S:T OLOFS SOCKEN.  SANKT OLOFS KYRKA. Citat ur Svenska Gods och Gårdar utgiven 1937:

SANKT OLOFS socken, inom Albo Härad på Linderödsåsens sydsluttning, utgöres av småbruten skogs och jordbruksbygd. Största egendomen är S:t Olofs gård. Inom socknen finns spritfabrik. Fornminnen: Lämningar efter ett äldre kapell finnes n. om kyrkan. Domarring finnes vid Rönnebröd och en rest sten, Prinsasten, å Ljunglyckorna. Kyrkan: Bland Skånes landskyrkor är S:t Olofs en av de märkligaste. Den ursprungliga delen uppfördes på 1100-talet och tillbyggdes på 1300-talet. Kyrkan och en närbelägen offerkälla voro helgade åt Olov den helige och förr vallfartsorter. Av medeltida inventarier må bl.a nämnas altarskåp och S:t Olovs bild från 1500-talet, Mariaskåp, S:ta Annas bild och treenighetsbild från slutet av 1400-talet m.m. S:t Olof nämnes å en 1344 gjuten ännu i bruk varande kyrkklocka "Lonkinna". 

 Citat ur Svenska Gods och Gårdar utgiven 1944: 

SANKT OLOFS socken av Albo Härad ligger uppe på Linderödsåsens sydligaste del och når upp till 150 meter över havet. Landet företer här ett vackert och omväxlande utseende, men jordmånen är ganska karg o. blott mindre åkrar har kunnat röjas, vilka ligga skilda åt av stengärdesgårdar, som vittna om de gångna släkternas mödosamma arbete med den stenbundna marken. Socknen kallades under medeltiden "Lonkinna". Det gamla namnet har emellertid råkat i glömska för namnet på den åt Sankt Olof helgade kyrkan och den närbelägna S:t Olofs källa. Denna kyrka blev nämligen under medeltidenpå grund av det hälsobringande vattnet i denna källa och på grund av den silveryxa, som förvarades i kyrkan och ansågs undergörande, målet för pilgrimsfärder från fjärran orter. Härigenom tillfördes kyrkan betydande offergåvor, som möjliggjort dess för en landskyrka storslagna byggnadssätt och förvärvet av märkliga inventarier. En ursprunglig romansk kyrka av oansenliga mått har redan under medeltiden tillbyggts med ett gotiskt, högrest, tvåskeppigt långhus. Kyrkan hade under medeltiden många altaren, av vilka ännu kvarstå högaltaret med sitt rikt bildförsedda altarskåp, Maria-altaret, trefaldighetsaltaret och den helige Annas altare, vardera med sina skulpterade och kolorerade bilder från senare medeltiden. Också en bild av kyrkans skyddshelgon, S:t Olof, hållande den förutnämnda yxan, pryder kyrkan. En av klockorna bär årtalet 1344, men den anses vara gjuten först ett århundrade senare. En stiftelse bildades den 8 oktober 1943 för insamling av medel till kyrkans restaurering.

Citat ur Våra  Kyrkor-Svenska kyrkan-Simrishamns kyrkliga samfällighet. www.svenskakyrkan.se 

S:t Olofs kyrka, S:t Olof. S:t Olofs kyrka tillhör obestridligen de både vackraste och intressantaste på Österlen. Den har varit en pilgrimskyrka och är ett turistmål av stort mått. Kyrkan är belägen i byn, som fordom hette Lundkende (Lundkinde eller Lonkinna), men som fram på 1500-talet antog kyrkans namn: S:t Olof. Kyrkans äldsta delar, nuvarande kor och sakristia, uppfördes troligen under senare delen av 1100-talet eller början av 1200-talet. Den helgades åt S:t Olof, den norske kungen Olof Haraldsson, kanoniserad kort efter sin död i slaget vid Siklastad den 29 juli, 1030.,

Citat ur Curt Wallinsbok med titeln Gravskick och Gravtraditioner i Sydöstra Skåne. (1951)

