåvad, öppnade en liten affär, sålde vävda schalotter, bakade kakor. Efterhand blev det en liten detaljhandel som hon skötte vid sidan om stampen. Hon hade ytterligare en son som hette Truls. Några år arbetade han i affär i Ystad, tills han 21 år gammal greps av Amerikafeber. 1849 reste han till staterna där stannade han i 14 år, om hans tid där var han mycket förtegen. Folk trodde han grävt guld i Californien, men det är ingen som vet något bestämt, men lite pengar hade han tjänat. Det finns ett rykte som säger att två civilklädda poliser från staterna varit i Tomelilla och frågat efter Tomas Nilsson, det namnet tog han sig i staterna, men ingen kände någon Tomas Nilsson! När han kom hem 1863 utvidgade han moderns affär till en stor grossiströrelse. Han handlade med allt, specerier, manufakturvaror, garner, järn, krut o sprängämnen, vin o fröer. Det byggdes vinkällare och krutkällare. Hela sydöstra Skåne var hans försäljningsområde. Affären gick lysande, han blev en förmögen man. Prästen förhindrade honom att gifta sig därför att han inte kunde visa papper på att han inte gift sig i staterna, men det hindrade inte honom från att skaffa ganska många barn, med Elna Nilsson (klossa Elna) i Ludaröd hade hon fem barn, de umgicks aldrig med Anna Stampa i Hallamölla, kanske var rangskillnaden för stor. Med en dam i Ystad som hette Anna Elfström, som bodde ihop med sin syster Amanda, hade han 2 eller 3 barn? En pojke dog i Spanska sjukan 1918. Ett nytt fint Boningshus byggde han 1875. Tomas Nilsson var en godhjärtad och snäll person. Hans glada fester var mycket omtalade, de hölls i den fina verandan han byggt ut över ån, då var det musik o dans, han gjorde ingen skillnad på rik eller fattig. Många lånade pengar av honom och kunde de inte betala tillbaka avskrev han lånet. Nu började det byggas järnvägar och kring järnvägsstationerna växte det upp nya affärer och Hallamölla låg alldeles för avsides för att kunna konkurrera och sen kom en depression kring sekelskiftet, så Tomas Nilsson förlorade hela sin förmögenhet och dog utfattig på Hallamölla 1917.

VÄDURPUMPEN är den bortglömd?



Bild 1: Informations och konstruktionsbild av Väduren. Bild 2: Alv Persson vid brunnen. Bild 3: Vädurpumpen i brunnen.

Citat ur Bygd och Natur nr 2 1990. ( Sveriges Hembygdsförbunds tidskrift.)

Med nutidens teknik verkar mycket så självklart. Vi knäpper på en strömbrytare och ljuset tänds. Vi vrider på en kran och vattnet strömmar därur. Annorlunda var det förr. Vatten måste hämtas ur källan eller lyftas ur brunnen med brunnskrok eller stolpvind. Och hade man många djur kunde det hända att brunnen ute på gårdsplanen inte räckte till. Då måste man lösa problemet på något sätt och försöka lyfta och framleda vatten i önskad mängd. Och vatten finns ju normalt under markytan eller i terrängens lägsta delar. Den hydrauliska väduren var en maskin som kunde lösa problemet. Denna smått fantastiska uppfinning tillskrivs huvudsakligen bröderna Montgolfier, betydligt mera kända som uppfinnare av varmluftsballongen. Emellertid var de något krassliga till hälsan och måste av och till vårda denna på olika kurorter i Europa. Under en sån sejour kom de i kontakt med en teknisk nyhet, vattenledningen. Klåfingrig som man var upptäckte man att om en kran hastigt stängdes uppstod i röret en tryckstöt av sådan kraft att både rör och kranar kunde demoleras. Dessa en smula illegala pensionatsförsök fortsatte under mera ordnade former på hemmaplan i syfte att tillvarata kraften och utnyttja den till något vettigt. Resultatet blev en apparat som man kallade tryckvattenmaskin och som den äldre kvarlevande brodern Joseph Michel tog patent på 1802. Den hydrauliska väduren består, starkt förenklat, av två ventiler och en tryckklocka, i svenska konstruktioner oftast en konisk gjutgärnsbehållare. Maskinen fungerar så här. Från en damm i en bäck eller källa leds vatten under självtryck genom ett drivrör fram till väduren. En viss fallhöjd är alltså erforderlig. Vattnet strömmar ut genom stötventilen och stryphål i denna. I ett visst ögonblick stängs ventilen hastigt. Den tryckstöt (" waterhammer") som då uppstår fortplantar sig bakåt i drivröret och öppnar den andra ventilen i botten av tryckklockan och in i denna strömmar en liten mängd vatten under tryck. Tryckklockans övre del är luftfylld och denna luftkudde pressas nu samman. När effekten av tryckstöten ebbat ut kommer vatten och luft i tryckklockan att stänga ventilen, men trycket räcker då fortfarande till för att pressa ut en liten mängd vatten i stigledningen. När bottenventilen stängs öppnas ventil A på nytt och processen upprepas,kanske med hastigheten ett slag per sekund. Sammanfattningsvis kan man säga att väduren skapar ett högre tryck i vattnet än vad den givna fallhöjden medger. Problemet med vattenförsörjningen till en gård, en trädgårdsodling eller annan lokal förbrukare kunde alltså lösas med vädurens hjälp. En begränsning hade den dock - den lämpade sig bäst för att pumpa fram ytvatten. Å andra sidan var ytvattnet för några decennier sedan betydligt mindre förorenat än i nutidens kemikalieförgiftade miljö. Det kunde mycket väl duga till djur, bevattning o likn. Det bästa kaffevattnet tog man nog fortfarande ur källan eller brunnen.

