VÄLKOMMEN till GLIMMEBODAGÅRDEN och BRÖSARPS SOCKEN:
GLIMMEBODAGÅRDEN
Stenen på bilden till vänster har hittats vid grävningar i närheten av Glimmeboda under hösten 2010. Hur den kommit dit eller varför vet ingen, men detta kan vara en så kallad väghållningssten som utav någon anledning flyttats. Tack vare uppmärksamma människor togs stenen tillvara och är nu åter i Glimmeboda och kan ses på innergården. Det vi vet om väghållningsstenar är följande:
Information nedan delvis hämtad ur Runo Löwenmos lilla skrivelse om Glimmeboda.
Vid upptagning av två golvbrädor i "huset" visade det sig att de var kraftigt rötskadade. Svikt i övrigt golv, samt okulära rötskador tydde på att golvet bör ersättas till fullo. Befintligt golv är handhyvlat och till största delen 7-9 tum breda och 1 1/4 tum tjocka. Bolstrerna var av ek och på det undersökta stället i gott skick. Bolstrerna var liggande i lera som går ända upp till bräderna. Beslut att ersätta hela golvet med likvärdigt och med bibehållande av befintlig konstruktion. Kontroll av golvbrädor skall ske i intilliggande stuan. Omputsning skall ske av fyra klinefack. Putsningen sker med lokal lera som slättas traditionellt och därefter vittas. Mot gödselplattan har ett fack kalvat, som skall plockas ner och muras om med lerbruk, putsas och vittas. Kostnad 92.675 kronor inkl, moms varav Länsstyrelsen beslutat bidra med 90%, eller högst 83 408 kronor.
Ett rötskadat golv är nu bortplockat och angreppet, samt materialtyp och ursprungsutseende studeras noga. Bekymrade miner under diskussionerna om de åtgärder som måste till för att undvika skadorna igen. Att reflexer är bra i mörker visar sig tydligt. Helt åtgärdat är förmodligen golvet först 2012.
Färdigt sti. Bilden tagen den 27/9 2011.
GLIMMEBODAGÅRDEN:
I en grönskande bäckravin ovanför Brösarps backar på gränsen till Kongsoran ligger gården Glimmeboda, fordom betecknad "Utsockne Frälse Gathus, Glimmeboda nr 1".
Gården upptäcktes av kulturhistorikerna redan vid den s k Alboinventeringen på 1920- talet och Glimmeboda undersöktes och uppmättes av Gotthard Gustafsson 1928.
Men gården ligger vid sidan av allfartsvägen och blev inte uppmärksammad på allvar förrän 1959, då sista ägaren, Anna Nilsson avled. Den ålderdomliga gården skulle nu utbjudas på auktion, men inför utsikten att Glimmeboda förvandlades till sommarstuga eller kafé blev det oro bland intendenter och antikvarier, som i all hast plockade fram Gustafssons uppmätning från 1928. Man konstaterade att gården i väsentliga delar förblivit oberörd av den nya tiden och att dess gamla inventarier med traditioner på platsen från 1700- och 1800- talet fanns kvar. Här låg ett stycke allmogemiljö
från självhushållningens tid, sliten visserligen, men fullt möjlig att rekonstruera, med gård, trädgård, inägor och inhägnader. Hemmanet Glimmeboda var dessutom som en del av Brösarps norra backar inte bara ett kulturminne utan i lika hög grad ett naturvårdsprojekt.
Gårdens räddare blev därför Domänverket, som kunde inköpa fastigheten för särskilda fondmedel avsedda för skyddsvärda naturpartier. Vården och underhållet överläts till Skånes hembygdsförbund och ett iordningsställande av fastigheten igångsattes i intim samverkan mellan förbundet, fornminnesföreningen på Österlen och revirförvaltningen. Tack vare anslag från Kungafonden och bidrag från Christinehofs fideikommiss genomfördes en yttre restaurering under 1962. I samband med denna restaurering plockades liningen delvis bort och de gamla stenväggarna och korsvirket kom fram.