Göyeska gravrummet i S:t Olof. 1830 års kyrkoinventarium meddelar, att " den tredje afdelningen av kyrkan utgöres av "begrafningen", ett fyrkantigt rum, som håller 8 alnar i bredd och längd samt innehåller 5 kistor. Det är alltså kyrkans ursprungliga kor (= nuv. sakristian), som i början av 1600-talet apterats till ett gravrum. Av bevarade likkistplåtar och arkivaliska notiser framgår att här bl. a. insatts stoften efter lehnsmanden Jesper Mogensen Göye (d. 1621) till (Kiviks) Esperöd och hans maka, lehnsmansdottern från Gladsaxe Johanne Andersdatter Sinclair (d. 1643), likaså efter hennes broder Henrik samt troligen majoren P. von Klingspor, som på 1680-talet innehade Delperöd. Redan vid visitationen 1814 väckte Wilhelm Faxe förslag om att kistorna skulle nedmyllas på kyrkogården och gravrummet omändras till sakristia.

CITAT ur boken ÖSTERLEN 1989: För 100 år sedan (1889) av Malte Mårtensson: Fredagen den 10 maj hölls entreprenadauktion i S:t Olofs skola för uppförande av Albo härads fattigvårds huvudbyggnad. Byggmästare N. Fröjd från Rörum stannade för lägsta budet. 4000 kronor. 

Snart får Sankt Olof en ny mötesplats. Det gamla torget förlorar sin fyrkantiga form, och blir runt. Växterna får en mycket central plats i omformningen av torget. Flera tusen plantor ska i jorden innan allt är klart. Ny lekplats ersätter den gamla. Bänkar kommer att placeras ut i magnoliernas skugga. Bokhäck och varierande buskage. Bilderna ovan är tagna den 22/11, 2011. 

SANKT OLOFS KÄLLOR:är tre till antalet,Offerkällan, Jungfrukällan och Kransakällan. De ligger i en linje från väster till öster. I väster ligger Jungfrukällan, i mitten Offerkällan och i öster Kransakällan. Offerkällan som ligger strax bakom Sankt Olofs Gård, alldeles i närheten av kyrkan tycks ha haft ett stort inflytande på människornas behov av religiös tillbedjan och folkmedicin under tre olika perioder. Den första under förkristen tid då man samlade offer och tillbedjan på förutbestämda tider. Andra perioden under den katolska tiden, då de flesta gamla sederna bibehölls, men gavs ett nytt innehåll. Sålunda kom tillbedjan av Olofsbilden att ingå i ritualerna. Tredje perioden inträffade efter reformationen som försökte få bort all helgondyrkan och källkult, men som misslyckades. I folktron har det ofta varit i samband med något mirakel som källorna har runnit. Två olika variationer berättar hur källan har uppstått. Den ena påstår att den Helige Olof blivit halshuggen vid S:t Olofs Gård och att källan runnit upp just här, men Kung Olof besökte platsen 1026 och stupade i Miklastad 1030. Han ligger begravd i Niarosdomen i Trondheim.  Den andra berättar om den unga jungfrun som på en juldagsmorgon blev våldtagen av en rövare varvid en källa rann upp. Återger den sista versionen citerad av källa: Svenska kyrkan. Vid den tiden då kyrkan nyligen var uppförd, bodde i en gård i dess närhet en ung och skön jungfru, vilken givetvis tack vare sin skönhet, men också för sin rikedoms skull, var livligt uppvaktad av ungersvenner som ville få hennes hand och därmed den rika gård hon en gång skulle ärva. Men hon försmådde dem alla. En juldagsmorgon när jungfrun var på väg til ottesången, antastades hon av en f d friare som bad henne följa honom till främmande land. Där skulle han ge henne kärlek och rikedom. Då hon inte ville lyssna på hans lockelser, överföll och förgrep han sig på henne. Efter våldsdådet drog han sitt svärd med orden "så skall ingen annan äga dig" och högg ihjäl henne. På platsen sprang en källa upp och mördaren förvandlades till en orm som i all tid skulle ligga på vakt kring källan som straff för sin ogärning. En dag kom en orädd präst till källan och fick se ormen. Denne bad att prästen skulle befria honom från hans eviga plåga och be för hans salighet i himmelen. Prästen avlivade ormen - mördaren, med ett par kraftiga slag av sin vandringskäpp och föll sedan på knä och bad för den förtappade. Efter den dagen började byfolket offra i den heliga källan. Man hämtade vatten till sjuka, som de skulle dricka för att bli friska. Denna källan kallas Jungfrukällan. Namnet Kransakällan är det ingen som kan förklara varför den heter så.