Väduren hade sin glansperiod under decennierna kring sekelskiftet. Den uppfattades ganska allmänt som en smått mirakulös anordning. Utan hjälp av ved, kol, eller fotogen arbetade den uthålligt och tålmodigt under dygnets alla timmar och kunde på så sätt fylla ett magasin i uppsamlingstanken. Att med vatten som drivkälla få vatten att rinna i uppförsbacke tyckte många var märkligt. Väduren var billig i drift och underhåll och reparationerna förhållandevis enkla.

Väduren försvann med elektrifieringen på landsbygden. Den föll på en teknisk knock-out när det blev enklare och mera driftsäkert att installera eldrivna pumpar. Dessutom blev det allt vanligare arr förstärka den lokala vattentillgången genom att borra efter grundvatten i jord och berg. Man upphörde att tillverka vädurar i vårt land och de försvann från marknaden för ett tag. Men ett nyväckt intresse för väduren som konstruktion och de intensiva diskussionerna kring energiknapphet och kostnader, inte minst i många
U-länder, som blev följden av 70-talets oljekris fick bl.a som resultat attman här i Sverige tog upp tillverkningen av vädurar på nytt. Man kan alltså idag inköpa och installera en vädur och en enkät som jag skickat runt till ett hundratal personer som under en 10-årsperiod inköpt vädurar har avslöjat många entusiaster som prisar apparatens förtjänster. Nyligen har jag vid ett besök på AB Bruzaholms bruk nära Eksjö kunnat studera en demonstrationsvädur i arbete. Vädurar fabriceras nu på ett gjuteri i närliggande Mariannelund och försäljs genom postorderfirman Clas Ohlson i Insjön. Jag försöker nu främst skapa mig en bild av vädurens användning i gången tid, dvs hur, när och var den användes en gång. Inte minst intressant blir det när man finner spår i terrängen och bebyggelsen efter gamla vädurinstallationer. På ett ställe i Östergötland fann jag i två kvarvarande rörstumpar i en bäck och en 50 meter därifrån liggande cementdamm spåren efter en vädur som för några decennier sedan försedde en gård ca 1 km därifrån med vatten till 100 djur.

Texten skriven av Lektor vid Högskolan i Gävle/ Curt Åberg.

VÄDUREN finns vid HALLAMÖLLA och visning sker av Alv Persson 0414-91071.

ELJARÖDS SOCKEN.

