KRUBBEMÖLLA VATTENKVARN
KRUBBEMÖLLA VATTENKVARN: Krubbemölla är en förtjusande idyll vid Mölleån, som rinner genom Vitaby. Möllan omnämndes redan vid 1400-talet och består idag av kvarn och bostad med verktyg, möbler och husgeråd från 1800-talet och 1900-talet.
Vägbeskrivning: Söder om vägen Vitemölle-Vitaby. Strax före Vitaby kyrka till höger efter viadukten om du kommer från Vitaby. Skylt visar. Bilderna 3 och 4 är från planeringen av kommande vårdplan den 7 september 2011.
Visning efter hänvändelse till Karin Johansson 0414-72174 eller Bertil Larsson 0414-72322 .
Vid dags dato 2011-11-03 äger fortfarande Christinehofs godsförvaltning Krubbemölla. Vitaby hembygdsring, (en del av Albo Härads Hembygdsförening) förvaltar och ansvarar för Krubbemölla.
I styrelsen för Vitaby hembygdsring ingår: Sven-Olle Svensson,Ordf. Anita Nilsson, Karin Johansson, Kjell Andersson, Catarina Johansson och
Förslag vårdplan 2012:
Västra takfallet södra halvan: Rivning av befintligt vasstak på den del som skall täckas om. Nytäckning med råghalm. Ryggning med blötad löspressad råghalm på både kvarn och bostadslängan. Uttjänta ryggaträ ersätts med nya med dubb. Taket binds med hasselkäppar och galvad 1,25 mm tråd eftersom bindläkten är skarpkantsågade. Byte/lagning av max 20% av läkten ingår. Översyn och lagning av småskador i taket och uppklappning av takskägget på samtliga takfall.
Upplockning av stenar och återställande av dessa, samt säkerställande av murarna vid kvarnens in och utlopp. Investeringarna beräknade enligt offerter till 199.075:- kronor inkl. moms. Bidragsansökan inlämnad till Länsstyrelsen 2011-10-12.
Förslag vårdplan 2013:
Västra takfallet norra halvan: Rivning av befintligt vasstak på den del som ska täckas om. Nytäckning med råghalm. Ryggning med blötad löspressad råghalm i anslutning till omtäckningen. Uttjänta ryggaträ ersätts med nya med dubb. Taket binds med hasselkäppar och galvad 1,25 mm tråd eftersom bindläkten är skarpkantsågade. Byte/lagning av max 20% av läkten ingår. Översyn och lagning av småskador i taket och uppklappning av takskägget på samtliga takfall. Investering enligt offert 93,000:- inkl. moms.
Förslag vårdplan 2014:
Östra takfallet södra halvan: Rivning av befintligt vasstak på den del som skall täckas om. Nytäckning med råghalm. Ryggning med blötad löspressad råghalm i anslutning till taktäckningen. Uttjänta ryggaträ ersätts med nya med dubb. Taket binds med hasselkäppar och galvad 1,25 mm tråd eftersom bindläkten är skarpkantsågade. Byte/lagning av max 20% av läkten ingår. Översyn och lagning av småskador i taket och uppklappning av takskägget på samtliga takfall. Investering enligt offert 99,875:- inkl. moms.
KALASET HOS ALLAN I EKERÖD.
I onsdags, den 1 juni, var jag på kalas hos Allan Persson i Ekeröd, alldeles utanför S:t Olof. Det var 158 års kalas, och där var förutom jag bara Allan och hans katt. Han bor i en rymlig 60-tals villa som ligger alldeles ljuvligt inbäddad i ett hav av allehanda växter med inslag av blommor och stora träd i en lummig grönska. Tomten är på 3000 kvadratmeter, och det mesta verkade vara vildväxande, men planteringen från början har Allan och hans hustru gjort. Här finns också ett rikt djurliv inpå knutarna med bl.a. många arter av fåglar. Jag gissar att det även är gott om större vilt såsom vildsvin och rådjur. Kanske t.o.m. någon älg.
Allan hade dukat i finrummet, säkert med det bästa porslinet och det var förberett med två ljus på bordet. Han hade också varsamt plockat en vacker lupin som han satt i en smal, fin vas. Jag märkte tydligt att han hade ansträngt sig för att det här skulle bli en rejält firad högtidsdag. Han hade också varit på Måns och Johannas gravplats i S:t Olof och tänt gravljus till dem. Allt var gjort med omsorg och tanke bakom och allting kändes helt rätt. Stämningen och förväntan kändes i hela kroppen. Det kände också katten.
Allan säger att han är inne på sitt nittionde levnadsår och han och katten, som förresten är 18 år gammal lever numera ensamma i stugan. Allans hustru, som kom från Finland hette Impi. Hon gick tyvärr bort för några år sedan. Men hon finns fortfarande klart och tydligt i hans minne och att kärleken var stark behöver man inte tveka om. Han återkommer gång på gång till henne under vårt samtal. De var båda i 45-års ålder när de träffades och det blev inte några egna barn. Men de hann ändå med att få mer än 40 fina år tillsammans.
För ungefär tjugo år sedan var Impi och Allan mina kunder i mitt yrke som lantbrevbärare och då träffade jag oftast Allan, men någon gång också Impi. På den tiden kunde man ta sig tid att prata med kunderna utmed linjen några minuter och det gjorde jag gärna. Den modellen har gett mig många vänner för livet. Något som jag sätter stort värde på, och tänker mycket på nu när den delen i mitt liv är avslutad. Allan var tydligen nöjd med den service han fick då för han kom ihåg mig nu när han tyckte att han fick en anledning att kontakta mig.
Men det verkliga festföremålet, han som hade fyllt 158 år den 1 juni 2011 var inte synlig där. Men han var ändå med i högsta grad. Man kan nog säga att hans ande svävade i rummet hela tiden. Allans morfar hette Måns Persson och var född den 1 juni 1853. Det var honom vi firade. Bland det första jag lade märke till när jag kom in i rummet var ett foto av Måns och hans hustru Johanna. De stod uppställda för fotografering framför ett hus där de bodde en tid.
Den bilden gjorde det ändå mera tydligt att de var med på festen.
Vi satt och pratade en god stund och under tiden satt katten troget vid sidan om Allan på en egen stol. Katten förstod att det skulle bli kaffe och kakor och hon visste också att hon då brukade få smaka en och annan bit från sin husse.
Allan hör lite dåligt, förmodligen tack vare sin höga ålder. Jag hör själv bara med ett öra och katten var helt döv så vi passade väldigt bra tillsammans. På bilden syns Måns Persson och hustrun Johanna.
Måns var en av tio syskon och föräldrarna hade ett lantbruk alldeles intill stationen, där numera hotellet är beläget i Vitaby. Gården kallades för Drejaregården men Allan har aldrig lyckats ta reda på varför men säger att han hört något om ocke-drejare! Men han vet inte vad det var.