SANKT OLOFS SKOLE OCH FATTIGHUS.

Sankt Olofs skole och fattighus byggdes 1810. Den sista som bodde i huset var "Lilla-Bengta" som sina sista 17 år bodde där. Hon dog 1951. Halva huset var fattighus och andra halvan fungerade som skola  Idag är det inrett som det en gång begav sig. För mer information om Skole och Fattighuset, Byastugan, Sankt Olofs dagen eller Sankt Olofs Smycket: klicka här på www.sanktolofsbyalag.com.

Citat or boken om ÖSTERLEN, 1996 av Malte Mårtensson för 100 år sedan, (1896): I mitten av april kunde man läsa följande i tidningen: Återigen har en församling i Skåne fått en "present" från Danmark. En piga från S:t Olof reste för några år sedan till Danmark och tog tjänst där. Hon blev förälskad i en dansk och de vanliga följderna uteblev ej. När hon en andra gång hamnade i samma situation trädde de danska myndigheterna emellan och fick henne utvisad. Nu sitter den "skeppsbrutna" kvinnan i S:t Olof med två små barn. Det händer varje år och nu finns rätt många halvdanska medborgare i samhället. 

BYASTUGAN: Byastugan ägs av Sankt Olofs Byalag. Styrelsemedlemmarna har lagt ner åtskilliga timmar av ideellt arbete på att förbättra stugan, som främst används vid styrelsens möten och andra sammankomster.

SANKT OLOFS DAGEN: Den 29 juli firas traditionsenligt Sankt Olofsdagen. Att hålla marknad denna dag är en mycket gammal sed, som dock under många år förbjöds då befolkningen hade en tendens att fira lite väl våldsamt.

SANKT OLOFS SMYCKET: Sankt Olofs Smycket är tillverkat för att delas ut till de barn som är födda i Sankt Olof och som döps i Sankt Olofs kyrka. Utdelningen sker på Sankt Olofs Dagen.

Giddings mosse: Citat ur Boken om Sankt Olof utgiven av byalaget. Exemplar finns att köpa. Kontakta Leif Gulldén på telefon 0414-60762.

Vid Linnés besök i S:t olof på hans Skånska resa berättar han om hur slättbönderna "hamlar" träden d.v.s de sågar grenarna av och tar dessa med sig hem. Stammarna kunde de inte fälla i brist på lämpliga verktyg. Träden slår ut nya skott och kommer att likna hamlade pilträd på slätten. Så såg Linné också en man som kom körande med ett lass torv. Han tyckte det var bra att man eldade med jorden, så sparade man träden, men skriver han: "torvjord nybildas inte på många saeculum (sekler), däremot växer träden stora på ett saeculum".