ELJARÖDS KYRKA: Eljaröd har en liten välbevarad kyrka, helgad åt S:t Gertrud och byggd av tegel och därför senare än mängden av naturstenskyrkor och med rakslutert kor.f En datering till 1200-talet bestyrkes också av den breda granitfunten (av jylländsk typ). Att kyrkan haft goda gynnare tycks dessutom framgå därav, att den ägt några fina helgonskulpturer (en madonna, en biskop) från samma sekel. - I början av 1700-talet fick kyrkan, tack vare herrskapet från Andrarum, säregna målningar på bänkar och läktare. Dopfunten härstammar också från 1200-talet. Omfattande förändringar genomfördes på 1800-talet. Bland annat byttes de gamla slutna bänkarna ut mot nya öppna. De gamla sidofälten togs tillvara och placerades i bänkgavlarna mot mittgången. I Eljaröds kyrka finns under kyrkgolvet till höger om mittgången ett gravkor, som brukar kallas Beckska gravkoret och som innehåller ett antal förmultnade kistor. Enligt traditionen skall bl.a Alunbrukets grundare Jochum Beck vila här.Sistnämnda finns det dock ingen absolut klarhet i.

Citat ur sockenbeskrivning av Ivar Löfkvist. I de samlingar som framlidne prosten Rönnbeck på sin tid nedskrev, finns även åtskilliga sockenbeskrivningar från Albo Härad. De äro nedskrivna någon gång på slutet av 1700-talet. Jag skall här göra några utdrag om Eljaröds socken.

Eljaröd, eller Heljaröd synes ha varit dess namn av Helges rödja, ty den som först begynt rödja kring sig plats i skogen, haver kanske hetat Helge eller Elg, emedan folket i hedendomen mycket omnämndes efter djuren. Mig tycks vara att skriva Ellaröd, såsom jag finner det vara i den danska tiden stavat på en gammal altartavla i kyrkan, som vi nu skola beröra. Detta haver enligt min tanke den bästa grund, emedan Ellaröds by är mycket med kärr och al bevuxen, vilket årligen avhugges till små bränner, som köres till alunbruket. De första åborna ha säkert fått rödja bort mycket ale innan de fingo ängar och mark, och däför kallat både byn och kyrkan för Ellaröd eller på danska Alaröd.

Gamla män berätta att Eljaröds by är helgad åt Sankta Gertrud. Av vem är kyrkan byggd, därom kan ingen giva mig kunskap. På patenen äro följande ord skrivna: "Gud vara med alla, the som hafver givfit något till, förbannade vare alle de, som taga här ifrån säger Gud till alla". Kyrkovergen här i Elleröd och Luderöd, Anders Månsson i Bierstup, ock Hans Anderssön i Elleröd. Kalk och dik väger 40 lod.

På den nya altartavlan står med förgyllda bokstäver skrivna överst dessa ord: Verbum Domino marcel in aternum, se don Deliges Omnum. Därnäst instiftelseorden på latin och danska. Nederst på samma tavla finnes en annan latinsk inskription. Av den gamla altartavlan hänger ett stycke mitt i kyrkan, på vilket står Kristi krucifix mitt uti, och de tolv apostlarna på bägge sidor, med sina namn. Det nedersta stycket av den gamla altartavlan hänger på nedersta kyrkogavlen, på vilken står instiftelseorden på danska. På sidorna dessa orden: 1595 var Berhel Svenssön präst till Andrarum och Eljaröd, och var en stor hjälp, till att denna tavla blev renoverad. Jens Jenssön sognedegn, Kyrkovergen Peder Jepsön i Luderöd och Peder Nilssön i Hovgård haver med stor hjälp, gjort till att denna tavla kommit till. Nederst står Johanna Per Jeps. Den nya altartavlan bär årtalet 1608. Uti socknen är ingen herrgård annat än Hovgården, denna bebos av ryttmästaren Joakim Beck. Hovgården var på den tiden rusthåll. Slut citat.

HALLAMÖLLA GÅRD: Hallamölla Gård är belägen i en fantastisk naturskön miljö invid Verkeåns naturreservat. Verkeån och Skåneleden tar sin väg genom gården och bjuder på möjligheter till både bad och vackra promenader. Här finns oändliga möjligheter till rekreation och minnesvärda upplevelser vare sig det är till fots, häst eller svävandes på 8 meters höjd...! För mer info www.hallamolla.se

Acke Ericsson och Clas Johnsson har dokumenterat mycket intressant om Eljaröds socken och utgett dessa i ett antal häften som fortfarande finns att tillgå om du kontaktar Acke Ericsson på tel 040-216737 eller Clas Johnsson på tel 0414-73010.