Måns var bara 16 år när han for till Fågeltofta för att tjäna som dräng. Han kom hem efter två år och bodde sedan hemma men var då dräng hos Lars Nilsson på Grevlunda 13 tills 1874 då han åter kom hem och tog över Drejaregården. Hans föräldrar var då döda. Då var han bara 21 år gammal. Gården var en s.k. fyrlängad gård och förutom den gården fanns bara 3 andra gårdar där byn nu är belägen. Den 12 juli 1899 brann Drejaregården ner till grunden. Orsaken sägs vara barns lek med tändstickor. Om jag förstod rätt så var Måns fortfarande ägaren då, men en son hade övertagit driften av gården
Redan 1876 talades det på en kommunalstämma om att försöka få järnvägen att gå genom Vitaby. Det dröjde ändå ända till 1901 innan det blev verklighet och då revs resterna av Drejaregården. Marken delades sedermera upp i tomter och såldes. Det var i stort sett hela det som i dag är Vitaby by och fastighetsadressen var Grevlunda 18, och delar av Grevlunda 20. Den bit som nu är torget i Vitaby skänkte Måns till byn för att ändamålet skulle vara att arrangera sammankomster där för byns invånares höga nöjes skull.
Det här har man uppmärksammat senare på så sätt att man döpt torget till Måns Pers torg, och en anslutande gata från genomfarten bär namnet Drejarevägen.
Där fick jag svaret på frågor som jag undrat över, men inte fått veta trots att jag har varit så mycket i Vitaby. Min morfar och mormor bodde ett tag där och det huset övertog sedan min mor. Men nu vet jag alltså.
Här har vi nu anledningen till att Allan ringde till mig. Han ville undersöka om man inte kunde tänka sig att på något sätt uppmärksamma Måns Perssons födelsedag på torget den 1 juni. Det tyckte Allan kunde vara en rimlig önskan eftersom hans morfar hade skänkt marken.
Jag kunde inte lova att hjälpa honom med just det, men det var då jag fick idén att vi kunde fira dagen hemma hos honom. Jag ringde Allan och framförde mitt förslag och jag tror att han blev glad då. Jag köpte kaffebröd och vi bestämde att jag skulle komma till eftermiddagskaffet. Vi hade ett gemytligt samkväm i nästan 3 timmar och jag tyckte att det kändes bra att det blev av så snabbt.
Allan berättar också lite om sin mor som hette Elna. Hon började sin bana på en gård som heter Kumla, belägen norr om Vitemölle, där hon fick vakta gäss. Det var efter 1800-talets slut och det var verkligen fattigt då. Elna fick så dålig mat att hon var tvungen att stjäla potatis från grisarna för att få något i sin mage. Hon blev emellertid ändå en duglig matlagerska och fick senare tjänst som kokerska på hotell Savoy i Malmö, på statshotellet i Kalmar och på Frimurarhotellet i Kristianstad. År 1914 engagerades hon också som kokerska till en utställning i Baltiska hallen i Malmö. Hon var sedan till vardags bondmora på en gård vid Onslunda Brännor och då anlitades hon ofta som kokerska vid gillen och andra folkfester.
Måns köpte senare ett ställe ute vid Ekeröd i S:t Olof. Han gav 2000 kronor för husen med 20 tunnland jord, varav 10 tunnland var odlad mark. Den gården låg alldeles i närheten av det hus som Allan och Impi byggde med början 1969, och som Allan fortfarande bor i.
År 1936, den 14 april, blev det sorg i släkten för då gick både Allans far och hans morfar (Måns) bort i lunginflammation, samma dag.
Allan har väldigt klara synpunkter på mycket, som t.ex. politik, hemtjänsten, girigheten bland medmänniskorna o.s.v., och han har full koll på världens händelser. En annan sak som vi pratade om var religion. Allan och Impi gick med i missionsförbundet i Skillinge för att de ville vara medlemmar i ett, som han uttryckte det, kristligt förbund. Där trivdes de tydligen väl och det händer att Allan fortfarande tar ut sin SAAB och gör resan tur och retur till Skillinge. Men det händer också att han blir hämtad ibland.
Jag är verkligen glad att jag åkte till Allan. Jag tror också att han var rätt nöjd med sin morfars födelsefest.
Bo Stenfeldt.
VÅRSTÄDNING den 26 mars: Närvarande: Sven-Olle Svensson, Bertil Larsson, Nils-Erik Nilsson, Mona Nilsson, Bertil Jönsson och Kent Andersson . En rejäl arbetsdag som förberetts i det grova med traktor och ytterligare arbete. Omlandet kring Krubbemölla har öppnats upp och ger chans till både grillning, en stunds funderingar, kaffedrickning eller bara av att njuta i den härliga miljön.
3. INTERVJU med Sture Lundberg, Hjälmaröd, utförd av svärsonen Bo Stenfeldt hösten 2010 på önskan av Albo Härads Hembygdsförening.
Sture Lundberg berättar att Krubbemölle var ett ganska förfallet objekt när Albo Härads Hembygdsförening tog över driften från Torups gods 1951, men med stor entusiasm, mycket arbete och med en pådrivande ordförande gjordes underverk och snart kunde alla se förbättringarna. Men det skulle dröja hela tjugo år innan man kunde provköra möllan. Då hade en av entusiasterna, Eric Fritiof, tyvärr gått bort. Han fick alltså inte vara med om invigningen.Ända från starten och fram till 1981, i hela trettio år, var fjärdingsman Albin Wulff ordförande i det som kallades för hembygdsringen i Vitaby. Han basade då för ett arbetslag som gjorde ett jättejobb. All heder åt dessa män, och säkert även en del av deras kvinnor, som hjälpte till där det behövdes.
Den siste brukaren av jorden kring Krubbemölle var Karl Persson, som hade flyttat några år tidigare. Möllan hade inte varit i drift sedan många år före hans ankomst dit. Därför anade inte Karl P. att den skulle restaureras och fungera igen, och fyllde därför den grenen av mölleån som ledde vattnet in till kvarnhjulet med sten från åkrarna. På så sätt blev det en jämnare plats runt stugan, och sten var det sannerligen inte brist på.
När det sedan blev aktuellt med att köra igång möllan igen, var man tvungen att plocka bort alla dessa stenar för att få vattnet att forsa in till kvarnhjulet. Då hade Karl flyttat och bodde vid stationen i Vitaby. Men han var fortfarande stark och det visste Wulff om. Därför engagerade man honom för att plocka upp och transportera bort all stenen igen. Han blev väldigt förvånad när han fick höra att han skulle få betalt för sitt arbete. Han sade att han aldrig fått betalt för sitt slit med sten tidigare.
Till ny ordförande efter Wulff valdes Sture Lundberg från Hjälmaröd. Fruktodlare, kommunpolitiker och nämndeman som också hade ett brinnande intresse för hembygden och för Krubbemölle.
Sture Lundberg som nu är 92 år, minns bra om en del saker han varit med om i hembygdsringen. Innan han själv blev vald till ordförande var han med om ett stort arbete på den gamla möllan. Några eldsjälar hjälptes åt att riva det gamla halmtaket, som hade gjort sitt, och var i stort sett förstört. De tog hand om all den förbrukade halmen, som ersattes med helt ny över hela taket. Vid täckningen med det nya materialet var det förstås proffs som arbetade. Men det blev en massa gammal halm som måste forslas bort.
