Glokalisering

Glokalisering, den samtidiga förekomsten av både universala och partiella tendenser i samtida sociala, politiska och ekonomiska system. Termen, en språklig hybrid av globalisering och lokalisering, populariserades av sociologen Roland Robertson och myntades, enligt honom, av japanska ekonomer för att förklara japanska globala marknadsföringsstrategier.

Begreppet glokalisering representerar en utmaning för förenklade föreställningar om globaliseringsprocesser som linjära expansioner av territoriella skalor. Glokaliseringen indikerar att den växande betydelsen av kontinentala och globala nivåer sker tillsammans med den ökande framträdandet av lokala och regionala nivåer.

Tendenser till homogenitet och centralisering framträder vid sidan av tendenser till heterogenitet och decentralisering. Men begreppet glokalisering innebär en ännu mer radikal förändring av perspektivet: den pekar på kopplingen mellan den globala och lokala nivån.

De flesta användare av termen antar ett system på två nivåer (globalt och lokalt), med hänvisning till fenomen som hybridisering som ett resultat av växande sammanlänkning. Lokala rum formas och lokala identiteter skapas av såväl globaliserade kontakter som av lokala omständigheter. Globaliseringen innebär alltså varken slutet på geografin eller en minskande heterogenitet.

Glokalisering i ett tvånivåsystem

I marknadsföringssammanhang innebär glokalisering skapandet av produkter eller tjänster för den globala marknaden genom att anpassa dem till lokala kulturer. Till exempel, i Frankrike, ersatte McDonald’s sin välbekanta Ronald McDonald-maskot med Asterix, en populär fransk seriefigur.

Robertson avvisar essentialistiska polariteter mellan det globala och det lokala, såsom mellan ekonomisk globalisering och lokal kultur. Traditionellt har lokala identiteter skapats och vårdats främst genom kontakter med andra. De har stimulerats och formats främst av translokal interaktion, jämförelse och trender.

Det finns två typiska reaktioner och resultat av detta samspel mellan globala och lokala krafter; båda uppmuntrar till mångfald. Den opportunistiska reaktionen är skapandet av hybrider. Särskilt i världsstäder, där invandrare och eliter måste anpassa sig till varandra och upprätthålla band utomlands, uppstår blandade kulturer och identiteter. Den rebelliska reaktionen är att främja en motståndsidentitet som försvarar lokal historia, traditioner och autentiska kulturer.

Det lokala formas i grunden av det globala, men det motsatta är också sant. Öppnandet av nationella gränser för handel och investeringar ökade bara den ekonomiska betydelsen av lokalisering. På samma sätt spred inte den växande informationsekonomin produktion och konsumtion över ett geografiskt område.

Den resulterande ekonomiska miljön kännetecknas istället av klustring av företag i specifika stadsregioner och av en geografisk koncentration. Exempel är finansdistrikten London och New York och datorindustrin i Silicon Valley. Globaliseringen ökar således den territoriella differentieringen både kulturellt och ekonomiskt.

Lokala miljöer spelar en viktig roll i en nätverkande ekonomi och samhälle genom att tillhandahålla innehåll och kontextuellt stöd för innovationer. Dessutom finns det utrymme för lokal agentur; det finns många divergerande skalor och flöden som förbinder platser och människor.

Visst är ekonomin i framkant av glokaliseringsprocesser, men bortom dynamiken i kapitalackumulation finns det ytterligare motiv. Kultur och miljö ger till exempel andra fokuspunkter och perspektiv för glokaliserat nätverkande och innovation.

Glokalisering i ett trenivåsystem

Glokaliseringsprocesser kan också förstås i ett trenivåsystem som innehåller subnationella (eller lokala), nationella och övernationella (eller globala) nivåer. Det moderna politiska systemet har i grunden formats av normen om nationell suveränitet.

Nationella chefer intar en grindvaktsposition mellan den internationella och den inhemska politiska sfären eftersom de är de enda legitima aktörerna i båda sfärerna. I detta sammanhang pekar glokaliseringen på ökande transnationella interaktioner mellan subnationella enheter från olika länder och på kontakter mellan subnationella och övernationella enheter – både generellt för att kringgå den nationella nivån och undergräva de nationella chefernas portvaktsposition.

Att subnationella politiska enheter som stater, provinser och städer engagerar sig i internationella aktiviteter kan tolkas som en reaktion på de socioekonomiska glokaliseringsprocesserna. Stadsregioner som fungerar som knutpunkter för informations- och nätverksekonomin som håller på att avlägsnas från det nationella sammanhanget eftersom deras öden beror mer på deras internationella kontakter än på deras nationella. Olika intressen och autonom verksamhet på det internationella området är konsekvenserna.

Det finns ett annat argument för att förklara subnationella politiska enheters starkare engagemang i internationella aktiviteter. Utgångspunkten för detta resonemang är antagandet att transnationell socioekonomisk integration har stärkt de nationella chefernas roller.

För att reglera socioekonomiska interaktioner i större skala har nationella chefer framgångsrikt skaffat sig mer kompetens och lyckats minska de restriktioner och kontroller som de vanligtvis möter i rent inrikespolitiska processer. Ur denna synvinkel är subnationella aktörers transnationella aktiviteter strategier för att antingen försvara autonomi och kompetens eller för att kompensera för förlusten av regleringsutrymme med hjälp av icke-reglerande styrningsmetoder.