Ur Ystads Allehanda 2 december 1958

Citat ur artikel om ”Korsvirkesidyller i Andrarum som blivit turistattraktioner”

Klockaregården är troligen uppförd i början av 1800-talet. Det är väl ett fåtal som vet, att Andrarums församling här har haft sin första egna skola. Brukets skola (Verkaskolan), underhölls nämligen av greve Piper.

Församlingens skolstyrelse anhöll i skrivelse till Kungl. Majt. den 3 november 1844 ”underdånigst att då folkundervisningen i avseende till bristande tillgångar hos församlingens invånare att underhålla fast skola, en sådan icke blivit inrättad men tillfälle gavs att ordna sådana för det uppväxande släktet välgörande inrättningar” och eftersom ”Klockarebeställningen” blivit ledig måtte denna förenas med ”Skolmästarebeställningen i Andrarum hvarest klockaregården vore belägen och i hvilken tillräckligt utrymme funnes för inrättandet av fast skola”. Denna församlingens anhållan bifölls av Kungl. Majt. den 24 februari 1845. Undervisning bedrevs här sedan troligen till 1850, då församlingen uppförde den nu nedlagda kyrkskolan.

KUSKAHUSEN GÅRDSHOTELL: Kuskahusen gårdshotell är utmärkt för dig som söker stillhet och välbehag i en miljö rik på unika natur och kulturupplevelser. För mer inormation ring 0414-92148 eller e-posta till  info@kuskahusen.se

Kuskahusen Gårdshotell ligger nära den vackra Verkasjön.

BREABÄCKS BRYDESTUA. Etnologen Bo Swensson Degeberga berättar i "Brännvin och gröna ärter" på sidorna 106-142 om linberedningen förr i tiden i våra trakter. Vi kan läsa om byggnadskonsten vid uppförandet av brydestuan, bastuan eller toastuan som dom kallades. Inne i byggnaden fanns en "tiltje" som linet eller hören placerades på. Man gjorde inte någon skorsten utan eldade i en murad väl skyddad eldstad, "galten". Röken fick sippra ut där den själv ville. Eldningen och torkningen sköttes av "tomoren", "tokvingan" eller "brydekvingan" som en dygnetruntsyssla. Läs även Clas Johnssons berättelse om linberedning i "Bilder från Eljarödsbygden, nr 7".

Föreningen är intresserad av kompletterande information om brydestuan. Ring gärna Clas Johnsson på telefon 0414-73010 eller Kenneth Olsson på telefon 0414-21041.  