Andra underhållsarbeten och renoveringar som gjordes på 80 - talet var till exempel dränering på framsidan och ett öppet dike för att avleda regnvatten. Vidare anlades en mycket större parkeringsplats för besökande.
Man arbetade länge med iordningsställande av rännan som leder vattnet till kvarnhjulet, och ett annat problem som var svårt att komma till rätta med var den "vagga" som samlar upp vattnet som behövs för att driva kvarnhjulet. Den har från och till varit i så dåligt skick att den inte fungerat alls.
Mycket arbete, men inte bara arbete. Sture Lundberg minns att under 80- och 90-talet anordnades varje år, strax före midsommar, en populär "sillafest". Det var när man plockat upp årets nypotatis. Då var det många i ringen som var engagerade, kanske allra mest fruarna. Ofta koktes potatisen på den gamla svarta spisen och sillen var matjesfileér som blötlades en stund innan middagen för att bli mildare i smaken. Gräddfil och grovt bröd var andra tillbehör. De allra flesta av männen hade en liten flaska snaps med för att ytterligare höja stämningen. efteråt serverades jordgubbstårta med kaffe. Det var populära fester och stämningen var då på topp.
Vid en av dessa sillafester hände en gång ett litet missöde. En av deltagarna föll i kvarnrännan och kunde inte ta sig upp för egen maskin igen. Men det gick bra ändå. Det var en pojke som tillhörde en grannfamilj och som under lek och stoj råkade ramla i rännan. Men pappan kunde ganska lätt fiska upp honom igen, och då fortsatte festen.
En av grannarna till möllan tog under många år hand om gräset på tomten och gav det till sina höns.
Vid ett tillfälle bestämdes att det skulle ordnas ålagille i stugan. Då var det en del grannar som var inbjudna, bland annat han som tog hand om gräset. Han hette Lovén, och där var också inspektor Fältman från Torup. De där båda herrarna, och en annan äldre man som hette Conrad Karlsson, berättade en hel del historier från forna dagar med anknytning till Krubbemölle. Det blev en festlig afton som alla som var där nog minns med tacksamhet.
Krubbemölle-dagen var, och är fortfarande en traditionell festdag varje år. En gång skulle "Göingeflickorna" svara för underhållningen där. Det blev komplikationer på så sätt att det blev så dåligt väder att man beslöt att flytta festligheterna till kyrksalen i Vitaby. Dessutom hade artisterna krockat på vägen till Vitaby. Det blev förstås förseningar, men programmet genomfördes ändå inför en ganska stor publik, men med lite omskakade artister.
En annan gång var det två äldre män som stod för underhållningen. Det var en f.d Vitaby-bo som hette Dahlkvist och en partner som var smed. Det var ett riktigt komikerpar som uppträdde med spel och sång, och dessutom med roligt mellansnack.
Från Vitemölle kallades ett annat år en äldre man som hette Albert Andersson till Krubbemölle. Han var en riktig naturbegåvning och underhöll, helt utan manus, med gamla visor och historier med så kallad bondkomik.
Förutom allt detta minns Sture det löpande arbetet, såsom bekymmer med fuktskador och underhåll, men han tycker att det var en rolig tid, och han kände alla gånger ansvaret som ordförande. Ordförandeklubban lämnades över till Eric Johansson, Vitaby 1994.
Nov 2010, Bo Stenfeldt.
Som ett led i våra ambitioner att dokumentera 1900-talet är vi mycket tacksamma Bo, för ditt engagemang i intervjun med Sture Lundberg och ser det synnerligen intressant i våra möjligheter att även ge kommande generationer inblick i hur det var förr.
Kenneth Olsson. Ordf Albo Härads Hembygdsförening.
4. VEM VAR GERDA PERSSON, KRUBBEMÖLLE?
Vad kan man få ut av det diplom som Gerda Persson fick 1947 från mejeriet, och som hänger kvar i köket på Krubbemölle? Jo, att hon var en noggrann och renlig människa som förstod att behandla mjölken från sina kossor så att kontrollassistenten på mejeriet blev nöjd och glad. Men sedan är det inte så mycket mera. Vem minns vem Gerda Persson var? Inte många nu levande personer i Vitaby kommer ihåg henne! Men vid ett besök vid en friluftsgudstjänst vid Krubbemölle blev jag kontaktad och ombedd att hjälpa till med identifieringen. Kanske kan jag räta ut en del frågetecken?
Gerda Persson föddes 1884 i Vanstad. Resultatet av en tidig förälskelse, med en för mig okänd man, blev en pojke, och som döptes till Halvard. Det var hennes första barn. Halvard fanns med när hon senare träffade en annan man som, liksom Gerda, också var född i Vanstad. Han hette Karl och var ett år äldre, och han blev den som därefter stod vid Gerdas sida i alla deras levnadsår. Tre flickor föddes med jämna mellanrum. Det var Herta, Iris och Thea. Thea var född 1915. Sedan gick det tio år innan sladdbarnet, Kalle föddes. Därefter var familjen klar tyckte Gerda och Karl. På krokiga vägar och via en del olika platser där det alltid fanns stora gårdar i närheten, där de ibland fick arbeta bägge två, kom de 1929 till Krubbemölle. Flytten gick den gången från Linget i Brösarps ängar, och med var de två yngsta barnen, som då var fyra och fjorton år gamla. Då hade Karl fått arbete som någon slags "allt i allo" på Torups gods.
En gammal vattenmölla invid Mölleån, inte långt från Vitaby gamla kyrka blev deras nya bostad. Kvarnen stod sedan många år tillbaka obrukbar, men till möllan hörde också ett litet arrendejordbruk där Karl och Gerda kunde få extra sysselsättning och påspädning av sin ekonomi. Det var säkert en bidragande orsak till flytten.
Här gjorde Gerda en insats, bl.a i hushållet och som djurskötare, under tiden som Karl jobbade och slet på Torups gods. En stor , svart arbetshäst, tre kor och två grisar, samt några värphöns hade de, som alla fordrade passning varje dag.
En väl upptrampad stig gick från Krubbemölle till mejeriet, där de rullade med mjölkkannorna varje dag. Det var en genväg som gjorde att det inte blev så långt att gå. Det var en idyll, men det var också hårt arbete för dem båda ända tills det var dags för pension. I februari månad 1948 blev det auktion. Där gick både djur och lösöre under klubban. Därefter flyttade Gerda och Karl till "stationen" (Vitaby). Där hade de köpt ett eget hus. Närmaste granne var då Sven Anderssons snickerifabrik. (Numera heter företaget Vitabytrappan). Den gamla kvarnen stod sedan tom i mer än tre år och blev ganska förfallen innan hembygdsföreningen tog över skötseln.
Karl jobbade kvar vid Torup ännu några år, medan Gerda, med ålderns rätt kunde börja sitt pensionärsliv. Under hösten 1967 gick Gerda bort och bara något år senare dog också Karl.
Ett arbetssamt liv var då över för dem båda.
