Igår torsdagen den 17 mars åkte undertecknad tillsammans med hustru Birgitta och min kusin Inger o maken Stig till Ingers kusin i Lund. Birgit Flink är född Gummesson från Ravlunda. Anledningen till att vi fick följa med är berättelser nertäcknade av Birgits mor Hanna Gummesson, som Birgit är vänlig nog ge oss tillgång till. Birgit är en mycket vital person som med glimten i ögat tog emot oss och bjöd på både lunch och kaffe. Utanför bostaden ven den hårda och kalla vinden, men inne var det varmt, välkomnande och skönt. Vi fick mycket till livs och många goda skratt under de fyra timmar vi var där. En del av berättelserna redovisas på denna föreningens hemsida. Ni som bor eller har rötter i Ravlunda och Tåghusa, eller som är allmänt intresserade av Albo kan förhoppningsvis läsa och känna igen mycket från dessa trakter.

Fakta noterad 18/3 2011.

Birgit Flink, född Gummesson, är född och uppvuxen i Ravlunda. Birgit är dotter till Hanna Gummesson vars berättelser vi kommer att återge på denna sida. Hanna Gummesson var född 1900 och berättelserna är nertecknade på 1980-talet. Birgit gick i skola i Ravlunda och är konfirmerad i Brösarp. Efter grundskolan läste Birgit på Folkhögskolan i Tomelilla och Önnestad, samt genomförde seminarier i Landskrona. Birgit jobbade som piga hos föräldrarna hemma på gården, innan hon påbörjade sitt småskolläraryrke 1946 i Ravlunda. Efter ett år i Ravlunda blev det 6 år i Halland för att därefter  flytta till Dalby. Birgit har varit gift med Ivar Flink och tillsammans har de en dotter,Sigyn och två barnbarn. Ytterligare kunskaper om småskolläraryrket på den tiden har vi bett Birgit teckna ner. Birgit har förutom småskolläraryrket ett öppet, engagerat synsätt på det mesta i livet. Inte minst när det gäller Sigyns och barnbarnens del i livet. Svärsonens engagemang genom undervisning på plats i Vietnam och på distans är också en spännande del i Birgits liv. Dessutom brinner hon för sitt konstnärsskap i form av porträttmålande och landskapsmålande. Fyllda 85 år visar hon stolt sina senaste alster och talar om den utbildning hon genomgår för att utvecklas som konstnär.

Kenneth Olsson 

Berättelse om Anders Pettersson, Tåghusa av Hanna Gummesson:

I Tåghusa i S:t Olofs socken  bodde ett äldre par, Petter hette mannen, något efternamn har jag aldrig hört han kallades för Peter Knubb. Han hade fyra söner och två döttrar. Det är om sonen Anders jag ska berätta, jag blev mycket bekant med honom under årens lopp. Han berättade mycket om sin barndom och det gav mig en inblick i hur hårt och strävt fattiga människor hade det fordom. Anders talade om, att de då de var barn, brukade slå kana på de frusna vattenpölarna, som det var så gott om i deras karga hemtrakt. Men fadern förbjöd det nöjet strängeligen, för det slet på träskorna. Allt som skulle köpas fick man vara särskilt rädd om. Bröt de mot förbudet vankades stryk.

Men pojkarna fann på råd. De tog av sig både träskor och strumpor och åkte kana barfota. Slet man ut skinnet, växte det ut igen av sig själv. Men fadern blev förfärad, när han fick se hela "barfotabaletten". Det blev stryk och förbud. Han var väl ändå rädd om sina pågar. De kunde ju bli sjuka. På den tiden härjade barnsjukdomarna mycket. Även om föräldrarna kunde anlita läkare, stod dessa rätt maktlösa på den tiden. Difteri t.ex ledde ofelbart till döden. Barnet svullnade i halsen och dog av kvävning. Det var många familjer som miste barn förr. Men som de flesta familjer hade stora barnkullar, fick väl de dagliga omsorgerna om de kvarvarande hjälpa dem över sorgen. Min far t.ex hade två bröder, som dött som små, just av sådana barnsjukdomar. Jag tror att det var scharlakansfeber, som ändade deras liv.

Men pågarna hos Petter växte sig stora och starka. När de klarade av att hålla i en lie, började Petter lära dem att hantera detta, tills de uppnådde en ovanlig skicklighet. Konsten var väl mycket, sades det, att hålla eggen skarp.