HÖGALUNDS DANSPALATS, AGUSA: I Agusa låg festplatsen Högalund, som under 40-års tid var samlingsplatsen på söndagskvällarna för många av oss. Dansen började klockan 19.00 och slutade 23.00. Dansbanan låg ursprungligen i Brunstorps backe, men flyttades i slutet av 30-talet till sin slutliga plats där resterna idag endast består av en minnesplatta. Väldigt lite är dokumenterat på en mötesplats där så många har haft roligt och också träffat sin livspartner. Banan byggdes från början som en utedansbana med luckor som sattes i när temperaturen sjönk. Uppvärmningen sköttes normalt av tre vedeldade kaminer. Lite sot och rök hörde till i denna genuina dansatmosfär. På baksidan fanns ett litet skjul med ett motordrivet elverk, som levererade ström till anläggningen. Ove "Möllare" hade under många år den viktiga uppgiften att se till att elförsörjningen fungerade och som extra belöning för sitt arbete bjöds han ibland på brännvin av traktens ungdomar. Efter ett antal supar kunde det ibland bli stopp i elförsörjningen då någon "glad yngling" stoppat motorn. När man trädde in i lokalen med stora förväntningar  möttes man av det sedvanliga rök och dammolnet och sorlet från publiken. Alla grupper hade sina bestämda platser runt dansbanan. Vitabygänget, Sönnarslövsgänget, Sillaröd, Björstorp-Brösarp, Maglehem o.s.v stod varje söndag på "sin" plats. En del fanns vid kaffeförsäljningen för att stärka sig inför kvällens övningar. Det gick för det mesta väldigt lugnt tillväga. Det enda orosmolnet blev när Brösarp fått en ny polis, som gick utanför fönstren och spanade in eventuell medhavd sprit i kaffeserveringen. Han förstod inte ungdomens vanor och de oskyldiga överträdelser som skedde. Vid något tillfälle kom också "flygande" polisen från Kristianstad och då var det kontroll av eventuell spritintag på samtliga bilister. En söndagskväll hände något hemskt, kanske var detta början till det beteende som finns idag vid en del fotbollsarenor? Någon hade vunnit en korg med diverse innehåll. Bland annat fanns det ketchup i korgen. Frestelsen var stor och denne sprutade ketchup över publiken. Stor uppståndelse och stor förtvivlan när en av flickorna fick sin nya moccajacka fördärvad. Denna typ av bus hade aldrig förekommit tidigare. En kille från Sillaröd dansade en kväll med en spegel fastsatt på skon för att få en chans att titta under flickornas kjolar. Hans "lycka" blev kortvarig. En lugn och härlig stämning som efter dansens slut taggades upp lite när två av traktens ungdomar rullade runt i skiten och slogs. Det var samma pojkar nästan varje söndag. Den trygghet vi kände i våra grupper och viljan att dansa och ha roligt är starkt begränsat i nutid i varje fall i form av dansställe. Vi som åkt taxi dit på 50-talet från t.ex Vitaby med Sigfrid trafikare fick betala 6 kronor tur och retur. Ingen taxi körde från dansstället utan att ha samlat ihopa samtliga passagerare som de kört dit med. TRYGGHET, som föräldrarna visste om. (Bilden har lånats ut till föreningen av Tore Jönsson Agusa. Även nästa inslag har Tore lånat föreningen och vi vill gärna komma i kontakt med signaturen, Tambour). Högalund drevs under min (ordförandes) tid i Högalund av makarna Dora och Hugo Åkerlund, Skogsdala, Kivik. Jag minns också "tysken" som alla kallade honom. En lite tillbakadragen man som bodde i en luda bakom danspalatset. Han såg till fastigheten och var den som skötte spisarna. En annan profil var Anders. En snäll, vänlig man från Agusa som tog emot biljetterna och fungerade lite som dörrvakt. Han var alltid lika trevlig med ett leende på läpparna. 

Vi diskuterar i dag: "Dans bort i vägen" 

"FEST. KUL." Stora, braskande affischer mötte mej, då jag i söndags besökte Högalund, danspalatset i vildmarken, där räven smyger alldeles inpå knuten, och där man en tidig vintermorgon i den nyfallna snön t.o.m, kan få se älgspår. Högalund ligger invid de djupa Kristinehovsskogarna, ungefär mitt emellan Degeberga och Lövestad.

Ingenting från vägen, mer än en blygsam portal med namnet målat i något sneda bokstäver, förråder att här ligger, ett nöjesställe. Genom en tjock granskog leder den smala vägen c:a 100 meter fram till "glädjeborgen", till vilken man svårligen kan ta sej fram för alla bilar, som står parkerade runt den gulmålade byggnaden. Det sedvanliga rök och dammolnet slår emot en, sorlet blandar sej med musiken. Lyssnar man till vad som sägs, är det inte mycket man förstår. Jag går åter ut i den 15-gradiga kylan. Strax utanför dörren, där alla passerar, står några 18-20-åriga grabbar ogenerat vända mot planket. Lite längre in i skogen hörs fnitter. Jag går ditåt. Överallt på plank, spannar och brädbitar syns omslingrande par, som varken låter mej eller min ficklampa störa. Vid vägkorset dansar en pojke och en flicka i snön. Inga ytterkläder, men varma och röda är de.