Gerda och Karl var mina morföräldrar och deras yngsta dotter, Thea, var min mor. Faktum är att jag själv, som fyraåring var med till mejeriet någon gång under en sommarvistelse hos mormor och morfar. Det är fortfarande ett av mitt livs första minnen.
Det händer ibland att jag åker ner och kollar hur det ser ut vid möllan, och eftersom Albo Härads Hembygdsring genom Vitaby Hembygdsring sköter tillsynen, försöker jag vara med vid deras verksamhet när det är möjligt.
Bo Stenfeldt, Kivik.
Sedan gick det tio år innan sladdbarnet, Kalle föddes, är en understruken del i stycket här ovan. Kalle som tog sig efternamnet Itander i unga år var alltså lillebror till Herta, Iris och Thea. Thea var mor till Bo Stenfeldt och Kalle Itander var morbror till Bo. Anledningen till denna inledning är ett tidningsurklipp från Ystads Allehanda daterat fredag 9 augusti 2002.
Tillbaka till barndomens Krubbemölla:
Det går inte att beskriva känslan. Det är helt omöjligt. Kalle Itander är märkbart rörd. Han sitter åter i köket på sin barndoms gård, Krubbemölla, och minnena strömmar förmodligen över honom i detta ögonblick. Det är omöjligt för en utomstående att förstå; allt man kan göra är att lyssna till Kalles berättelse om gården och om sitt liv. Kalle föddes 1925. Han kommer tydligt ihåg första gången han kom till Krubbemölla med sina föräldrar. Fadern hade jobbat på Brösarpsgården men skulle 1929 byta till Torupsgården. Den 14 mars gick flyttlasset till gården vid Krubbemölla, där familjen skulle bo. Elofsson på Torup skjutsade hela bohaget i vagn, men snövallarna stod höga längs grusvägarna och man fick lasta om allt till slädar innan man lyckligen kom fram.
På Torup arbetade fadern som "huggedräng" vilket innebar att han lagade vagnar och gjorde andra reparationsarbeten i gårdens verkstad. Dessutom bedrev han eget lantbruk på Krubbemöllas fyra tunnland jord: Allt höggs med lie och vi höstade själva berättar Kalle. Kor och höns fanns där också. Kalle tar fram ett fotografi där man kan se hur det såg ut. Utanför två vitmenade stallängor med halmtak står en liten gosse omgiven av fyra kor. Det är Kalle. Han är nio-tio år på bilden och tittar allvarsamt in i kameran. Stallbyggnaderna är numera rivna, allt som återstår är en bit av grunden. Det är mycket som har förändrats på Krubbemölla sedan Kalle bodde här. Bostadshuset såg invändigt mycket annorlunda ut tidigare - väggar har tagits bort och de möbler som står där idag har Albo härads hembygdsförening, som disponerar möllan och bostadshuset, ställt dit för att visa hur en skånsk bondgård såg ut kring sekelskiftet. Och det är inte i det avseendet som huset faktiskt har genomgått en sorts "föråldring" - här fanns faktiskt elektricitet tidigare. Strömmen drogs till gården 1937, direkt in i ena gaveln och Kalle kommer väl ihåg när man plötsligt fick både belysning och radioapparat. Men efter att hembygdsföreningen tog över gården 1951 var man tvungen att avinstallera elen, eftersom brandförsäkringspremierna för ett obebott elektrifierat hus var alldeles för höga. Den gamla möllan är dock sig lik: ur funktion precis som vanligt. Den har inte malt något sedan 1914. När jag var liten använde vi den som cykelförråd, minns Kalle. Möllan är likväl en spännande syn med de stora kvarnhjulen och framförallt det stora vattenhjulet. Hembygdsföreningen hoppas att någon gång i framtiden kunna få den i fungerande skick, men till det krävs det pengar som tyvärr inte finns. Tillsammans med Kalle lämnar vi Krubbemölla, som ligger inbäddad i lummig grönska ett stenkast från Vitaby kyrka. För det mesta är det lugnt och tyst, men på söndag blir det fest och mycket folk. Hembygdsföreningen firar nämligen mölledag och alla intresserade är välkomna. Då kommer också Kalle Itander tillbaka för att berätta om sin barndoms mölla.
Slut citat.
5. ÖVERENSKOMMELSE:
Överenskommelse mellan Torups och Christinehofs fideikomiss och Albo Härads Hembygdsförening tecknades den 14/6 1952. Vi återger här inledning och den första punkten av nio i överenskommelsen.
Undertecknad, förmyndare för greve Carl Gustaf Erik Alfred Piper, Högestad, upplåta härmed till Vitaby Hembygdsring dispositionsrätten till den Torups och Christinehofs fideikomiss tillhöriga kvarnbyggnaden i "Krubbemölla" med tillhörande bostadshus, här nedan kallad kvarnbyggnaden, uti Vitaby socken, Kristianstads län, på nedanstående villkor:
1) Kvarnbyggnaden, som förbliver fideikomissets egendom, får disponeras av Hembygdsringen uteslutande för att densamma skall kunna bevaras såsom ett kulturminnesmärke över den tidsepok, då vattenkvarnarna utgjorde en viktig och nödvändig faktor för bygdens näringsliv. Förutsättningarna är alltså att hembygdsringen på ett pietetsfullt sätt vårdar byggnaden och för framtiden underhåller densamma på sådant sätt att densamma för bygden blir ett kulturminne av den kvarnrörelse, som tidigare bedrivits inom bygden, allt i enlighet med bestämmelserna i § 1 i Albo Härads Hembygdsförenings stadgar av den 25 juli 1948. (Slut citat)
6.Återger en sammanställning som Albin Wulff gjort på uppdrag förmodligen 1971.
I Goyes jordbok av år 1552 redovisas bl.a "Krublocke mölle". Såvitt man vet är detta första gången namnet Krubbemölla förekommer i befintliga arkivalier. Vattenkvarnen inrättades således i "Krubbelyckan", men vilket år eller århundrade detta skett, därom vet man ingenting. I varje fall fanns den där är 1552.
Kvarnen och till denne hörande jordbruk var frälsegods och genom ägobyten och arvsuppgörelser har äganderätten skiftat mellan olika adelssläkter. Enligt 1671 års jordrevningsprotokoll låg 1/3 under Torup som vederlag medan resten tillhörde Svabesholms gård.
Av en 1692 upprättad karta över Vitaby jämte beskrivning framgår följande: "Krubba Mylla" är en Vattu-qvarn med dess ägor, som den gröna färgen utvisar, äger hälften Kronan, andra hälften Bekiska Sterbhuset. Mjölnarens namn är Pehr Gammalsson. Hafver ock tvänne åkrar, som kan beräknas för bägge åren, utsäde ungefär 4 1/3 tunnl.
Ängen är af starr och hårdvall, med hassel och ahlbuskar beväxt, kan bärgas under och öfver om året till 3 (lass hö).
Härtill är ock en liten hassel-skog med några böker bevuxen, ligger i en dal, är något sank på saml: ställen af Källå.