När Anders sedermera kom till Ravlunda by för att tjäna dräng hos nämndemannen Johan Persson, fick han visa upp sin duglighet, när det skulle huggas hö och säd. De hade ju alltid några mannar till hjälp, men sedan dessa hade huggit tillsammans med Anders några dagar, vägrade de att komma mer. "Ska du ha den drängatosingen mer, kommer vi inte fler dagar". Följden blev att arbetsgivaren fick be Anders att ta det lite lugnare.

Men när det sedan blev husförhör med gamla kyrkoherde Vingren som ledare, gick det mindre bra för Anders Pettersson. Praktiskt kunnande var han mästare i, men boklig lärdom låg honom inte särskilt varmt om hjärtat. När prästen till sist förstod, att hos Anders var inget gensvar att hämta, bad han Anders att lämna husförhöret. Men Anders svarade: "När de andra går, går jag också".

Prästen insåg säkerligen att handgripligen kunde han inte få den uppstudsige ynglingen att lyda, så han använde sig av ett annat maktspråk. Han bannlyste Anders Pettersson. Det betydde bl.a att han inte fick gå till nattvarden. Men detta rörde inte honom mycket. Han var inte så intresserad av kyrkobesök, så han struntade i allt kyrkligt så länge han var kvar i Ravlunda.

Åren gick och Pettersson längtade väl efter att få något eget. Så småningom arrenderade han en liten gård under Kristinehofs fideikomiss. Han gifte sig och efter en tid skulle det bli barn i huset. Men glädjen vändes snart i sorg. Hustru Anna nedkom med en välskapt dotter, men hon (Anna) blev sjuk i barnsängsfeber strax efter förlossningen. Det var en gammal barnmorska i Ravlunda by, en snäll gammal dam, som bar smittan med sig. På den tiden var inte hygienen den bästa.

Med några dagars mellanrum förlöste hon en fyrabarnsmamma i Kyrkokullen och en statarfru på Torup och alla dog av samma sjukdom. En förfärlig tragedi egentligen. Det nyfödda barnet i Kyrkokullen dog också, hur det gick med barnet på Torup vet jag inte. Men Petterssons lilla flicka blev vid liv. Han berättade senare om hur han hade legat på knä vid vaggan och öst sockervatten i det lilla barnet. Men han fick hjälp. Ola Lindholm på Kampbrogård hade en ogift syster, som var i tioårsåldern. Hon var lite svag till hälsan, men stark nog att ta hand om den lilla flickan och hushållet.

Torups gård brukades då av en herre som hette Gustav Liedholm och kallades förvaltare Liedholm. Hos honom arbetade ett hembiträde eller piga, hette det på den tiden. Hon var något över trettio år och som människor åldrades tidigare än vad de gör nu, befann hon sig väl redan på väg upp på glasberget. Hon såg sin chans, skrev till Pettersson och erbjöd sig att ta hand om hans hus och först och främst om hans lilla dotter.

Bengta, som hon hette, var en mycket sparsam och ordentlig människa. Hon hade en bra slant på banken, vilket inte var att förakta i en tid, när alla människor fick tänka mer än en gång, innan de gav ut en krona. Så det var ju inte så konstigt om att Pettersson blev intresserad av anbudet. Besviken blev väl Johanna Lindholm, som nog också hade hyst vissa förhoppningar om att få bli fru i Boarödshus, som den lilla gården hette. Men Pettersson var säkert en god diplomat, för det blev ingen ovänskap när Bengta kom och fick ersätta henne. 

Efter en tid blev det bröllop. Att Bengta varit kronbrud kunde man räkna ut, eftersom hon draperade spegeln i finrummet med kronan och slöjan. Makarna levde i ett ganska harmoniskt äktenskap, trots att det bar stora skillnader i deras kynne. Anders, som var sällskaplig och pratsam, frispråkig mins sagt och så Bengta, som var tystlåten, stillsam, och hade nästan inget behov att träffa andra människor än sin familj, vilken hon ägnade den största omsorg. Att fostra den lilla Anna blev en viktig uppgift för henne, och eftersom hon inte fick några egna barn, kom alla hennes moderskänslor styvdottern till godo.

Ett problem fanns i detta äktenskap. Det var åtskilliga bönder som arrenderade små Kristinehovsgårdar där på trakten. De var mycket eniga och brukade hjälpa varandra vid tröskning och andra stora arbeten då det skulle bjudas på kaffegök. Det blev ofta många, ibland allt för många kaffegökar. Då brast Bengtas mildhet och tålamod och hon kunde visa upp en arg sida också.