Albo Härads Hembygdsförening fick ansvar för Glimmebodagården fr.o.m 1989. Vid föreningens styrelsemöte 18 januari 1990 utsågs en arbetsgrupp för Glimmeboda: I gruppen ingick, Eva Lindgren, Karin Bringert, Britt-Marie Persson, Henny Johansson, Helmer Johansson, Henry Karlsson, Börje R Johansson och Georg Johansson som sammankallande.
Glimmeboda var ursprungligen ett skogvaktartorp till Glimminge skog, vilket var en del av den s k Kongsoran, som Axel 
Rosencrantz på Glimmingehus förvärvade 1624. Förvärvet av detta hemman så långt från huvudgården Glimmingehus kan förvåna men förklaras väl i första hand med slättbygdens behov av virke. Glimmeboda tjänstgjorde också - i varje fall vid början av 1800-talet - såsom betesmark för de stora kreatursbesättningarna på Glimminge och Örup. Huvudgården, Glimmingehus, blev 1713 reducerad till kronan. Sannolikt var detta anledningen till att Holger Mogensen Rosencrantz samma år till förmån för sin brorson Holger Andersson instiftade fideikomisset "Glimminge Strögods" (Fideikomiss, är enegendom som inte kan säljas utan måste gå i arv.Läs mer under Kunskapsträdet). bestående av diverse utsocknes frälsehemman, däribland "Glimminge frälse" med torpet Glimmeboda i Brösarp. Godsets fideikommissnatur upphävdes 1831, eftersom det då inte längre fanns någon enligt stiftelsebrevet godkänd innehavare, och Kungl. Majt förklarade att närmaste arvinge till godset var avlidna Ulrika Lovisa Piper och hennes arvingar.
Så kom det sig att det forna fideikomisset och skogvaktartorpet, frälsegatehuset Glimmeboda 1841 inköptes på auktion av änkan Anna Nilsdotter. Frälse är ett nordiskt begrepp: Se Kunskapsträdet. Hennes man, frälsetorparen Jöran Andersson och före honom dennes fader, Anders Jönsson, hade tidigare brukat gården. Anna Nilsdotter fick inte länge njuta av fri och egen grund. Hon avled 1844 och efterlämnade två omyndiga barn, sonen Nils och dottern Elsa. Sonen Nils Göransson brukade gården tillsammans med sin hustru Hanna Olsson, fram till 1913, då Nils 81 år gammal överlät gården till dottern Anna, vilket skedde genom ett formellt köp. Angiven köpeskilling, 8700 kronor angavs vara gottgjord "på så sätt att köparen som under hela sin arbetstid varet hos oss och ej utfått någon kontant ersättning härför så varder densamma härmed kvitterad". Samtidigt med köpet skrevs ett "Undantagskontrakt", som skulle försäkra de gamla en tryggad ålderdom i hemmet. Föräldrarna avled samma år kontraktet skrevs. Anna Nilsson levde på Glimmeboda fram till sin död, 90 år gammal, 1959.
Gården är en fyrlängad anläggning, uppförd på den ganska branta sluttningen ned mot en bäck. Gården är sammanbyggd i vinkel med stugan i den östra längan, som innehåller Lillstuga med särskilt kök, häst och kostall. I norr och väster sträcker sig loglängan som enligt uppgift ombyggdes 1865 med massiva ytterväggar av sten,
medan väggarna inåt gården är 
uppförda av klent furukorsvirke. Gårdens väggar o övrigt består av ekekorsvirke med fotträ på stensockel. Fackfyllningen har varit råsten och kline, i några fall även båle, vilket är liggande träplankor med råsten emellan, alltså en blandteknik typiskt för detta övergångsområde mellan skog och slätt. Gårdsplanen är stensatt, omsluten av korsvirkesväggar och med en utblick mot den porlande bäcken.