Beskattningen av kvarndriften föregicks av en undersökning, utförd av statlig myndighet och med åtskilliga inblandade. Här följer ett protokoll från en undersöknings- och skatteläggningsmöte i Krubbemölla. Som ett vittne på den tidens lättfattliga kanslisvenska återges hela protokollet:
" År 1793 den 26 september i anledning af Konungens Resolution Befallnings Hafvandes den 9 juni innevarande år till Herr Ordinarie domhafvanden den ingångna Skrifvelse därutinnan vid handen gifves, att den undersökning och skattläggning, som af vederbörande den 14 juli 1769 å de tillökta ett par stenar vid Qvarnen Nro 1 1/4 Krubbemölla i Hvitaby socken och Albo Härad, hvaraf 1/6 del är Augment till särskilda rusthåll vid Svabitsholms Compagni och 1/12 del Frälse till Sätesgården Torup blifvit förrättat i å berörda det skall stadfästas; medan the öfriga thärvid boende qvarnegare, emot lagens uttryckeliga föreskrift i Thärtill varit kallade och sig utlåtit, ny undersökning och skattläggning företagen af undertecknad Auditeur vid Kongl. Husar Regimentet och nu Högvederbörligen till Domare i Orten jemte Herr vice Kr ldf:Nln Pehr Sjöbeck och tillkallade Nämndemän Nils Andersson i Norra Björstorp, Jöns Andersson i Orehuset, Jöran Ernetsson i Fiskabäck, Jöran Ernetsson i Lönhult, Per Persson i Mellby, Arfvid Ernetsson i Gusared Warande Äfven Herr Häradsskrifvaren Horster om denna förrättning kungjord för at härvid vara närvarande skrifteligen han har gifvit Rätten tillkänna, att han under dess hitresa af sjukdom blifvit så hårt angripen, at han till dess genast måste återvända, dock har han vid förra förrättningen uti ämnet lämnat alla de upplysningar, som dess ämbete fordrar, hvilket ock af till hands varande documente bestyrkes, hvadan ock Undersöknings och skatteläggnings männen ansåg dess frånvaro uti förrättningen icke kunna förorsaka uppehåll såsom ombud för denna qvarn Öfver Kammar Herren Högvälborne Herr Carl Gustaf Piper infant sig dess Frälse Inspektor Eric Larsson på säteriet Torup, men af öfvriga qvarnägare var ingen härvid närvarande oagtadt Kungörelse uti hela häradet blifvit utfärdade om dagen till denna förrättning, och underrättelse, af hvar som åstundade, ägde rättigheter sig härstädes infinna för at på minnelser afgifva, dock har förre Krono Befallnings Mannen C.J. Aspelin gifvit skrifteligen tillkänna at han för sin ägande qvarn Bengtemölla, ej vägra tillökningen af de vid Krubbemölla varande ett par stenar hälst han ej på minsta sätt härigenom är förfördelad.
Sedan ingen hade något att anmärka förfogade undersöknings männen sig till qvarnen värket, hvilket behörigen skådades och befandt at det är en ganska väl förvarad Öfverfalls Hjul qvarn som ej tåler större än fem spannar stenar, och är vattu tillgången ganska ringa, hvilket tillkommer från en måss, Vita Måsse kallad, och får biträde af en källa på Gräflunda ägor samt går högst fem månader om året och ansåg nämnden Mälde tillförseln till denna qvarn, som allenast utgöreaf 4 hela till 199 tunnor om året, hvaraf 2/3 delar räknas till korn och 1/3 till råg varandes denna qvarn belägen 1/10 dels mil från Gräflunda Mölla, 3/16 dels från Vita Mölla och 3/4 dels mil från Bengte Mölla samt 1/4 dels mil från närmaste landsväg.
Vid profmalning som anställes utröntes at till förmalning af 1 Kappa säd ärfordrades 40 minuter, som utgör En Tunna om dygnet, hvilket i afseende på tiden denna qvarn kan utnyttjas äfven öfverensstämmer med den af nämnden gjorda uppgift om mälde tillförseln.
Undersöknings Männen tog således ärendet uti behörigt öfvervägande, och aldenstund ingen af öfvriga qvarnägare, oagtadt de till Thenna förrättning varit kallade, sig härvid infunnit, eller bestridt detta nya qvarn värks vidmagtshållande, finner undersökningsmännen äfven skäligt till styrka dess evärderliga bestånd; hälst det uti ringaste måhn aj kan vara skadeligt, utan i the mera Kongl. Mt och Kronan till förmån; och i händelse det i behörig Ort skulle vinna stadfästelse, vill skatteläggnings männen i betraktan af den uppgifna mälde tillförseln, utgörande 139 tunnor säd, hvaraf Tullägten blifver, enligt hvad här i Orten öfligt varit 20:de delen eller sju Tunnor, med anledning af Kongl. Kommerce Collegi skrifvelse den 24:de januari 1787 föreslå 1/10 del däraf eller 24 Kappor, såsom afgift för de vid denna qvarn tillökta ett par stenar, hvaraf 2/3 delar gäldas uti korn och 1/3 uti råg, och åtnjuter kongl.Mt. och Kronan häraf 5 1/3 kappor råg och 5 1/3 kappor korn kommer rusttjänsten att underhållet med (o).
Blifvande likväl denna undersökning och skattläggning Konungens Höga Befallningshavandes vidare ompröfning underställda Actum Ut Supra.
På undersöknings- och skatteläggnings Männens vägnar
Efter Förordnande
J. Wullff"
Kontentan av detta ordrika protokoll blir att kvarnverket utökats med ett par stenar samt att mäldbeskattningen i anledning härav ändrats. I och ned den omskrivna utökningen kom kvarnverket sannolikt att få sitt nuvarande utseende.
I mitten av 1800-talet började kvarnverksamheten successivt att minskas. Den stora log- och stallbyggnaden började förfalla så att Vitaby brandstodskommitté den 14 november 1896 skrev i sitt brandsyneprotokoll: "Men i avseende därtill, att uppgiften för Krubbemölla upptog ladulängan till samma längd, hon förr haft, innan mer än hälften blef nedrifvet, och dessutom återstoden, sedan grundmuren frånräknats, ej ansågs värd åsatta 500 kr, nedsatte kommittén försäkringen till 200kr."
Enligt beskrivningen till 1932 års ekonomiska karta utgjorde brukningsdelen Krubbemölla 1:1 och 2:1 11,6 hektar, varav 7,8 var åker, 0,1 trädgård, 2,1 slåtteräng, 1,4 skogs och hagmark samt 0,2 byggnadstomt. Denna jordbruksdel har sannolikt tillhört kvarnen från början. De båda näringsgrenarna jordbruk och kvarnrörelse drevs mestadels gemensamt av mjölnaren med biträde av "mölledrengen". Denne var i allmänhet gift och bodde i en byggnad, som låg mitt emot kvarnbyggnaden.