Bengta var mycket religiös och hon trodde på en hel del övernaturliga ting. En gång när Pettersson druckit för många kaffegökar, kom han på att han kunde utnyttja Bengtas religiositet.

En kväll blev det extra sent. Bengta förstod vad som var orsaken till att Anders dröjde. Hon beslöt att hämta hem honom. Men hon mötte honom när han var på hemväg, och med möda kunde hålla sig på vägen. När han såg Bengta, förstod han hur arg hon var, och vilken överhalning som väntade. Då fick han en ljus idé. Han tog på sig en så gudsnådelig uppsyn, som hans tillstånd klarade av och sade med en mässande ton: "Gå du hem Bengta, för jag har ett sånt sällskap så jag behöver inte något annat. Herrens änglar har ledsagat mej"! Bengta blev glad, hon trodde honom på hans ord och så slutade den kvällen i frid och försoning. Detta berättade Bengta för min mor och hon tillade också: "Efter den kvällen har han inte överlastat sig. Min mor som hade tjänat på samma gård som Anders i två år, kände bra till hans åsikter, när det gällde religiösa ting, smålog lite för sig själv, när hon hörde Bengtas berättelse. Hon tyckte att han var smart.

Trots att Bengta och Anders var så väsensskilda, hade de mycket gemensamt. En mycket stor arbetsvilja, parad med ett utpräglat ordningssinne, gjorde att den lilla gården riktigt sken. Så rent och prydligt allting var! Varenda dag sopades trapporna och ett bra stycke där omkring. Sen kom kritan fram, ett prydligt rutmönster ritades på trappstenarna. Onödigt fjäsk tyckte många, men det tilltalade väl Bengtas estetiska sinne.

För att hinna med alla sina göromål steg Bengta upp väldigt tidigt om morgnarna. Pettersson i sin tur ville också ha det fint och blankt, inte minst hos de två hästarna, som var hans stolthet. Välfordrade och välryktade var de en prydnad i hans stall.

Strax utanför den lilla gården rann en bäck. Kring den hade de anlagt en trädgård, något av det mest idylliska man kunde se på den tiden. Arrendatorerna under godset brukade inte ha något större trädgårdsintresse, deras krafter räckte väl inte till. Hann inte Petterssons med att kratta gångarna på lördagen, det kunde ju vara sädesbärgning eller annat viktigt arbete som kom i vägen, ja då steg de upp väldigt tidigt på söndagsmorgonen och krattade. Fint skulle det vara, det var de överens om.

Jag minns än hur det på försommaren stod rader av doftande pingstliljor som inramade hela trädgården. Där var blommor av skilda sorter och mycket vackert var det. Åren gick och dottern blev vuxen och hon skulle gifta sig och sätta bo. Då ville Pettersson att hon och hennes man skulle överta gården. Han själv och Bengta kunde skaffa sig ett hus att bo i på gamla dagar.

På gården nr. 10 i Ravlunda, den gård, som min man hade köpt innan vi gifte oss, fanns en skogslott. Bolen kallad. Vid dess sydända fanns ett öppet fält med knappt ett tunnland åker. På detta fält fanns ett litet hus, som varit husmansbostad. På den tiden hade ju alla välsituerade bönder en husman. Det var ett bra sätt att få billig arbetskraft. Det var nämligen så, att för rätten att bo och bruka detta lilla torp, krävdes en oherrans massa dagsverken. 50 mansdagsverken och 35 kvinnodagsverken var ingen ovanlighet.

Men den siste husmannen dog vid den tiden då vi började på gården och huset stod tomt. Dit ville Pettersson flytta och det fick de naturligtvis. Där skapade de faktiskt en riktig idyll. Han och Bengta anlade en vacker liten trädgård med många växter. En vacker, vitmålad grind tillverkad av smala, barkade enevidjor, samt fint upplagda stenmurar avgränsade det lilla torpet i norr. Från grinden gick en väg förbi husen som fortsatte norrut genom granplanteringen. Denna vägen krattades i hela sin sträckning.

Precis i granskogens början hade Pettersson snickrat en liten träbänk, där han och Bengta kunde sitta och njuta av fågelsång och skogsluft. I denna idyll trivdes Bengta, här kunde hon gå och pyssla så mycket hon ville. Hon hade några höns också. De hade namn allihop. men jag minns bara ett. Gullöga.