SkA DU HA EN SUP? Då jag kommer in, går jag till serveringen i ena hörnet och får en kopp "varmt" kaffe. Runt omkring stojar och skriker ungdomarna. Vid bordet intill sitter fyra grabbar i 20-års åldern. En av dem har en flicka i knät. En annan drar fram en halv liter ur fickan. "Ska du ha en Sup?" frågar han mej. Då jag tackar nej, säger han inget om det, bjuder de övriga, och snart är halvan urdrucken.

VEM KOMMER HIT? Ven hittar hit ut i ödebygden? Jag ger mej i samspråk med en tös, som sitter panelhöna vid ett bord. Hon svarar på mina frågor med ortens språk: "Harr e alla tidorrs rolet. Men du skolle vadd harr i sundes, då va de fyra påga, sum dansa barfoda på dansebanan. Ja Gu "va ja grina."

ALLA KÄNNER ALLA. Samma publik varje danskväll. Frågande blickar möter mej överallt. "Vimm e di? Hadd e didd for en?" Viskande frågor på främmande språk. Musiken spelar upp till sista dans. Många flickor står då färdigklädda för avfärd. Blir uppbjudna, ställer väskan på ett bord, dansar med sin partner, kommer tillbaka med honom, hämtar väskan där hon ställde den och - ingenting fattas. Inga stölder förekommer här. Alla litar på alla. Många hänger ej ens in kapporna i garderoben. Ingen stjäl här. Här dansar man, har söndagsroligt efter veckans slit och släp i stall och på åker. Men man begår inga brott mot samhällets lagar. Man slår inte sönder fönsterrutor, ofredar inte en annans flicka och förstör inte andras bilar. Polisen har ingen svårighet med ordningen.

KLOCKAN ÄR 11. Dansen är slut. Ingen bestämmer något för nästa söndag, men alla vet att man träffas. Man får tag i en bil och åker hem. Hem till en arbetsam vecka. Ingen klagar, för man vet, att på söndag är det dans i Högalund, och då får man tillfälle till - "dans bort i vägen".

Tambour. 

Tillägg till "Dans bort i vägen" från ordförande: Musiken spelar upp till sista dans. Många flickor är färdigklädda och blir uppbjudna till dans, var en del i ovanstående berättelse.

Vi som var med på den tiden vet att detta föregicks av tre damernas och tre artighetsdanser,(herrarnas). Blev man uppbjuden på förstan så var saken klar. Då bjöd man tillbaka på första artighetsdansen om intresse fanns och dansade därefter sistan. Blev man inte bjuden på förstan och den flickan som man var intresserad av, inte dansade förstan, men väl bjöd upp mig på andran var detta ett nästan lika säkert kort. Jag hade då chansen som herre att bjuda på första artighetsdansen för att markera mitt intresse och flickan kunde behålla sin lilla blyghet att i början av romansen vänta till andran. Det var en härlig tid och Högalund ett härligt danspalats, där jag träffade min fru första gången, men det "klickade" inte till förrän vi träffades en härlig sommarkväll på Solevi i Kivik för 53 år sedan.

ILLSTORPS BRYDESTUA: Verksamheten upphörde här omkring 1915. Föreningen undersöker för närvarande om intresse finns för bevarande på grund av dess dåliga skick.

    

Bilderna är tagna av undertecknad Ordf. den 1 juni 2010. Bilderna visar brydestuans skick vid besiktning. Runt själva stuan har byalaget röjt och gjort det trevligt och lättåtkomligt för besökare. Nu kommer föreningen efter offertförfrågan och styrelsebeslut undersöka möjligheterna till ekonomiskt stöd från Länsstyrelsen att säkerställa brydestuan. Brydestuan ligger strax söder om Illstorp, invid gamla vägen till Andrarum, på ett stycke samfälld mark. Brydestuan var gemensam för Illstorps by och överlämnades till hembygdsföreningen 1939, av Illstorps byamän. Brydestuan är förmodligen byggd på 1700 - talet. Att brydestuan låg utanför byn eller gårdarna berodde förmodligen på brandrisken. det eldades intensivt i " kölnan, kylnan, galten",(den innersta av gråsten byggda delen) för att linet skulle torka före bråkningen. ( En del av texten är citerad av Gert Lagerstedt.)