Människorna i Krubbemölla, den viktigaste komponenten i den gamla kvarnrörelsen, börja framskymta i bevarade skrivelser först under 1600-talet och då med knapphändiga uppgifter i jordböcker och mantalslängder. Efterhand som alla arbetsföra registrerades, blev personuppgifterna i myndigheternas folkbokföring fylligare till belåtnad för forskningen. Krubbemölla synes ända från början ha drivits både som kvarn och hoverijordbruk under Torup. Till detta har det behövts rätt mycket arbetsfolk.
År 1663 hette möllaren Håkan Olufsson. Han efterträddes av förut omnämnde Påhr Gammalsson, som 1697 var gift med Sissa, hade sönerna Pähr och Jöns samt pigan Anna. Om Pähr Gammalsson heter det att han kunde "läsa vackert" och om sönerna att de "kan läsa i book". "1720 den 15 maj begrofs Pähr Gammalsson i Gräflunda som i Herranom afsomnade i sitt 63 ålders åhr".
Den 8 maj 1715 var Nils Isacsson möllare, hustrun hette Christina och denna dag döptes deras dotter Carna. Han synes ha efterträtts av Per Thomasson, som endast fick verka några år för att 1747 avlösas av möllare Pehr Jönsson. Till skillnad från företrädaren fick denne vara möllare i ett halvt sekel eller till år 1797, då hans son Rasmus övertog rörelsen. Rasmus gifte sig den 26 december 1801 med Bolla Gudmundsdotter och om hans övriga familjeförhållanden förtäljer husförhörslängden följande: Rasmus Persson född i Krubbemölla 1763. Hustru Bolla född i Nybromölla 1777. Sönerna Tor, Per, Gudmund och döttrarna Karna och Mätta samtliga födda i Krubbemölla.
År 1820 flyttade möllaren John Andersson in i Krubbemölla. Han kom från Vestra Vram och familjen bestod av: John Andersson född 1792 i Åsum. Hustrun Karna född 1790 i Ö.Vram. Sönerna Nils o Anders födda i Ö.Vram och sonen Jöns född i Krubbemölle.
Dräng Peter Nilsson, född den 12/10 1792 i Torup, pigan Karna Nilsdotter född den 26/6 1790 i Ö.Vram.
John Andersson miste sin hustru Karna och gifte om sig med Maria, ty kyrkoboken har följande att meddela: År 1824 den 15 februari döptes möllare John Anderssons och dess hustru Maria Åkesdotter dotter Else i Krubbemölla. Soldaten Nils Wågs Karin bar barnet. Else var född den 12/2 1824.
År 1858 blev det åter ombyte av möllare, ty då återfinnes följande i förhörslängden: Mjölnare Lars Åström född 1802 i Ivetofta. Hustrun Anna Söderholm född 1815 i Hyby. Sonen Erik född i Andrarum och döttrarna Petronella och Johanna likaså i Andrarum, medan dottern Elisabet var född i Eljaröd.
Lars Åström dog den 24/1 1870 och verksamheten övertogs av mjölnare Nils Andersson född 1835 i Ravlunda. Hustrun Märta Nilsdotter född 1837 i Eljaröd. Dottern Nelly född 1861 i Ravlunda och sonen Nils född 1870 i Vitaby.
Åren 1880-1890 var Ola Mårtensson och Nils Åkesson verksamma i Krubbemölla.
Enligt kyrkoboken 1895-1903 var följande skrivna i Krubbemölla: Arrendator Nils Nilsson född 1841 i Everöd. Hustrun Ingrid Fransdotter född 1857 i Vitaby. Sönerna Anders, Nils, Olof, Carl, Frans och döttrarna Elise, Anna och Betty var samtliga födda i Vitaby.
Familjen flyttade år 1897 till Stora Herrestad och sen kom mjölnare August Genschow född 1858 i Högseröd med hustrun Hanna Nilsson född 1858 i Kverrestad, samt dottern Gerda född 1890 i Ö. Wemmenhög.
Kyrkboken 1911-1926.
Smedarbetare Carl Vilhelm Andersson född 1891 i Köpenhamn, med hustru Gerda Genschow född 1890 i Ö.Wemmenhög och sonen Knut Åke född i Vitaby 1916.
Arrendator Anders Nordin född 1887 i S. Mellby, med hustrun Selma Linf född 1888 i S.Mellby, döttrarna Märta Elvira, Edit Ingeborg, Annie Elsine och sonen Nils Albin samtliga födda i S. Mellby.
1919-1929:
Arrendator Sven Johansson Asp född 1873 i Brösarp, med hustrun Ingrid Persson född 1876 i Vitaby. Sönerna Johan Vilhelm, Gustaf Adolf, Sven Valdemar, Axel Edvin och dottern Anna Linnea, samtliga födda i Vitaby, samt dottern Karin Alfhild född i Baldringe.
1929-1948:
Arrendator Karl Persson född i Vanstad, med hustrun Gerda Maria Månsson född i Vanstad. Sedan Carl Persson som siste brukare av jordbruksdelen avflyttat år 1948 stod byggnaderna i Krubbemölla obebodda i några år. Förfallet var ett faktum när Vitaby hembygdsring bildades den 26 september 1951 och övertog den gamla kvarnen. Bidrag från kommun, hembygdsföreningen och enskilda samt de mångas gratisarbeten har möjliggjort restaureringen och bevarandet av den gamla vattenkvarnen.
1971 Albin Wulff.
7. VITABY SOCKEN:
Vitaby är en tätort i Simrishamns kommun och Albo Härad. Kyrkan ligger i Vitaby kyrkby. Att det finns två byar som heter Vitaby kommer sig av att järnvägsstationen ligger i Vitaby stationssamhälle och kyrkan ligger i Vitaby kyrkby. Stationen uppfördes 1901 sydväst om kyrkbyn när järnvägen mellan Ystad och Brösarp invigdes. Runt stationen växte sedan samhället upp med ett järnvägshotell, en lanthandel samt en fruktindustri. Idag används stationen bara för museijärnvägen som drivs av Skånska järnvägar. Lanthandeln och järnvägshotellet drivs fortfarande. Varje år i mitten av maj hålls Vitaby marknad på torget. Det är den första skånska sommarmarknaden. Citat Wikipedia.
Bilder från förr: Bild 1 är från dåvarande lokalföreningen. Bild 2 visar järnvägshotellet och lanthandeln ????. Bild 3 är vid järnvägshotellet. Bilderna är från början av 1900-talet.