Häfte nummer 1 är slutsålt.

Ur häfte nummer 2 citerar jag Hänt i Byn 1989. (Utgivet 1990.)

I januari får Kerstin Jonsgården Stifabstipendiet som "Årets Tomelillabo 1988" för sina insatser för bygden. Affa och Ragnhold Johnsson spär på guldmedaljen de fick för tre år sedan med det tredje intyget på att gården Grönadal producerar mjölk av högsta kvalitet. Mejeriernas guldplakett får Berit och Alv Persson, Solbacken och Astrid och Tage Sjögren, Ludaröd erhåller bronsplaketten. I april firade de spänstiga damerna i Gymnastikföreningen Kometen 20-årsjubileum. Maj-Britt Olsson, som varit ordförande samtliga år, erhöll gymnastikförbundets plakett. Andelsföreningen Eljarödsbadet upplöstes den 30 april. Åke Ranteg valdes vid majgillet till ny ordförande i byalaget. Byalagets vandringar och turer i Eljarödsbygden gick i år bl.a till Ekehalla och tillsammans med Brösarps byagille cyklade man längs den gamla vägen Eljaröd-Brösarp - en framtida cykelväg? I juli utkom första häftet av " Bilder från Eljarödsbygden". Sommartid kretsar mycket i byn kring linodlingen och Galleri linlyckan. På galleriet visades textiltryck och keramik och på programsidan fanns demonstrationer av korgmakare Lave Nilsson och bokbindare Anita Frick-Lindewall. Den 5 juli var det stor dräktparad med Österlendräkter. Massor av åskådare lyssnade till Håkan Nilsson som berättade om dräkterna. Den traditionella linryckningen ägde rum redan i slutet av juli - linet var kort i år p g a torkan - och i början av augusti hölls stora linberedningsdagen. På höstkanten hade Stig och Lars Johansson som vanligt utställning av sina målningar och teckningar. Till ny kyrkovaktmästare utsågs Anders Gummesson. Lantbrukarna i Eljaröd var bekymrade över vildsvinens härjningar i åkrar och vallar. Härjningen gavs stort utrymme i YA under både våren och hösten. Vem kunde för några år sen ana, att det skulle bli ett barndaghem i Eljaröd? Men i höst annonserade Daghemmet Eljen efter förskollärare och vid årsskiftet påbörjades renovering av församlingshemmets lägenhet. I oktober firade Eljaröds Rödakorskrets 50-årsjubileum. Ordf. Paula Thorén fick ta emot Röda korsets guldplakett till den jubilerande kretsen. I december började Baccata AB uppföra 13 radhuslägenheter mellan byn och Gåsabacken, på mark som man förvärvat av Elmviks. Och så var det dags för telefonkiosken att plockas bort igen....

Citat ur häfte 3. Hänt i Byn 1990.