När man kommer in genom porten och tar ett högervarv fanns uppritat 1928 först loggolv, loge, bränneshus, huggehus, piekammare, spiskammare, sters (förstuga) och skorsten med utskjutande bagarugn, stugan med sättugn och kistehus. Stugan fungerade också som allrum där säng, bänk och matbord stod. I huset som nästa rum kallades stod också kistorna där man förvarade gårdens hemvävda textilier. Ännu idag står dessa kvar att betraktas av besökare. Lilla stugan, kök, drängkammare, häststall, kostall med brunn, loggolv, loge, och loggolv. Detta ändrades på 1930 talet till en mera praktisk fördelning. Den stora bakugnen revs. En ny murstock med ny bakugn och tvättgryta kom på plats i den forna pigkammaren 
och spiskammaren. Sterset blev omvandlat till kök med köksspis i järn. Utrymmet där den gamla illaren
(murstocken) hade stått blev en ny kammare. En kamin ersatte sättugnen. Efter ombyggnaden flyttade Anna Nilsson in i lilla stugan. Detta rum kom att fungera som dagligrum, kök och sovrum. Hörnrummet, huset kallat användes som kistekammare och på sommaren användes det också till finrum.
1934 arrenderade grannarna Anna och Anders Lindgren gården, vilket innebar att Anna Nilsson nu hade hela boningslängan själv. 1979 fick rummen genom restaurering tillbaka sin gamla prägel från tiden kring första värdskriget.
Glimmebodagruppen består av idealister, som använder mycket av sin tid åt Hembygdsföreningen och Glimmebodagården. Som framgår finns flera av medlemmarna kvar sen gruppen startades 1990.
Hans Nilsson sammankallande, Birgitta Lindqvist sekreterare, Karin Bringert kassör, Henny Johansson, Bertil Lundqvist, Signe o Henry Karlsson, Britt-Marie Persson. Extra hjälpare är Gunny Lundqvist, Anette Persson, Nils Persson och Jens Ohlin.
Samtliga tak är belagda med halm. Sedan några år tillbaka sår o skördar Glimmebodagruppen halm (långhalm) för gårdens behov, vilket är unikt.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
Bilderna 1 och 2 visar hur rågen skördas enligt gammal modell med självbindare.Lite service behövs även på gamla maskiner,bild3.Nekerna (kärvarna) sätts upp för hand i travar, bilderna 4 och 5. Bilderna 6, 7, 8, 9 och 10 visar lastning av rågkärvarna som stått några dagar i travar för att torka till ytterligare. Bild 11 visar transporten i modern tappning med traktor, men höjdmässigt anpassat enligt dåtid och den låga porten som visas på bild 12. Inlastningen och staplingen på logen visar bild 13 och bild 14 visar ett avslutat arbete, med välbehövlig fika på bild 15.
1
2 
3
4 
5 
Den 31 augusti 2010 var det tid att repa långhalm. Bild 1 visar Hans Nilsson och Henry Karlsson i förberedelsearbetet. Bilderna 2,3 och 4 visar Hans Nilsson och Bertil Lundqvist igång med repningen. Bild 5 är repningen i närbild och bild 6 visar piggaverket som är unikt för repningen.
6
7
8 
9 
10 
Ytterligare en bild av piggarna i piggaverket. Även Henry Karlsson repar på bild 8. På bild 9 är det kärnan som blir mjöl och på bild 10 ses den färdiga produkten i sin förpackning.
Taktäckning med egen skördad långhalm under 2008. Ett sti handlar det om just på taket inåt gården på den östra längan.
Glimmebodagruppen har många strängar på sin lyra: Linberedning från sådd till färdiga alster är en annan viktig del i arbetet från generationer tillbaka och förhoppningsvis framöver.
1.
2. 
3. 
4. 
5. 
6.
7. 
8. 
9. 
10. 
11.
12.
13.
14.
15.
16.
Före denna vackra linblomning (Bild1.) har naturligtvis linet såtts i jorden.
SÅDD: Linet kan radsås eller bredsås. Jordmånen är betydelsefull. Mullrika och varma lättleror med pH värde över 5 till under 7, eller ler och sandblandad mylla.
RENSNING: Man eftersträvar att linåkern skall vara så ogräsfri som möjligt.
BLOMNING: Linet blommar strax efter midsommar med vackra blå blommor och endast på förmiddagen. Bild1.