VITABY KYRKA:
Vitaby 700-800-åriga tempel kan i både arkitektur och belägenhet jämföras med Ravlunda (men tornets eleganta strävbåge är en "stödaktion" från nyare tid!)-Också här stammar altare och predikstol från tidigt 1600-tal (i Christian IV:s renässans, men delvis senare "restaurerade"). Men i blickpunkten hänger alltfort det märkliga triumfkrucifixet, också det troligen ombildat (efter ett äldre, kanske "heligt" original) men ännu krönes denne " Ärones Konung" av en förgylld metallkrona (från 1200-talet?) - Och här som i Ravlunda fylles kyrkan av målaren Wennerbergs "blommande" blåa bänkar i barock och rokoko, ända ut i den norra korsarmen från Gustaf III:s tid (som dessutom kan uppvisa en räcka apostlar i härlig skånsk tappning!). Kyrkan har varit en gammal försvarsanläggning, dit man tog sin tillflykt i orostider. Dopfunten tros härstamma från kyrkans allra äldsta tid och hänförs till den så kallade Maglehemsgruppen. Tornet restes på 1200-talet. Från samma tid är kyrkans mest märkliga och sevärda inslag: Det hängande triumfkrucifixet. Predikstolen är från 1614 och altaruppsatsen från 1620-talet. Den vackra bänkinredningen sattes in på 1700-talet och den nuvarande målningen härrör troligen från 1828. En tillbyggnad i norr - den så kallade nykyrkan - färdigställdes 1781. År 1846 fick Vitemölles fiskare sin egen plats i kyrkan då en läktare byggdes, den så kallade "Videmullingaskunken". Den finansierades genom en separat insamling!
VITABY JÄRNVÄGSHOTELL.
Järnvägs
hotellet, byggt 1902, är strategiskt beläget mitt i hjärtat av Österlen. För mer information: www.vitabyhotell.se
VITABY 
KIOSK o GATUKÖK
Kiosken med gatukök och bensin ligger strax utanför samhället mot S:t Olof.
VITABY
MARKNAD:
Varje år i mitten av maj hålls Vitaby marknad på torget. Det är den första skånska sommarmarknaden.
VITABY SNICKERIFA
BRIK AB VITABYTRAPPAN.
tre fylkingar att marschera mot Vitaby.
VITEMÖLLA:
VALLABACK
EN: Vallabacken i Grevlunda fick under 2005 en del restaureringar utförda. En del av de stenar som ligger runt själva backen hade rasat, men är efter restaureringen åter på plats.
Vallabacken den medeltida borgen är alldeles unik i sitt slag. Den tillhörde släkten Galen som var guvernör över hela Skåne på 1100 och 1200-talen.
GREVLUNDA: är en by inom Vitaby socken mellan Vitaby och S:t Olof.
Bilderna ovan är från visningen och informationenav Vallabacken den 17 maj under ledning av Åke Olsson. (45 personer var där).
VITABY- SLAGET VID VITABY på 800 -talet, återgivet från en skrift kallad Herrar Ring Vid (H) Vitaby i Danmark - Skåne av: Per Mattsson, Jan-Erik Otterstedt, Hans Carlsson, Gustav Ribbing och Gustaf Svensson.
"Nu hörs det igen. De två vaktposterna på Berget (Stenshuvud( lyssnar där de sitter vid elden.Det är tidig morgon, gryningen har inte än visat sig i öster. Olov, den äldste och ansvarig för vaktlaget säger till den unge vaktmannen Toste, Jag går och ser mig omkring på berget. Olov går längs bergets kant, ser till Holmen (Borgholm) i sydost, snubblar till, får tag i en klippkant, rätar på sig, ser ingenting norrut upp mot Lister. Mörkret gör det dock svårt för Olov att se, han är orolig, hör gny utifrån sjön. Där är ljudet igen. Den svaga vinden för ljudet med sig från sjön. Olov stannar, sätter händerna bak öronen, lyssnar. Det låter som skepp som ros men ändå så annorlunda. Vinden sveper runt Berget, klipper av ljuden, kommer tillbaka för att blandas med andra ljud-sjöar som bryts mot stranden och klipporna och rasslandet av småstenar på stranden. Olov går tillbaka till Toste vid elden. Jag ser ingenting i mörkret, säger han, du får gå ner till vaktchefen och be honom komma upp. Den blott sjuttonårige vaktmannen Toste är inte sen att ge sig iväg nerför Berget och står strax framför vaktchefens bastanta ekdörr. Han stannar en stund för att samla sig, bankar därefter på dörren, känner att den ej är reglad och stiger in.
Vaktchefen Erik sätter sig upp i sängen och undrar yrvaket vad som står på. De e ja, Toste, och Olov vill att du skall komma upp till honom. Det hörs någonting ute på sjön. Erik rör om i eldhärden, strax brinner några späntor, elden tar fart och fladdrar. De båda ser på varandra, det blir tyst en stund, sedan säger Erik. Ja, jag får hoppas att det inte är trolltyg ni hör från Berget. Tosse envisas. Det är något ute på sjön som gnisslar och gnyr. Vaktchefen drar fort på sig de grova byxorna och de båda går ut i mörkret. Erik ryser till och de börjar treva sig fram och uppför Berget.
Olov tar emot dem vid elden och upprepar vad Toste sagt. De går tillsammans upp på Bergets topp, står, stilla och lyssnar. Vinden sveper i några slånbuskar, böljor och strandmal sorlar och rasslar i strandkanten. Där är ljudet igen. De tre lyssnar spänt. Erik säger att det låter som båtar under rodd, kanske fiskare på väg hem efter nattens fiske. Tänder jag vårdkasen nu, tänker Erik, och det är fiskare på väg hem blir både jag och vaktstyrkan hudflängda av Jarlen, men han beslutar sig. Toste, väck de andra i vaktstyrkan. Alla skall hit genast. För andra gången ger sig Toste iväg nerför berget och snart är hela vaktstyrkan samlad kring Erik. Lyssna, säger han, Vad kan detta vara? Alla lyssnar spänt en stund innan en gammal kämpe harklar sig och utbrister: Jag har varit i viking och med om många strider. Det här är inte några fiskebåtar utan många skepp som ros och de ros fort. Det hörs på gnyet. Erik ser på den gamle vaktmannen och tänker: Jag måste lita på Ulf. Vad kan jag annars göra? Han står tyst en stund innan han ropar: Toste, du är ung och rask. Rid till byn och tala om för hövdingen vad du vet om ljuden från sjön så får han sedan bestämma vad som skall göras. I nästa ögonblick är Toste på väg för att låna häst hos bonden på ängen nedanför Berget. Han ser hur elden från vårdkasen brinner och ryser till. I denna stund står Ragnar Lodbrok på Babords sida i fören på sitt krigsskepp, tillsammans med kusinerna Halvdan, Ring och Sigurd. Där borta har ni Berget, säger Ragnar, landmärket som vi skall ha till babord om oss. Ragnars skepp ligger först i hans flotta om 30 drakskepp som alla följer honom. Nu är det inte låmgt kvar. Har vi tur får vi hjälp av gryningen när vi tar i land. I detsamma ser Ragnar och hans kämpar hur vårdkasen tänds på Berget och följs efter en stund av eldsken från Lister och sydöver. Skeppens segel är nu nertagna. Spristag, mast och rigg surrade. Fjorton par åror går i jämn, snabb takt.