Pettersson gjorde många dagsverken hos oss, han var kunnig i allt som hörde till en gårds skötsel. Fick han någon stund över från utearbetet, hjälpte han mig därinne. Ville jag ha en hylla uppsatt eller någon annan förändring inomhus, så vände jag mig till Pettersson. Vi kom mycket bra överens.

Han hade ett handikapp, han hade inga tänder. Det var så på den tiden, att sedan tänderna tagit slut, fick man tugga födan utan tänder. Någon tandläkare anlitades aldrig. Pettersson sa många gånger att han uppskattade att jag tänkte på honom då jag lagade maten. Potatismos, gröt och pannkaka var bra mat för honom, segt kött och hårt bröd var svårt att tillgodogöra sig, om man inte hade tänder.

Så gick åren, Bengta dog och Pettersson flyttade till sin dotter, som flyttat till Degeberga. Hennes man var då järnvägstjänsteman. Det var inte så länge de hade bott på Boarödshus. Han hade inte det rätta handlaget med lantbruk, så han tyckte, det var bättre att ta sitt gamla yrke tillbaka. Anna blev sömmerska. Hon hade gått på sykurs i sin ungdom och på sin s.k. lediga tid, sydde hon till folk. Jag var i Degeberga och besökte Pettersson då han bodde hos Anna. Särskilt minns jag hans 90-årsdag. Han blev gammal, han var några år över 90 när han dog. Han blev kärleksfullt vårdad av sin dotter, som själv blivit änka.

Jag ska alltid minnas Anders Pettersson och hans Bengta. Hon mild försonande, aldrig ett ord av förtal kom över hennes läppar. Om någon burit sig illa åt eller ställt till någon förtret, alltid talade hon så försynt om dem, fann alltid någon ursäkt. Hon hade en egenhet, hon var alltid klädd i midjeförkläde och detta fäste hon alltid upp det ena hörnet av, så det såg ut som en trekant. Det verkade som om hon var mer rädd om förklädet än om kjolen. Jag kan se henne i minnet än. Alltid strök hon med handen över de oräkneliga kuddar och överkast, som låg över allt i det pyntade hemmet.

På en gul pinnstol framför sängen hängde alltid en välstruken, broderad duk, så ingen vågade sätta sig på den stolen. Lite överdriven var väl hennes pyntariver. Men ytterst rent och snyggt var där och hon var förtjänt av den största aktning. Anders var ganska frispråkig och blev gärna lite grov i munnen. Men av respekt för Bengta passade han alltid på att komma med de största grovheterna, då hon gick ut i köket. Han trivdes bäst bland utåtriktade, livade människor. Men allting var fridfullt och rent av lite högtidligt i det hemmet, alltid roligt att gå dit. Dottern i huset och jag var klasskamrater och hade sällskap på skolvägen. Vi knöt vänskapsband, som har varat livet. Nu är vi gamla och skröpliga båda, så är ju livets gång.

Hanna Gummesson.            

Berättelse om Ravlunda by av Hanna Gummesson: 

När jag någon gång åker genom Ravlunda by, gripes jag av en underlig stämning. Allt är så stilla där. Järnvägen nedlagd, bränneriet likaså. Hammarslagen från de två smedjorna har tystnat. I en av dem pågår ju ännu lite rörelse, trots att smeden redan är pensionerad. Bönderna, de som finns kvar, behöver ju hjälp med reparationer av sina maskiner.

Fordom fanns tre snickare i byn. Mitt i byn låg Perssons vagnmakeri, som det hette ursprungligen. Sedermera blev det ju mest möbler som tillverkades där. Persson skaffade rätt så mycket maskiner, och hade flera gesäller och lärpojkar, som bedrev möbeltillverkningen i ganska stor skala. Han hade förbindelse med en möbelaffär i Malmö och mycket möbler transporterades dit. Jag minns se´n min skoltid när pojkarna i snickeriet knogade och slet. De fick nämligen bära så mycket som möjligt upp till stationen och lasta i en järnvägsvagn för transport till Malmö. Nu är den lilla fabriken riven och ersatt av en rad pensionärslägenheter.

Så var det snickare Jönsson längst upp i byn. Han var en försynt och blygsam man. Egentligen en betydande konstnär. På äldre dagar ägnade han sig mycket åt snideri. Merendels med religiösa motiv. Hans ljusstakar i form av en ängel blev mycket berömda, man träffade på dem lite här och där i hemmen. De första han gjorde tog han endast 25 kronor för. Han höjde priset så småningom, men aldrig aldrig blev de betalda efter sitt fulla värde. 