SKÖRD: 90 dagar efter skörd eller c:a 30 dagar efter fullblomning eller när de nedre bladen börjar vissna är spånadslinet färdigt för skörd. Bilderna 2, 3 och 4 är från Linryckningen den 26/7 2010.FRÖREPNING: Frökapslarna består av fem rum med två frö i vart rum. Det torkade linet repas i en frörepa och därefter krossas kapslarna och fröet harpas rent från skal.
STJÄLKEN: Stjälken är uppbygd med en kärna i mitten och runt kärnan sitter fiberknippen och sedan ett skal utanpå. Kärna och skal måste bort så att fiberknippena kan friläggas. Detta sker genom rötning.
FIBRER: Linets fibrer innehåller pektin och lignin. För att en fiber skall bli till textil och kunna spinnas till garn måste den ha spinnstruktur.
BEREDNING AV LIN: Beredningen har en biologisk fas, rötning, och en mekanisk fas: bråka, skäkta och häckla.
RÖTNING: För att skilja fibrerna från kärna och skal måste linstrået rötas, dvs det skall genomgå en förruttnelseprocess. Bild 5 visar linet under vattenrötning som inte luktar så gott. På bild 6 vänds det landrötade linet. Bild 7 visar när det vattenrötade linet läggs till tork och bild 8 visar när det vattenrötade linet spolas av.
BRYDESTUA och BRÅKNING: I varje by fanns förr en brydestua, gemensam för hela byn, där man eldade och torkade linet innan det skulle bråkas. Bråkningen gjordes sedan rotfrukterna skördats. Linstrået skulle brytas sönder och fiberknippena friläggas. Bilderna 9 - 14 visar bråkningen.
SKÄKTA: Vid skäktning skiljs de vedartade delarna, skälvorna eller skäktefallet bort tillsammans med tow(blånor). (Bild 11.)
HÄCKLA: Vid häcklingen kammas linet ut och fibrerna findelas. Bilderna 12 och 13.
SPINNA: Sländan fanns redan på stenåldern. Se sista bilden.
FÄRGNING, BLEKNING och TVÄTTNING samt SKÖTSEL av LINNE. Detta är en mycket förkortad processbeskrivning, som bör fördjupas vid kontakt med Glimmebodagruppen (Karin Bringert tel 0414-73121).
Andra aktiviteter förutom visningar för bussresor eller allmänheten i mindre eller större grupper kan vara:
Traktorplöjning med gamla traktorer, eller,
Gamla veteranbilar eller,
Julmarknad eller,
Ljusstöpning eller,
Baka pepparkaksgrisar med beställda namn på eller,
Låta små och stora tillverka Felixgubbar, eller dansa runt granen.
BRÖSARPS SOCKEN: 
BRÖSARPS KYRKA: Föga känner man här den ursprungliga 1100-talskyrkan, förrän man kommer in. 1800-talets utbyggnader i norr och söder har ju raserat det gamla långhuset med dess låga 1400-talsvalv, men det nya innertaket av trä blottade däremot kykans märkliga fond: triumfbågsväggen och absidens valv, täckta av rika målningar, en härlig helhet av 1100-talets kyrkliga konsttradition. Blickpunkten var som alltid, Kristi tillkommelse på den yttersta dagen. Kyrkan uppfördes ursprungligen på 1100-talet i romansk stil. Kyrkan var helgad åt S:t Margareta. På 1200-talet gjordes kalkmålningar som delvis finns bevarade. I slutet av 1700-talets mitt nyggdes den norra korsarmen. Runt 1860 fick den sällskap av den södra korsarmen, och tornet byggdes om. Dopfunten av granit utfördes under 1100- eller 1200-talet. Den är gjord i enkel stil. Predikstolen gjordes på 1600-talet
Brösa
rps äldre kyrkogård.
Strax intill kyrkan vilar Hanna Johansdotter, det 22 åriga offret för dett grymma Yngsjömordet 1889. Texten på gravstenen: Minne över HANNA JOHANSDOTTER *i N.Björstorp 13/3 1867 Mördad av sin man Per Nilsson och hans moder i Yngsjö 28/3 1889 Sv.Ps.480 Den arma kvinnans böner och tårar rörde dem alls intet.
CITAT ur boken ÖSTERLEN 1989: För 100 år sedan (1889) av Malte Mårtensson.