Året inleddes med att ett gammalt Eljarödshus fick skratta åt förgängelsen. Det var Frida Anderssons hus som revs. Mjölkproducenter som erhöll utmärkelser för förstklassisk mjölk var Nancy och Erik Gummesson Eljaröd 2, som fick bronsplakett, och Thuve Yngvesson, Eljaröd 49, Christer Olsson, Eljaröd 9 och Dan Nilsson Immadal, vilka samtliga fick diplom nr 1. Vid majgillet valdes Anders Nilsson, Rosenlund till ny ålderman i byalaget. I juni stod de åtta nubyggda marklägenheterna på Elmviks mark inflyttningsklara. Nu togs också det första spadtaget till benediktinerklostret mellan Eljaröd och Bondrum. Det är första gången sedan reformationen som ett kloster byggs av svenska systrar. Marken är skänkt av greveparet Sparre på Kronovall. Klostret, som får namnet Jesu Moder Marias Kloster i Mariavall, ska rymma 14 nunnor och ha 11 gästrum och stå färdigt sommaren 91. Senare kommer även en kyrka och ett munkkloster att uppföras. Byalagets cykelturer gick i år bl.a till Täppamöllan och Verkasjön samt till nunneklostret och Tjörneröd. Galleri Linlyckan öppnade på midsommarafton. Förutom linprodukter visade Artur Malmkvist silverarbeten, Eva Larsson färgsprakande kläder och Knut Maaseck träarbeten. Bland aktiviteterna under sommaren fanns linberedningskvällar, demonstrationer av karvsnitt av Knut Maaseck och silversmide av Artur Malmkvist. Årets stora händelse inföll den 14 juli då Badet fyllde 50 år, vilket firades med en extra festlig simavslutning, inramad av musik av Spjutstorps Badorkester. Årets simlärare var Nils Nilsson och Börje Johansson som kunde promovera ett stort antal kandidater och magistrar bl.a guldmagistrarna Petra Olsson och Anette Persson, Britt Marie Persson (emalj) och Eva Nygren (elitmärket). Inteckningar i vandringsprisen togs av Christel Aspegren, Anders Ericsson och Magnus Falck. På kvällen var det " Minnenas afton" med dans på lövad bana till Malte Nilssons orkester och andra aktiviteter. Ett mycket lyckat arrangemang av byalaget, som drog över 1000 personer! I samband med jubileumsfesten utkom också nr 2 av Eljarödsbilder med historik över Badets femtio år. Den 28 juli bjöd Skivarps kyrkokör under ledning av Rolf Johansson samt solister på en finstämd konsert i kyrkan. Och så kom telefonkiosken tillbaka till byn - inte den gamla luggslitna utan en helt ny modern sak, som placerades vid Rantegs affär. I augusti utökade Eljaröds föräldrakooperativ sin dagisverksamhet i skolan genom att öppna en privat förskola. Sin verksamhet presenterade Eljen vid mässan Barnens värld i Malmö i november. I november fick konstnär Jan-Bertil Andersson, Ludaröd, landstingets kulturstipendium. En annan Ludarödsbo, Astrid Åkerman, utsågs till mottagare av Tomelilla kommuns kulturstipendium. Hon fick priset som kulturarbetare inom det textila området. Året avslutades med att Folke Bengtsson tilldelades Tomelilla kommuns bevarande-kommittés pris för sin helrenovering av sitt hus i Ludaröd.

Citat ur häfte nr, 4 - Bilder från Eljarödsbygden:

Förutom sammanfattningen om HÄNT I BYN 1991, finns en mycket intressant beskrivning om Eljaröds Andelsmejeri, som i stora delar är en beskrivning på den tidens mejerier. Jag väljer denna gång att citera en berättelse om Hans Plugg.

Vi satte oss på trappan. Efter en stund kom mejerskan och skulle köpa kakor. Jag hörde hur det pratades högt inne i affären. Vi kunde inte höra riktigt vad som sades och till slut gick mejerskan med sin påse. Mor kom ut och sa: "Kom in påga, så ska jag tala om en nyhet, men en ruskig sådan. Hans Skomagare har hängt sej och Frans var med och skar ned honom". Vi tyckte det var hemskt. På kvällen började kyrkklockorna ringa. Det var den s.k Mariaklockan. Jag kallade på mor: "Kom. Det syns nåt svart!" Det var fyra svartklädda män, som bar på en kista mellan sig. Det mörka tåget närmade sig. Det var skomakare Hans Pluggs jordafärd. Tåget gick in genom kyrkogårdsgrinden och fortsatte ner på norra sidan av kyrkogården. Där jordades Hans Plugg tyst och stilla utan både präst och klockare. Han myllades ner som ett oskäligt djur i de s.k självspillingarnas kvarter.

Citat ur häfte nr 5 - Bilder från Eljarödsbygden:

I detta häfte berättas om årets händelser (1992), samt med Alfred till Brösarps station, den stora skogsbranden m.m, men jag har valt att citera, Smedjan på nr 19:5 i Eljaröd.