Mossar har vi gott om i S:t Olof. Nästan varje by har en torvmosse där man kunnat ta upp torv till husbehov eller där det har funnits mycket torvjord även för försäljning. Någon färdig torv tycks inte ha försålts från socknen förrän in på 1800 - talet. Till Simrishamn har enligt tullhandlingar från 1798 ingen torv från S:t Olof förts in till staden. Däremot har det kommit in 24 lass ved från Älmhult och tre lass från Nöteboda samt lite fläsk, talg och smör från Raskarum. En annan betydligt större avlämnare av torv och ved var ju Alunbruket i Andrarum. Enligt Alunbrukets bokföring gick nästan all torv från både Dödas Lott och Getings mosse till Alunbruket. På 1800 - talet har man, som brukligt var på den tiden, sålt torvjord i "rudevis", till kunder från slättbygden. När sådden var avklarad drog man upp i skogsbygderna till någon mosse för att ta upp vinterbehovet av torv. När man kom upp på mossen mycket tidigt på morgonen, sökte man upp "torramannen" som visade ut en plats man kunde ta upp på. Så höll man på till vid 7 - tiden på kvällen, naturligtvis med matraster, då det vanligtvis vankades särskilt god och rikligt med mat. "Äggakaga" med stekt fläsk var vanlig middagsmat vid detta tillfälle. Också inte att förglömma - suparna - både till maten och lite då och då. Det betraktades lite som en utfärd eller en fest när man drog till "Skaubojden" för att ta upp torv. Det var ett tungt arbete och ibland kunde värmen vara ganska tryckande och så "blingeknaggarna", en insekt som bet hårt och kunde vid vissa tillfällen vara mycket besvärande. Den var särskilt aktiv när det skulle bli regn. Man höll på till klockan 7 och då skulle "torramannen" komma upp och mäta upp vad man tagit upp. Jorden mättes i antingen 3 eller 4 alnars "rudor". På vissa ställen mätte man i famna-rudor. (1 aln = 60cm, 1 famn = 1,80 M). "Ruda" var således ett kubikmått. "Torramannen" räknade ut hur mycket det blev i kubikalnar respektive kubikfamnar, så han måste vara något så när räknekunnig. Priset för en ruda var vid något tillfälle i slutet på 1800 - talet i Snapparps mosse 2 kronor och 40 öre. (1 ruda = 1 kubikfamn). Den ojämförligt största mossen i Sankt olof är Getinge Mosse eller som den kallas på bygdens mål. Giddings Mosse. Den inköptes någon gång på halva 1850 - talet av länsman Montan. Kvalitén på den torven var mycket bra och många bönder och "husare" körde på våren eller försommaren upp till mossen för att ta upp torv för vinterns behov. Här kunde man välja att ta upp "skäretorv" eller "pluddretorv". Skäretorven var en vitmosstorv som man med speciella järn kunde skära ut torvorna och lägga till torkning. En tid var en soldat Gylfe "torraman" och länsmannens förtrogna på mossen. 1905 hade Montan hunnit bli 87 år och ville sälja mossen. Man kan läsa i YA att ett aktiebolag är under bildande för att inköpa den 125 tunnland stora mossen. Någon hade räknat ut att det fanns torv för cirka i milj. kronor. Häradshövding Hagander på Kiviks Esperöd har ställt sig i spetsen för bolaget. Aktiekapitalet var bestämt till 200.000 kr och vid ett möte på S:t Olofs Hotell blev det nästan fulltecknat samma kväll.

För att forsla torven till utlastning på järnväg beslöts att bygga en linbana 3,3 km lång till S:t Olofs järnvägsstation. Vid konstituerande sammanträde utsågs Häradshövding Hagander till ordförande och man beslöt vidare att underhandla med ägaren om köp av mossen för högst 90.000 kronor. Man beslutade också att bygga en stor torvlåda vid ett stickspår vid stationen. Köpet av mossen blev klart och nu skulle man ta upp torv för att tjäna de stora pengarna varför man inköpte moderna maskiner för detta, bl.a två stora ångmaskiner som skulle dra torvkvarnarna. De kom på järnväg till S:t Olof station och sen skulle hästarna ta över transporten och dra dem på dåliga krokiga vägar upp till mossen. Efter vissa besvär lyckades man få dessa tunga maskiner på plats. En tredje maskin var redan vid mossen och den skulle dra linbanan, när den så småningom skulle komma igång. YA skriver om händelsen den 2 aug. 1906: "Linbanan från Getinge mosse till S:t Olofs Järnvägsstation började för första gången sin verksamhet i lördags under åsyn av stora folkmassor, dels vid mossen och dels vid järnvägsstationen. Vi, som stod vid sistnämnda platsen såg med stort intresse korgarna högt uppe ge sig iväg med jämna mellanrum och komma iväg med fulllast av torv (5 hl). Provet avlöpte charmant och mannen som lett arbetet med att bygga linbanan har gjort ett förnämligt arbete, detsamma kan sägas om alla de som varit med om bygget. Med anledningen av den sällsamma invigningen gav befallningsman A F Montan stor middag på S: t Olofs Järnvägshotell. Bland hedersgästerna märktes greveparet Sparre på Kronovall samt häradshövding Hagander på Kiviks Esperöd".