Tre stora händelser, som har gått till historien, inträffade detta år. Här hemma timade den 28 mars en händelse, som fick större plats i våra tidningar än dramat i Mayerling, nämligen mordet på den unga makan till bonden Per Nilsson i Yngsjö, Hanna Johansdotter. Hanna mördades av maken Per Nilsson och svärmodern Anna Månsdotter.
Mordet och rättegångarna, såväl inför tingsrätten som i hovrätten, blev högaktuella mer än ett år. Det allmänna intresset var stort fram till den 7 augusti året därpå, då Anna Månsdotter som "gärningsman" halshöggs på länsfängelsets gård i Kristianstad, medan sonen Per, som var medbrottsling och först dömts att mista livet, fick domen ändrad till livstids fängelse.
Brösarp i Tomelilla kommun, är ett litet stycke paradis på jorden, för både gammal och ung. Här bor man i bymiljö, nära naturen, invid de kända backarna, knappt en mil från havet, och samtidigt med tillgång till aktiviteter och kulturliv. Mer än 5 mil vandringsleder, bl.a genom Verkeåns dalgång, finns inpå knuten. I Brösarp finns förskola, grundskola, fritidshem, apotek, livsmedelsaffär, akupunktör,köttaffär, bankomat, bensinstation med post, bilreparatör, distriktsläkarstation, café, restauranger, konsthall, antikaffär, bibliotek m.m. Brösarp är en knutpunkt med anor som går ända tillbaka till bronsåldern.( Källa Tomelilla kommun.)
Brösarps socken består av: Brösarp, Bertilstorp, Björstorp norra, Björstorp södra, Bonaröd, Bosarp, Bengtemölle, Bockamöllan, Axamöllan, Brunnsvik, Fiskabäck,Lilla Fiskabäck eller Billalotten, Glimmeboda, Gussaröd, Lökaröd södra, Lönhult, Myrestad, Torasteröd, Tulleboda, Vantaröd och Åkaröd enligt Brösarpsboken.
CITAT ur ÖSTERLEN 1995. För 100 år sedan (1895) av Malte Mårtensson.
På skilda håll i dagspressen omtalas att östra Skåne ståtade med rikets äldste kronolänsman i A F Montan i Brösarp. Han var född 1818 och således nu 77 år, men han kom att vara verksam i flera år till för han dog inte förrän 1910. I samband med Kiviks marknad den 24 juli noteras att länsman Montan drog fram genom den ödmjukt hälsande folkmängden.
CITAT ur boken ÖSTERLEN 1992. Nämndeman Johan Arvidsson av Arvid Andersson.
Albobygden har fostrat många personligheter som av olika anledningar gått till historien och historiens värld. Av alla dessa intar Johan Arvidsson i Brösarp en av de främsta platserna. Han var av gammal bondesläkt med anknytning till Trulsbo. Han fick med tiden en hel del förtroendeuppdrag i socknen, bl a nämndeman vid Gärds och Albo domsaga. Nämndemannauppdraget gav i sin tur uppdrag utanför sockengränsen. Han var bl a styrelseledamot i Gärds och Albo sparbank i Degeberga och blev efter uppdraget hedersledamot i styrelsen. Alla uppdragen förde även med sig att han flitigt deltog i en hel del bättre middagar och andra festliga tillställningar. Här trivdes han, ty han älskade mat och dryck samt den tillvaro som följde. Han hade humorns gåva i rikt mått. Hedersledamotskapet i Gärds och Albo sparbank renderade honom att bli inbjuden som hedersgäst vid ett av bankens jubiléer. Vid middagsbordet blev han då placerad mellan bankens ordförande friherre Palmstierna på Maltesholm och en annan hedersgäst landshövding Westling. Johan hade, trots sina många år i sällskapslivet haft svårt med nymodigheter, bl a att använda gaffeln när han åt. Han hade en god aptit och använde kniven mest. På en så fin tillställning som den här måste han ju låta kniven "ligga" och använda sin gaffel. Följden blev att han blev "bakefter" med ätandet, snapsarna klarade han elegant. Han kom dessutom att vara ett "hinder" i konversationen mellan landshövdingen och friherren. När han ett par dagar efter festen blev tillfrågad hur den var, så var svaret. - Jomen, där fattades ingenting, men jag satt ju så illa "te", så jag fick ju inte "va ifre ti o eda mi mätt, men ja har lärt mi så mid så nu skulle ja kunna eda ärtasoppa me gaffel om di så skulle va".