Smeden Per Nilsson, född 1821 i Ö. Vram, köpte 1876 en tomt av Anders Håkansson i Eljaröd (nuvarande ägare när artikeln skrevs: Ingrid Andersson och Agne Alvarsson) för 500 kronor och byggde ett hus där. Han sålde huset till handlanden Nils Jönsson, som 1895 överlät detta till sin syster Hanna, som 1906 sålde till smedmästaren Nils Andersson född 1860 i Lövestad och hans hustru Else Håkansdotter. Frun dog redan efter två år och de var barnlösa. Nils Andersson hade tidigare smedja på Eljaröd nr 1, där Ove och Inga Olsson nu bor, och är omtalad i Fritz Nordins minnen vid flera tillfällen. Nils gifte om sig med Maria Persdotter från Tjörneröd. Nils lät bygga en ny smedja med bostad i norra delen av huset 1908-09. Nils Andersson blev mycket känd för sin vagnstillverkning. Han gjorde smidet till åkvagnar och charabanger, en snickare från Eggelstad gjorde träarbetet och målaren Nils Areskoug från Hallamölla utförde måleriarbetet. Den sista åkvagnen som tillverkades köpte "Marnas pågar" i granngården. Dessutom tillverkade Nils grindarna vid Eljaröds kyrka. Nils Andersson hade en av de första cyklarna i trakten, utan frihjul, men med handbroms fram och påstigningspinne vid bakhjulet. Enligt uppgift skulle han ha haft cykelförsäljning i S:t olof vid början av seklet. Nils dog 1921 och smedjan såldes till smedmästare Per Olsson Vahlgren och hans hustru Emma födda 1880 i Valleberga respektive 1879 i Sövde. De flyttade från Krageholm, där Per arrenderat gårdssmedjan. Vahlgren utförde reparationer och byggnadssmide, skoning av hästar. I stort sett allt förekommande smidesarbete inom lantbruket, men även konstsmide. Efter Vahlgrens bortgång 1958 köpte dottern Astrid och svärsonen Fritz Boman smedjehuset och byggde om detta till bostad.

Citat ur häfte nr 6 - Bilder från Eljarödsbygden:

Julslakten: Det blev tid att slakta grisen därhemma. Jag skall aldrig glömma hur det var, när slakten skulle gå av stapeln. Han, som skulle slakta, gick under det egendomliga namnet "Satantaden" Lindholm. Han kom innan det var riktigt ljust, åtföljd av barnmorskemannen, som skulle hjälpa till med att hålla grisen. Knivarna hade Lindholm lindat in i säckväv ombundna med det s.k. "trynebånned". Jag ville inte vara närvarande vid slakten utan gick in och höll för öronen. När jag var säker på att skrikandet var slut, gick jag ut. De höll då på med att skålla grisen. Faster Hanna stod i köket och vispade blodet. När grisen var slätrakad och fin, lades den på en stege. Ett hängeträ stacks in i senorna i hasorna och detta bands fast i en spole i stegen. Sen restes stegen mot väggen. Grisen öppnades och faster Hanna tog räntan i en enekorg. Sedan skars istern ut, en vid vardera sidan och sen fick grisen hänga tills kvällen, så att den skulle bli nerkyld. Då kom Lindholm och barnmorskemannen igen och styckade grisen. De olika bitarna bars in och lades på köksbordet. Så var grisens levnadssaga slut. Det är med grisen som med människan, hon blir uppskattad först efter döden.

Häftet fortsätter med intressanta berättelser om: Julförberedelser, Julafton, I Julottan, Juldagen och Nyårsfirande. Häftena finns att köpa om du ringer Clas Johnsson på 0414-73010 eller Acke Ericsson på 0414-91034 eller 040-216737.

Citat ur häfte nr 7 - Bilder från Eljarödsbygden.

BRÄNNVINSHÄMTARE: av Fritz Nordin.