De högt ställda förväntningarna kom snart på "skam". Torven var i för stora bitar och blev inte genomtorr och gick inte att elda med och var därför svår att sälja. Efter ett par år blev förlusterna så stora att man inte kunde fortsätta och då erbjöd sig Häradshövdingen att överta skulderna som fanns utöver aktiekapitalet. Så skedde också och de som satsat på aktier fick se sina pengar gå all världens väg. Nu sattes mindre munstycken på maskinerna, torven torkade och gick att sälja. Vissa tider har efterfrågan varit större än tillgången. Eftersom mossen var en stor arbetsplats var det en agitator som lyckades bilda en fackförening här. 1909 utbröt en strejk. Arbetarna ville ha mera betalt och det gick inte företaget med på utan anställde folk utifrån varför strejken blev ett misslyckande. Efterhand fick emellertid de gamla arbetarna sina arbeten tillbaka. 1917 utbröt en brand som kunde gått riktigt illa; den kunde spritt sig upp till Dödas Lott stora skogar och det hade kunnat bli en stor förödelse. Militär från Kristianstad anlände med extratåg på eftermiddagen. Och senare på kvällen anlände ett kompani från kavalleriet i Ystad. Militären lyckades under natten få elden under kontroll. Eftersom militären inte fått någon mat rekvirerades på morgonen 500 smörgåsar från Hotellet i S:t Olof. När  källarmästaren ville ha betalt var det ingen som ville betala räkningen. Efter en del pappersexercis betalade statsverket. En person från Vitaby, som vägrade arbeta med släckningen, ansågs av landsfiskalen samhällsfarlig och fick böta. Under branden kom för första gången någonsin en bil till Attusa och parkerade på en gård. Stora folkskaror drog sig hit, branden syntes lång väg genom den intensiva röken. Så den branden blev väl samtalsämnet en lång tid i Attusa. Arbetsplatsen i mossen har varit en av de största vi haft i S:t Olof. När rörelsen var som störst har säkert över 100 människor tidvis arbetat här, endast Ivers Lee kan ha varit större. Allt mindre torv lastades på järnväg, bilarna körde till mossen och hämtade och linbanan behövdes inte mer, varför den lades ner och revs 1934. Allt eftersom man tog upp torv minskade utrymmet för torkplatserna och det var inte lönsamt att bryta mer torv, varför rörelsen upphörde 1952 och maskinerna såldes till skrot.

Men en sak står kanske ännu i sitt garage - åtminstone gjorde den det för en del år sedan, då författaren till detta gjorde ett besök på mossen - den ombyggda chevrolemotorn som tjänstgjorde som lok för den smalspåriga järnvägen som man körde på för att samla in den torra torven. Nu har mossen gått in i en sekellång sömn för att av gräs, björk och videsly bilda ett nytt mosslager för att kanske om några hundra år åter komma till nytta. (Slut citat)

Tillägg: Undertecknad minns när min morfar Johan Alfred Nilsson, Grevlunda berättade om sin tid på mossen. Ett nödvändigt sätt att dryga ut ekonomin på det lilla stället med en häst, två kor, gris och höns. Han gick dit tidigt på morgonen för att efter en dags hårt slit gå vägen hem på kvällen. Sysslorna var inte slut för detta. Det lilla jordbruket skulle också skötas. Jag minns också att det brann rejält någon gång i början av femtiotalet. Då var mossen nerlagd, men en ångmaskin fanns kvar om jag minns rätt och den brann friskt. Stora folkmassor även då.

Ansvarig för citatet och tillägget: Kenneth Olsson.

ÖKRAB: Ökrab är Simrishamns och Tomelilla kommuners gemensamma bolag som bildades 1973 och med uppgift att samordna avfallshanteringen i de båda kommunerna. Totalt ges service åt 33.000 invånare eller c:a 15.000 hushåll. Vill du veta mer om ÖKRAB? www.okrab.se Hanteringen omfattar: Sophämtning, latrinhämtning, slamtömning, komposterbart trädgårdsavfall, gratis hämtning av vitvaror. Detta är en serviceverksamhet som bara finns och glöms bort när allt fungerar. Inom vårt härad är Måsalycke, S:t Olof en förnämlig återvinningsstation , när vi behöver. Alltid ordning och reda, samt rymlig plats för många på en gång. 

Ett gammalt väl bevarat ställverk vid stationshuset i S:t Olof.