Styrelsen har beslutat att tills vidare avvakta förslag till investeringar. (Dec 2011.)

 

 

LINBEREDNING:

Ur August Ehrenbergs bok: Allmogen i Albo Härad under 1880-talet. (1945)

Sedan var det tid att rycka upp linet, som då var moget. Under sommardagarna hade det stått i blåaste blått, som en böljande sjö, då en vindkåre drog fram över linåkern, - "höralanned". (Höralanned eller höralycka är en åkerlapp med lin) Nu var fältet gulbrunt, och fröhusen voro tunga av frön. Lin såddes alltid på samma lugna och skyddade plats vid medio av maj, eller när häggen blommade, och eklövet kunde dölja en duva. Fröna buros i en ask med vänstra handen, medan man med den högra tog en nypa frö, som försiktigt och noggrant ströddes över myllan. Det ansågs lagom sått, när man med en fuktad tumme kunde hämta upp cirka sex å åtta frön. Att så lin var ett tidsödande och påfrestande arbete, helst som linåkern var ganska stor. Arbetet gjorde det kännbart i ryggen. Vid varje tur över åkern sattes märke för nästa tur. Linet ansågs moget, när det bastade, d.v.s då tågorna voro så utbildade, att man kunde dra dem från stjälken. Då rycktes det opp - ryskades - undan för undan och samlades med en handfull i varje viska (viska =handfång), samt lades på marken med sex viskor i sicksack på varandra, vilka sammanbundos med tråd till en kärve. När allt linet var uppryckt, sattes kärvarna i travar för torkning. Sedan fördes det hem till ena logen, där det repades (se förklaring längst ner)genom en hörriva - långa spikar nedslagna med visst avstånd från varandra i en planka. Fröna tillvaratogs noga, när de sedan under vintern tröskades. Förutom till utsäde, användes linfrö, kokat till omslag för svullnader m.m, samt som välling till korna vid vissa tillfällen. Efter rensningen utbreddes linstjälkarna på en backsluttning eller på rågstubben för rötning, (rötning är en förruttnelseprocess) där de fingo ligga i tre å fyra veckor, varvid regnväder underlättade rötningen. Färdigrötat, och sedan lufttorkat, sammanbands linet med råghalmsband till kärvar och forslades hem. Där fick det ligga tills potatis och rotfrukter upptagits, då det kördes till brydestuan. Denna låg vid fäladen, ett stycke söder om byn, och var samfälld egendom. Den var byggd av gråsten, till hälften nedgrävd i en backe, och bestod av två rum, bråkrummet och torkan. Eldstaden, galten, eldades från bråkrummet, men värmen gick in i torkrummet under uppspikade spjälor, på vilka linet utbreddes. Torkningen ombesörjdes av en "hörakvinga," kunnig i detta viktiga arbete. Som hjälpare och sällskap hade hon en yngre kvinna. Kvällen innan brytningen (se förklaring längst ner)skulle försiggå, forslades linet till brydestuan, där det utbreddes på spjälorna, varefter eldningen började. Den pågick ända till morgon, då linstjälkarna voro så torra, att de knastrade vid tryckningen mellan fingrarna. Vid bråkningen, som utfördes av ett tjugutal män och kvinnor, anlitades byteshjälp under samma förhållande som vid torvupptagning o.s.v. Det gällde alltid att få hjälp utan pengar. Alla samlades vid niotiden med sina bråkar. Två och två arbetade tillsammans, i regel en manlig och en kvinnlig, de senaste fingo därvid "välja make", den man, de önskade arbeta tillsammans med. Männen kallades brydare eller krasare och kvinnfolken sammanbrydesor. Till var och en krasare överlämnade hörakvingan en bunt lin av en kärves