VÄLKOMMEN TILL RAVLUNDA SOCKEN:

RAVLUNDA KYRKA.

 Ravlunda vita 1100-talskyrka - med något senare, bredtorn och vapenhus - lyser från sin kustbacke vida omkring i en fornnordisk bygd. (Rav: det är strandens bärnsten, värdefull för forntidens handel). Och kyrkam hyser också rika, "spännande" minnen: en skyddande järnsmidd dörr, altare och predikstol från reformations- och renässanstiden omkring 1600 (under Christian IV) - ofta bruten av krigshärjningar: obs skriften på korväggen "Anno 1612 kome de Svenske ind i Göinge herrid, der brende röffuede oc ödelagde de ....". Om denna svåra gränstid mellan dansk och svemsk regim tala även två stora präst-epitafier ( den siste danske, den förste svenske prästen 1662). - Men 1700-talets fred lyser från målaren Wennerbergs blomsterprydda bänkar av 1758 (som troligen inspirerat Österlens allmogenålare!).  Inne i kyrkan finns kalkmålningar från 1200-och 1500-talet. Altaruppsatsen dateras toll 1592 och predikstolen till 1618. Predikstolen bär Kristian IV:s symbol. 1955 fick kyrkan som gåva från Vitemölle fiskeläge en skeppsmodell som hänger intill bilden av sjöfararnas skyddspatron - Sankt Kristoffer - som målades 700 år tidigare.

Strax söder om kyrkan vilar Fritjof Nilsson "Piraten" .På gravstenen står texten enligt hans egen vilja : "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan.1972

Havängs utemuseum och bärnstenskusten av Börje R Johansson. Citat ur boken ÖSTERLEN, 1997.

För ungefär 11000 år sedan började inlandsisen släppa sitt grepp om Skåne. Efterhand kom djuren invandrande söderifrån och med dem människorna. Historien från stenåldersfolkets intåg på Österlen för ca 8000 år sedan och fram till nutid åskådliggörs på ett intressant och unikt sätt i Havängs utemuseum. En expo inom Lindgrens längas fyra väggar som är ganska fantastisk. Det är med andra ord bärnstenskustens särprägel och ursprungliga identitet som Skepparpsåns museiförening speglar och det är en spännande historia. Ett utemuseum inne som intresserade har fri tillgång till alla dagar. För att börja med en kort resumé så är Lindgrens länga från början ett skogvaktartorp från mitten av 1800-talet. Lindgren var en av de sista som bodde här och även den siste strandriddaren. Längre tillbaka en syssla som innebar att upptäcka skutor i sjönöd och hålla plundrare av vrak- och strandgods borta. Lindgrens länga avfolkades och efter det att Stiftelsen för fritidsområdet i Skåne övertagit skulle längan rivas. Men då ryckte några ideella entusiaster med Eva Ask från Vitaby i spetsen in i bilden. De bildade Skepparpsåns musieförening, räddade längan och från 1986 restaurerades den genom 2500 frivilliga arbetstimmar och 250 000 kronor i pengar, Själva museet har kostat 1,5 miljoner kronor med medel från kommun, länsantikvarie, stiftelser och fonder.

Att det tidigt kom "invandrare" till Haväng är inte konstigt. Läget är skyddat längst inne i Hanöbukten och fordom var Verkeån en stor, brusande, livgivande älv. Med Eva Ask som guide började museet berätta runt 1950 och tillbaka i tiden. Från den tid då militären erövrade "Gyllene heden" som också var namnet på det berömda värdshuset i Knäbäck. Med undantag av de hus, som flyttades till nuvarande Knäbäckshusen, jämnades husen i byarna, Knäbäck, Killehusen och Kyrkobacken med marken och en mångårig boendeepok ändades. Men visst finns heden kvar med sin natur och med sina kulturhistoriska värden. Eva Ask och museet visar och berättar. Börjar i Lindgrens stall där en ensam "rumphuggen" träko residerar, signerad Göran Hazelius. Berättar om de senaste två seklen som var en fattig tid. Om den magra jorden där havets tång var en nödvändighet för att få skördar, om fiskebodarna och fiskets andel i jakten på brödfödan. Museet bjuder på förklarande texter, fyndiga illustrationer och modeller. T.ex. en modell över Övradekarens gamla hoppfiske. Öppna sedan en lucka i väggen och du får se de nyrestaurerade karen i all sin naturliga prydo. I museets tak sträcker prutgässen precis som de gör på sin väg över Haväng från nordligaste Sibirien till Engelska kanalen. Museet illustrerar den knallgula sommargyllingen som fortfarande låter höra sina toner i trakten liksom lövgrodan och den nattligt spelande mullvadssyrsan.

På 1700-talet högg Christina Piper, Christinehof, ner Ravlundafältets skog och det blev ett sandlandskap. Vid en sandstorm 1843 blottades den 5000-åriga Havängsdösen som ett monument över stenålderns bönder utanför "Stora salta Östersjön" som det heter på en karta från 1692. Men det var framför allt järnåldern, vikingatiden och medeltiden som var Havängs storhetstid. Guldgubbar och en märklig träfigur berättar om en mäktig världslig ledare, och undersökningar visar på en högt stående kultur då. Ravlunda kommer av det danska ordet rav för bärnsten och lund för kult. Byn hade mycket tidigt handelsrättigheter och är troligen föregångare till Kiviks marknad. Viktiga handelsvaror var bärnsten, smycken, skinn och salt. Enligt sägnen fanns det på 1000-talet en vikingastad vid Verkeåns mynning som Eva Ask har namnet Lund på, och jag själv Rav. Hur som helst så finns det en pålanläggning till en hamn från den tiden som visar sig vid exceptionellt lågvatten.

Och så berättar Eva om de dränkta skogarna som en gång sträckte sig från Haväng till Bornholm för 8000-9000 år sedan. Vi sände ner dykare som tog upp en stubbe från havsbotten 1994, men den var tydligen från en trollskog för den har ännu inte torkat. I stället hittade vi en trädel i tången efter en storm som vi hade här. Den är så gammal att K-14 metoden inte kunnat tidsbestämma den. Så är det på Havängs utemuseeum med en blandning av fakta, sägen och saga där det är fritt att låta fantasin flöda. Åk från Ravlunda till Skepperpsgårdens vandrarhem och vandra därifrån till museet. Ca 2000 besökare hittar till Lindgrens länga varje år.