Så fanns, längst ner i byn, snickare Berggren. En man med mycket humor. Han tillverkade likkistor och även möbler. Som likkisttillverkare fick han en ny titel av fiskhandlare Spits. På en begravning kallade Spits honom "likfabrikör". Han talade mycket fort och hade till vana att hoppa över någon stavelse. Men Berggren protesterade mot titeln på det bestämdaste.

Två affärer fanns i byn. Främst Edlund som innehade den affär i byn som övertagits efter Sven Jonsson. Det var en gammal smålandsknalle som kommit vandrande till Skåne något av nödåren på artonhundratalet. Med lite krams i säcken gick han kring i gårdarna och prånglade bort det mot lite slantar. Som han var någon sorts rolighetsmakare blev han alltid väl mottagen. Mat och logi brukade han få gratis och hur det var så samlade han ihop så mycket kontanter så han till sist kunde starta en affär i Ravlunda. Han blev mycket gammal och när han gick bort var det som en mycket förmögen man. Socknens rikaste, påstods det. Trots att både hans och hans efterträdares tid inte inköptes så mycket till hushållen. En bondmora med självaktning köpte t.ex aldrig bröd. Det bakades i den stora murade bakugnen som fanns i alla hus, t.o.m hos torparna. Ingen kunde klara sig utan. Affären uppe i byn var tämligen nyetablerad. Dit gick mest ungdomar för att göra sina inköp. De gamla gubbarna var Edlund trogna. Lite respekt för henne fanns också, hon blev nämligen mycket förnärmad om hon misstänkte någon av sina gamla kunder besökte konkurrenten.

Edlunds affär låg nära skolan. Om någon blev gottsugen på rasten och innehade en tvåöring fick man ju en strut karameller för den. Var kassan en femöring blev det en stor strut. Karamellerna måste ha varit billiga i inköp för handlaren, något skulle hon ju tjäna på affären också. Alla varor var ju billiga då. Ett kvarts kilo rostat kaffe kostade 40 öre. Men sockret kostade ungefär 70 öre kilot, så det fick man spara på. Det var den tid då daglönen för t.ex en potatisplockare var en krona om dagen. Så nog fick de hushålla väl om de skulle klara sig.

Men en gång om året slogs på stort, det var till julen. Då spände gubbarna hästen för vagnen och så for han med sin gumma för att julhandla. Då hade Edlund redan julskyltningen klar. Hon hade korsat två julgransflaggor i fönstret som vette mot gården. Det hängde visst en glittergirland där också. Bara åsynen av detta gav oss barn en ilning av glädje. Julen nalkades. Inte någon jul i någon som helst lyx, men vi var glada ändå. Inte blev det några julklappar och inte förekom några sydfrukter då. Äpplen hade ju de flesta själva och julnötter samlade man in på hösten. Kanske kunde det förekomma någon apelsin. Men jag var rätt så stor innan jag hade smakat någon sådan. Men det bakades vitt bröd i ugnen och även vetebröd så när julafton kom fick vi ju smaka det. Med smör och nyrökad korv och en hel ost på bordet. Det var festligt värre. Till skillnad på vardagens salta sill och potatis och grova flottemadar. Mor skurade stuegolvet extra noga, rena trasmattor lades på och fönstren fick nytvättade gardiner. Så kom det vit duk på bordet och två tända ljus och så fick vi efter smörgåsen lutfisk. En härlighet som vi bara fick en gång om året. Se´n risgrynsgröt, men då var vi så mätta så den fick vi gömma det mesta av till dagen efter. Då åt vi den kall, med varm mjölk till.

Men det var ju julhandeln till Edlunds jag skulle skrivit om. Till julen var affären full av kunder, många kommo ganska långt ifrån. Alla skulle bjudas på kaffe. Handlaren hade alltid en extra piga till jul. Massor av vetebröd och kakor gick ju åt och massor av disk blev det ju också. När så den ene efter den andre fått korgarna fulla vankades också julklapp. Mannarna fick en låda cigarrer och så blev det ju en fin väggalmanacka med handlarens namn i guldskrift. En påminnelse om var man skulle göra sina inköp.