Ragnar och hans kämpar spanar efter de landmärken de gamla berättat om. Det skall stå en gravdös uppe på en äng, inte långt från sjökanten. En å skall flyta ut inte långt därifrån. Ragnars meddellande: Sprid er på båda sidor om mig när jag går in mot sandstranden rakt föröver, flyger från skepp till skepp. Nu tar Ragnars krigsskepp land. Han hör i mörkret hur de andra skeppen sakta glider upp mot stranden. Krigsfolket strömmar iland. Allt går fort. Spanarna försvinner inåt land, uppför kullarna. Skeppen dras upp på land, vakter sättes ut, vapen och proviant lossas. Stranden myllrar av krigsfolk. Ragnar sänder ut folk längs stranden för att efterhöra att allt är som det skall, samt meddella att skeppslagens hövdingar skall samlas hos honom. Efterhand kommer spanarna tillbaka och förtäljer att den närmsta byn är utrymd men att man hör folk och kreatur inne i skogarna. Ragnar har inget att frukta från den bofasta jordbruks och fiskebefolkningen men det är bra att veta var han kan skaffa förnödenheter när behov av sådant uppstår. En svag ljusstrimma syns i öster. Det börjar dagas. Snart är det så ljust att det går att orientera sig på landningsplatsen. Ragnar, med handen på svärdsknappens toppiga rundning, dryftar med sina hövdingar den förestående striden med skåningarna.
Under tiden har Toste nått fram till bonden på ängen och fått låna dennes häst. I sporrsträck ger han sig av barbacka på den kraftiga lilla hästen. Han kryper ihop bakom hästens huvud för att skydda sig från grenarnas piskrapp. I ilfart är han ute på den öppna platsen med domarringen. Där ryser han till när han minns hur de gamla berättat att de som ligger begravda under stenarna brukar gå igen. Han spränger förbi skeppssättningar, håller ner mot den stora kungagraven (Bredarör) och vidare upp mellan den gamla bebyggelsen som legat där sedan urminnes tider. Toste är nu uppe på slätare mark och ser skogen som en mörk vägg framför sig men det går inte att rida så fort längre. Hästen börjar bli trött eftersom det hittills bara gått brant uppåt. Toste känner stundens allvar och det verkar som om hästen gör det också. Båda tar nya tag och kommer fram till hövdingens gård. Toste glider ner från den löddriga hästen och stapplar fram mot långhuset, varifrån vaktfolket kommer springande. En lång svartmuskig man, Rolf, byhövdingen, träder fram och spörjer vad som står på. Toste uppskärrad och med andan i halsen, måste på vakternas uppmaning lugna ner sig innan han kan berätta för Rolf vad som är på färde. Rolf manar med hög röst: Väck allt folket! Se till att få bud till Jarlen och skicka ut spanare! Skynda! Ingen tid får förspillas! Rolf tackar sedan Toste och säger till honom att ge sig hem och varna familjen och andra på vägen att söka skydd hos Jarlen eller i skogen.
Runt Ragnar, Halvdan Ring och Sigurd har ett 10-tal hövdingar, varav flera är släkt med Ragnar, samlats för att höra Ragnars order: När allt är lossat säkra skeppen och sätt ut vakter. Orientera er i omgivningarna, samla ert folk och var beredda på omedelbar avmarsch så snart jag ger tecken. Vi har gjort detta många gånger förut. Medan hövdingarna ilar iväg för att verkställa hans order kan Ragnar under en kort stund se sig omkring och begrunda vad som förestår. Solen röd och gul, har nu hunnit en bit över synranden. Havets stilla dyningar glittrar som guld. Jag har valt en bra landningsplats, tänker han. Jag har god överblick av skeppen och där uppe på sandkullen står dösen som tjänat mig väl som riktmärke och som de gamle talat om därhemma. Hövdingarna har nu samlat sitt folk och står uppställda i fylkingar. Man hör vapenskrammel och ett sorl av röster. Krigarna är ivriga att komma iväg men ser över sin utrustning en sista gång - sköld, svärd, skäggyxa, spjut, kraftiga pilbågar, järnskodda hjälmar, västar med fastnitade järnband och benskydd. På Ragnars tecken marscherar fylkingarna iväg. Det är en imponerande syn. Båtlagen, 40 man i varje, från de 30 skeppen bildar tre fylkingar om vardera 400 kämpar. Strax har de kommit på gräsängarna ovanför stranden. På Berget kan de se röken från den utbrunna vårdkasen. Än så länge går det lätt att ta sig fram. Männen marscherar förbi minnen från forna tider - skeppssättningar och domarringar - som de känner igen från sina egna hemtrakter. Med Ragnar i spetsen tågar hären längs djupa dalsänkor mot en långsträckt grusbacke framför en mörk skog. Uppe på åsen står den skånska hären, betydligt mindre och sämre utrustad än Ragnars, samlad under ledning av Jarlen.
De två härarna drabbar samman. Skåningarna kämpar tappert men Ragnars kämpar, fler till antalet, bättre rustade och mer stridsvana - de har ju framgångsrikt slagits mot både Karl den Store och saxarna ute i Europa - får snart övertaget och besegrar fienden. Segerherren Ragnar visar storsinthet och välvilja genom att varken förfölja flyende eller låta döda rillfångatagna fiender, som egentligen är hans landsmän. Han är emellertid en handlingskraftig man som vet vad han vill. Hans välvilja får varken misstolkas eller missbrukas. Hakvdan Ring, Sigurd och Hilding Ring får order om att stanna kvar med 300 man för att se till att skåningarna håller sig lugna i framtiden. Vi antar att Ragnar landsteg någonstans mellan Vitemölle och Haväng. Han hade då "Berget" i söder och dösen vid Haväng i norr som riktmärken när han kommenderade sina tre fylkingar att marschera mot Vitaby.
VITEMÖLLA:
Vitemölla är en mycket vacker småort och fiskeläge i Simrishamns kommun i Vitaby socken och del av Kiviks församling. Fiskeläget är beläget vid Vitemölleåns utlopp någon kilometer norr om Kivik och består till största delen av äldre pittoreska hus, som till stor del används som fritidsbostäder. Norr om Vitemölla ligger en mycket fin sandstrand och ett naturreservat med sällsynt sandstäppsvegetation och en domarring. Vitemölla som uttalas med betoning på "mölla", har fått sitt namn efter den vattenkvarn (mölla) som ligger i ortens norra ände. Orten har tills för några decennier sedan hetat Vitemölle, vilket fortfarande är dess namn hos befolkningen i bygden. Hamnen används till stor del för fritidsbåtar men några yrkesfiskare är ännu verksamma i byn.
Bilderna ovan DSCN 4291, IMG 5512 och IMG 5513 är tagna den 5 februari 2012.
Ytterligare bilder från Vitemölla tagna den 19 februari 2012.
Foton från förr: Den första bilden är från Vitemölla Badhotell. Bilderna 2 och 3 vill vi gärna ha mer information om.
1
2
3
I Vitemölla ligger ett badhotell som öppnade 1913 och fortfarande är i drift. Vid intresse för badhotellet kontakta genom att klicka på www.badhotell.com
Vitemölle Lejeförening efterträdde år 2001 samhällets vägförening. Lejeföreningens ändamål är enligt stadgarna, att vidta och samordna åtgärder, avsedda att främja lägets utveckling och invånarnas trevnad, samt att föra samhällets talan utåt. Vid intresse kontakta www.vitemölla.org
Sidan senast ändrad 2012-02-20.