På vårsidan 1903 en vacker dag skickade skollärare Boman mig till Brösarp efter en kanna brännvin. Jag har aldrig varit så rädd som jag var den gången. Jag skulle gå längs den stora vägen mellan Kristianstad och Ystad och den trafikerades ofta av kringvandrande gesäller. Men jag tänkte, att ofredar de mig, så får de ta brännvinet. Det var mörk och dyster skog hela vägen och jag kunde inte låta bli att tänka på alla de historier, som Frans hade berättat. Mitt i skogen, tätt intill vägen, fanns ett moras, som kallades Kvasings korra. Där sades en gumma, som gick under namnet Kvasan, ha dränkt sig. Men allt gick lyckligt och väl. När jag kom hem till Bomans var skolan slut. Jag blev inbjuden och mor Boman hade just kaffet färdigt. Boman tvillnade brännvinet på ett litet ankare, som låg i en ställning på bordet. I ena ändan av ankaret fanns en kran av mässing. Mor Boman hällde upp kaffe och jag tyckte att det var storartat att få sitta och dricka kaffe ihop med skolläraren. Jag doppade och drack påtår. Boman hämtade ett brännvinsglas, som han höll under den lilla kranen. "Nu skall vi ha oss en jög", sa han. Jag protesterade, men Boman var envis. "Ja har drucked kaffejög i hela mitt liv, men ja har aldri hatt så myed som ont i hoed", sa han och tömde glaset i min kopp. Jag vågade inte annat än att dricka. Men något värre hade jag inte förtärt. Efter en stund spred sig en underlig känsla i kroppen. Mor Boman kallades in med en ny kaffehalva och Boman fyllde på glaset. Han menade, att jag skulle ha en i det andra benet så att jag inte skulle halta. Hur jag kom hem vet jag inte. Mor hade varit orolig och undrade var jag varit. Hon höll just på att rensa ål, när jag kom in. Jag talade om att jag gått ett ärende åt Boman. Så gick jag fram och tittade på ålen. "Oh, mor, ålen har många fudder", sa jag. Då förstod mor vad det var för slags ärende jag gått och hon gick raka vägen in och skällde ut Boman. Sen fick jag gå och lägga mig och sova av mig ruset.

Bilder från Eljarödsbygden nr 8 innehåller:

Hänt i byn 1995 av Acke Ericsson och Clas Johnsson. Domarringen i Eljaröd av Anders Ericsson. Domarringen i folktron. Minnen från sjöhuset och Ludaröd av Per Ohlsson. Eljaröds skola. Från Eljaröds skola vid seklets början av Fritz Nordin. Mina år i skolan av Astrid Åkerman. Skolminnen från Eljaröd av Nils Göte Håkansson. Minnen från 20 - talet av Eric Edwardsson. Skolutflykter av Nils Göte Håkansson. Min första skoldag av Alva Mattsson, f. Thorén. Minnen från skoltiden av Emmie Johansson. Eljaröds Högre Allmänna Läroverk av Gösta Vitestam. Ludan av Stig Johansson

Bilder från Eljarödsbygden 9, innehåller:

Hänt i byn 1996. Skolans Historia i Eljaröd av Acke Ericsson och Clas Johnsson. Skolan och idrotten av Jack Norlin. Skolutflykter att minnas av Jack Norlin. Eldgivning av Stig Johansson. På spaning av Stig Johansson. Några bilder från storskolan av Acke Ericsson. Juf och skolan av Doris Norlin Andersson. Kontakt med omvärlden av Ragnold Johnsson. Telefonisten berättar av Anna Jakobsson. Minnen från Sjöhuset och Ludaröd, del 2 av Per Ohlsson.

Bilder från Eljarödsbygden 10, innehåller:

Hänt i byn 1997. Ätten Galen och Eljaröd av Acke Ericsson. Ätten Galen och Eljaröds kyrka av Acke Ericsson. Eljaröds kyrka av Acke Ericsson. Minnen från Sjöhuset och Ludaröd, del 3 av Per Ohlsson. På besök i Eljaröd av Anne Henriksson. Ludaröds By av Clas Johnsson.

Bilder från Eljarödsbygden 11, innehåller:

Hänt i byn 1998. Eljaröds kyrkas inventarier av Acke Ericsson. Vad de Beckska kyrkbänkarna i Eljaröd berättar av Nils G. Nilsson. Dikning och avvattning i Eljaröd av Ragnold Johnsson.

Bilder från Eljarödsbygden 12, innehåller:

Hänt i byn 1999. I Ludaröd för hundra år sen av Clas Johnsson. Berättelsen om smeden och hans märkliga katt av Tom Jensen. Minnen från Ludaröd av Göte Andersson. Kyrkogården i Eljaröd av Acke Ericsson. Präster i Eljaröd av Acke Ericsson. Smällarnas natt i Eljaröd av Stig Johansson. Hänt i byn 2000.

Sidan senast ändrad 2011-02-18.

ÅTER TILL INLEDNINGEN