Så var det skolan. Det var ju först tvåårig småskola med undervisning av lärarinna. Se´n blev det storskolan med fem klasser. Alla barn gick inte femte året. Var man född i början på året och man inte var alltför klar i sina kunskaper kunde man få sluta redan efter fyra år. Många föräldrar med stora barnkullar, som var så vanliga på den tiden, ansåg nog att det var skönt när barnen kunde börja försörja sig själva. Så kunde man ju bli konfirmerad vid fjorton års ålder. Se´n fick man börja vara piga eller dräng. Det var väl hårt i början men man vande sig.

När se´n man tjänat en hel del år, kanske sparat en slant på banken och man träffade en partner, så gällde det ju att skaffa något gemensamt. Således sätta bo. Möjligheterna var inte så många för medellösa ungdomar. Man hade att välja mellan att bli statare vid en gård eller torpare, antingen under herrgården Torup, eller hos någon bonde. Alla ställen i byn hade husmän, som det också kallades. Västerut från byn fanns ju ett område med mager och stenig jord. Där hade byns bönder var sitt skifte. Det användes mest till ungdjursbete, kallades därför "Kalvhagen". Så brukade bönderna upplåta en jordbit till någon arbetare, där han fick bygga ett hus. En jordbit att odla lite potatis och kanske lite råg till bröd fick han också överta. För detta fick han göra en massa dagsverken till bonden. 50 mandagsverken och 35 kvinno dito var ingen ovanlighet. Ett bekvämt sätt för bonden att skaffa sig billig arbetskraft. Jordlappen han arrenderat bort gjorde ju inte stort bortfall av hans inkomster.

Det var samma byggnadssätt på alla de gamla torpstugorna. Det var en rätt så lång länga, med boningshus i ena ändan och uthus i andra. Det fanns ju en stor skorsten och i samband med den bakugn och framför den en öppen härd. En merendels stenlagd förstuga man först kom in och rakt fram således detta. Till vänster var en dörr till stugan, den enda eldade lokal som fanns i detta hus. Detta kan man verkligen kalla ett allrum. Det inrymde både kök, sovrum, matrum och vardagsrum. Hur det blev plats på kvällen till alla bäddar kan man ju knappt förstå. Det brukade visserligen vara ett rum till bredvid, men det saknade ju eldstad och var obeboeligt under vintern. Till höger om förstugan var ett utrymme som tjänstgjorde som förvaringsrum, se´n var det inte mer. Men huset fortsatte med en liten loge och utanför den fårakätte och hönshus och så till sist grisastian. Den spred ju inte någon vidare doft, därför blev den förlagd ytterst. En fördel var att man kunde gå inomhus när man skulle se till djure.

Min farfar innehade ett sådant torp under nr.5 i Ravlunda. Han var snickare och träskomakare till yrket och så skötte han det lilla torpet där han själv byggt huset. När han se´n blev gammal och inte orkade mer, tog far mot det efter honom. Men som far var mycket intresserad av lantbruk försökte han på alla sätt att utöka arealen. Han arrenderade ett stycke jord till. Den var delvis mager och stenig, delvis vattensjuk. Men far röjde, plockade sten och täckdikade och hur det var så kunde han ha två kor och så lämna mjölk till Grevlunda mejeri. Efter några år köpte han all utmarken till nr.5 i Ravlunda. Blev beviljad egnahemslån och så byggde han uthus, både en liten stall och så en loglänga. Då köptes häst och ännu ett par kor till. Se´n var han småbrukare.

Efter några år dog ägaren till nr. 5. Då arrenderade far också själva huvudgården. Vi ungar var ju vuxna då och kunde arbeta hemma. Allt arbete var ju manuellt på den tiden, så det krävdes ju folk. Handmjölkning året om, men sommaren var ju en arbetsam tid. Först rotfruktsskötseln och sen klöverskörden som skulle bärgas. Se´n kom det drygaste av allt. Binda råg, det var ganska jobbigt, särskilt när det var högsommarvärme då. Det sista arbetet på hösten var potatisplocke efter årder. Man körde ju över potatisfälten en gång till, ifall någon potatis blivit kvar i jorden. Man fick vara rädd om allting. Numera hade det nog inte betalt sig att hålla någon dag för dag att gå och leta överblivna potatis. Tiderna förändras, fast våldsammare nu än i seklets början.