storlek, vilken denne delade i två viglor. Krasaren bråkade nu undan för undan sådana viglor, och överlämnade dem efter hand till sin medhjälperska som finbråkade dem. Vid tolvtiden kom husmodern ditkörande med middagsmaten, s.k. "torr mad", smörgåsar, sylta, korv,brännvin och öl, samt färsk, kokt ål, som var en obligatorisk rätt vid linbrytningen. Efter middagen togs en timmes vila från det ansträngande dunkandet. Sedan pågick arbetet tills vid fyratiden, då linet var slutbråkat. Under tiden hade hörakvingan hunnit stoppa ner viglorna i säckar. En skjuts kom och hämtade säckar, bråkar och hörakvingan, när arbetet var slut. Var och en gick därefter hem till sitt och gjorde sig fin. Vid sjutiden skulle alla samlas till det efterlängtade brygdegillet, varvid hörakvingan var den viktigaste gästen. Efter gillesmåltiden kom spelmannen fram med sin fiol, och alla skyndade sig ut till logen, där dansen skulle försiggå den kvällen. Dansen pågick till midnatt, då husmodern bjöd "nattamad", lagad mat med en kött eller fiskrätt. Härefter började åter dansen och fortsatte ett par timmar, då det till avsked serverades kaffe, kakor och gök. Dagen efter linbrytningen kommo kvinnofolken att "skätta" linet, bärande med sig skäktfot och skäkteträ. Den förra var en på en hög fot vilande klyka, vari linet hölls under skäktningen. Denna fösiggick på en loge. Det av linet, som skäktades bort, kallades "skättefall" och blånor, vilket hopsamlades för sig själv, bands i buntar och senare spanns till garn, som användes till grövre vävnader, "skättefallsklär". Skäkteträet var, som förut nämnts, vackert arbetat, snidat eller målat med pingstliljor och tulpaner. Det var ofta en fästmanspresent, och ägarinnan var alltid aktsam om sådant. Ofta nändes hon inte använda sitt vackra skäkteträ, utan beställde ett annat, enklare, för arbetet. Det omgavs alltså av en viss romantik. Med skäktningen var dock linet inte färdigt att spinnas, häcklingen återstod. En häckla bestod av ett bräde, på vilket ett antal ungefär fyra tum långa ståltaggar voro inslagna med ett kort mellanrum. Det liknade en väldig stålborste. Genom dessa taggar drogs linet, kammades. Ju flera gånger, desto finare blev det. Efter häcklingen vreds det ihop till nockar, som sedan förvarades på ett väl skyddat ställe. Det var då vitgult i färgen och glänsande som silke. Fram på vintern togs det fram för att spinnas. Spinnrockarna snurrade då varje ledig stund. Aldrig arbetade folk så länge om kvällarna som vid spinningen.

Medan kvinnfolken spann, sutto manfolken i stugan, täljde yxskaft, hammarskaft, räfspinnar och pinnar att sätta linneräckorna fast med, samt lagade redskap o.s.v. Då hade alla trevliga kvällar tillsammans, någon läste högt ur Starbäcks "Engelbrekt" eller "Nils Bosson Sture" eller ock ur Dumas "Greven av Monte Christo", några av de få böcker, som funnos på den lilla hyllan. Eller man berättade sägner och sjöng visor.

Så gick det till bl.a vid Brydestuan i Illstorp.

REPNING: Detta arbete avser att skilja frökapslarna från linhalmen och är således en slags tröskning.

BRYTNING: Linstrået bryts sönder och fiberknippena frilägges.

HÖRAKVINGA: Kunnig kvinna i linprocessen.

HÄCKLING: Vid häckling kammas linet, fibrerna säras och blir tunna och glansiga, färdiga att spinnas.

Ovanstående information är skriven kring aktiviteterna vid Brydestuan i Illstorp för c:a 150 år sedan.