Jag ska tala lite om de gamla bönderna i Ravlunda by och "gårarna" kring. De flesta bönderna i byn från tiden jag gick i skolan, mellan år 1907-1914, var ju rätt så till åren komna. De voro alla välbärgade, hade ärvt sina gårdar från fäderna. Säkerligen skuldfria och med en bra slant på banken. Ställena var inte så stora, så hade man en duktig dräng och därtill piga, behövde ju inte bonden uträtta så mycket. Det gick bra ändå.

Den första gården från järnvägen räknat innehade Bengt Mårtensson. En liten fridsam man, vars största nöje var att få fatt i någon sällskapsbroder att dricka kaffegökar med. Hans loglänga låg utmed gatan. Där hade han en lucka på väggen. I den stod han mycket och spejade om någon lämplig person kom förbi. En gång när vi var på väg till skolan utkämpades en väldig brottning i porten, som också var vid gatan. Då skulle Jins Präst bjudas in och han låtsades i alla fall vara nödbedd. Han var dubbelt så stor som Bengt, både till längd och bredd, men av någon anledning avgick Bengt med segern. Jins Präst hade haft Ravlunda Prästgård på arrende, därav namnet.

Närmsta gård var Jöns Gudmundssons. Han var äldste son till Gudmund Jönsson och således innehavaren till den gamla släktgården, där varannan ägare hette Jöns och så varannan Gudmund. Det brukades så i de gamla bondesläkterna, att den äldsta sonen fick farfaderns namn. Han, således Jöns Gudmundsson, var barn till Bengts hustru. Han hade tydligen funnit det bekvämt att fria i granngården. Båda familjerna fortblev barnlösa. Detta öde delade de med flera i sin by. Även patron Strömbäck på Strömshäll var barnlösa, fast de adopterade en flicka, ett så kallat "Stockholmsbarn", som jag tror att de flesta barnhemsbarn kallades förr.

Så lite längre ner i byn bodde en bror till Jöns, hade en egen gård och så arrenderade han Strömshäll till. Så han var ju storbonde. Han hade flera barn, hade också skaffat till hustru ett par mil från Ravlunda, så det kom nytt blod i släkten. Flera av de gamla paren var kusiner, man ville väl behålla förmögenheterna inom släkten. Nils Gudmundsson var en mycket arbetsam man ända in i ålders höst. Fordrade också mycket av sitt folk, hade ju också mycket att stå i med, när han skulle sköta två gårdar.

Ett stycke från byn låg "gårarna". Det var Per Olsson som var kommunalordförande och även auktionsförättare och boutredningsman. Ja han hade mycket med sockenpolitiken att göra, således en mycket betrodd man.

På andra sidan av Tostarödsvägen, lite längre ner mot byn, bodde Ravlundas verklige storman. Lanstingsman Anders Hansson. Säkerligen av naturen begåvad med ett ovanligt läshuvud. Så hade han i sin ungdom gått på Önnestads gamla, fina läroanstalt. Han måste haft en stor portion envishet för att kunna förmå sin gamle buttre fader att bekosta hans studier där. Det var ju långt före den tid när det blev kotym att lantbrukarsönerna skulle få mer utbildning än de hade fått i byskolan. För så många år sen lades ju mera vikt vid kristendomskunskap än läran om de praktiska ting. Även långt senare på min skoltid fick vi ju använda mycken tid att lära oss katekesen utantill. Så skulle vi ju kunna de gängse högtidspsalmerna också. Både de som sjöngs i kyrkan vid jul och påska. Vi skulle också kunna rabbla upp bibelns böcker i rätt följd. Men det var ju Anders Hansson vi skulle minnas. Han blev även riksdagsman, fast en kort tid. Vid krigsutbrottet 1939 blev det urtima riksdag och då valdes Anders Hansson in. Kort därefter föll han ju för ålderdomsstrecket, men här i Skåne var han ju med i alla företag av värde. Slakteriet i Tomelilla t.ex. Där var han ordförande i många år. Ystad - Brösarps Järnväg, Ravlunda Bränneri, Hushållningssällskapet och många andra företag hade honom med i ledningen. Trots allt var han en mycket enkel och även mycket god människa. Alltid hade han brått, särskilt när han skulle med tåget. Han hade för vana att hålla på med något som hörde lantbruket till ända tills signalen av första förmiddagståget hördes. Om han då skulle med det som kom en halvtimme senare, störtade han in, tvättade och rakade sig, och sedan ut och hoppa i kläderna. Knäppte knapparna gjorde han medan han halvsprang till stationen. Men som lokföraren kände väl till hans vanor, tittade han åt det håll Anders Hansson brukade komma ifrån. Stack han då fram och viftade med väskan, inväntade tåget honom. Hans fru sade en gång, att trots han hade så kort tid på sig att göra sig färdig, hade han aldrig en gång missat tåget.

Annars levde de gamla bönderna i Ravlunda ett ganska lugnt liv. Det var inte så stora omvälvningar i deras livsföring, som det är nu. Man körde sina hästar och redskapen var ju enkla. Jag har än i minne årder och harvor av trä och slagorna med vilken säden bankades ut från halmen. Föga anade väl de gamla odalmännen vilka vidunder som skulle larma fram över deras marker i form av potatisplockare och skördetröskor och jättestora traktorer.

Författare Hanna Gummesson     

FORTSÄTTNING FÖLJER, med berättelse om Anders Pettersson, Tåghusa.

Min tanke flyr tillbaka till min barndomstid och även senare, där minnet lyser så klart på detta gamla hus. Tänk om tiden stått still en stund och detta hade stått kvar på sin grund. Ett ovärderligt minnesmärke över dåtidens folk i fattigdom och obeskrivlig nöd. Här fanns ingenting av nutidens bekvämligheter, men en raritet från utvändigt sett. Korsvirke i svart med vitkalkade rutor av lerstenar inunder. Små fönstergluggar släppte in lite dagsljus. Taket var täckt av halm, som när stormarna drog fram gärna ryckte ett hål här och där. Inte var det lätt att vara husmor utan penningar och guld.

Dörren till förstugan var två halvdörrar, nedan och ovandörr. Där i förstugan var golvet besatt med kullerstenar. Mitt emot förstugedörren var den öppna skorstenen, där eldningen i sättugnen varje dag fick underhållas. Utanför på hällen i denna skorsten var också en trefoting av järn placerad, på vilken Anna Braska laga sin mat och kokte sitt kaffe. Hit ut i sin kalla boning fick hon gå innan hon kunde värma sig på en slurk rågkaffe, för något annat fanns ju knappast i kristiden. Huset var uppdelat i två avdelningar med ett rum i varje ända och ett litet krypin, som fick tjänstgöra som kistehus, skafferi mm. Golven var av lera, vilka sopades med en kvast av en växt, som kallades ljungpiggar. Efter den proceduren beströddes golvet med vit sand och hackat enris. En kvist enris lades på sättugnen, som när den var varm spred en härlig doft i stugan.

Möblerna härinne var åderstigna,vitskurade alla. Där fanns ett mycket litet bord, två stolar, en soffa, en säng och en pall. Över bordet hängde en så kalld lampedolla. En rak ribba med en fyrkant nederst där en lampa hade sin plats. Jag glömde den finaste möbeln, en låg skänk eller buffé i vår tid. På den stod en Kristusbild med öppen famn, två gamla ljusstakar och en postilla samt en psalmbok. Däröver på väggen två tavlor föreställande Kristus med törnekronan och nattvarden med honom. Vitkalkade väggar, sättugnen svart, på den fick kaffepannan ibland stå och puttra. Över denna ugn fanns två trästänger för torkning av handdukar och annat sånt behov. 

När vi var barn sprang vi ofta ärenden för mor till detta lilla hus och jag minns hur högtidligt det var att komma in och få sitta på hennes soffa en stund. Hur fattig hon var, så ville hon ändå bjuda på oss och det blev en 2 öres skorpa med svart kaffe med socker i. I gengäld hade vi med oss något i matväg från mor, som trots att vi själva hade det knalt hemma, där vi var många munnar att mätta, så hade mor ett hjärta av guld och fick det att räcka till mat för många utslagna fattiga människor.

Dessa gamla stugsittare satte stort värde på de stunder, då de fick komma till torparmororna och hjälpa till med tvätt, ullkardning och linberednig, som ju fanns i nästan varje hus på den tiden. Förnöjsamheten kunde ingen ta ifrån dem hur besvärlig deras tillvaro än kunde vara. Så var det med denna gamla Anna Braska. Hon levde så länge att hon var ibland de första, som fick plats på ålderdomshemmet, numera Talldungen i Brösarp.

Namnet Braskahus var, tror jag efter Annas far, som kallades Brasken. Anna var också i dagligt tal kallad Aides Anna. Troligen hette hennes mor Agda eller Aida.

Jag minns......

 Av Astrid Krondahl tillägnad Anna Braska.