CITAT ur boken ÖSTERLEN 1991. För 100 år sedan (1891) av Malte Mårtensson.
Ett viktigt "medikament" på den tiden var blodiglar. Apoteket i Brösarp sålde blodiglar för 40 öre per styck. Det priset höll sig året ut.
HUNGABOED BYGGT c:a 1890 på "snickarens" i Norra Björstorp.
Bilderna visar en 120 årig gammal hundkoja vid ett gammalt torp i Norra Björstorp. Hundkojan är uppbyggd med samma idé som en jordkällare. Eventuellt skall denna hundkoja restaureras för eftervärlden.
N.Björstorp, "Snickarens" 2:22 2/128 mantal. Nedtecknat av Henny Johansson och Bengt Persson.
Mårten Isaksson köpte fastigheten 1848 av sin svärfar Bengt Persson c:a 7 ha. 1856 delades fastigheten och 2:23 avstyckades till svärsonen Per Bengtsson. Mårten Isaksson och Elna Bengtsdotter utökade fastigheten till sammanlagt 6 ha. 1896 övertog barnen gården som beboddes fram till deras död 1939, men blev kvar i släkten till 1948 och utgjorde då 5/ 384 mtl, då den köptes av Olof Ring på nr 2:17. (GRUNDFASTIGHETEN). Att skogslotter avstyckades och bebyggdes berodde på befolkningsexplosionen på 1800 - talet. Här odlade man upp de små lyckorna och fick mat till sina stora familjer och djuren, där även kon fick tjänstgöra som dragare.
(Mårten Isaksson f. 1823 7/12 Hörröd, kallad d.ä. Elna Bengtsdotter f. 1825 11/6 N. Björstorp, Mårten kom hit 1848 och då utgjorde fastigheten 1/128 mtl.)
Bilderna ovan visar hungaboed byggt c:a 1890. Nils Mårtensson och Elna Mårtensson bodde på gården fram till deras död 1939, som framgår ovan.De sista hungana som bodde i den gamla hungakojan var Mina o Fina. Vilken av dessa som levde längst finns inte noterat, men den siste som bodde i hungaboet dog 1934. Sista delens historia nedtecknat av och Nils-John Ring.
BRÖSARPS BACKAR : Naturreservat i Albo Härad. Backarna är välkända och väl synliga när vägen slingrar sig fram mellan Brösarp och Ravlunda. Den välordnade parkeringsplatsen med gott om bord och bänkar gör det lätt att innjuta medhavd fikakorg, eller ströva på de fina backarna. En vacker blomsterflora med många fridlysta sorter. Bl.a backsippan och gullvivan. Uppe på höjderna är det en fantastisk utsikt.
BRÖSARPS GÄSTGIVAREGÅRD: När man kommer in i förstugan på Brösarps Gästgifveri faller blickarna direkt på ett fint diplom för bästa 
äggakaka. Brösarps Gästgifvargård har rönt internationell uppmärksamhet och har omskrivits bland annat i den välrenommerade tyska gourmettidningen Feinschmecker. När du vill veta mer klicka på www.brosarpsgastgifveri.se
DRAKAMÖLLAN: En liten väg som slingrar sig fram genom bokskogen. plötsligt öppnar sig landskapet och där inramad av mjuka 
kullar välkomnar den gamla skånegården. Drakamöllans Gårdshotell hittar du mer informationom när du klickar här på www.drakamollan.se.
SKÅNSKA JÄR
NVÄGAR: Skånska Järnvägar är en museijärnväg som trafikerar sträckan Brösarps station -Ravlunda-Vitaby-Sankt Olof. Föreningen Skånska Järnvägar bildades 1969. För ytterligare information www.skanskajarnvagar.se "Museiföreningen Skånska Järnvägar och Skånska Järnvägar AB skall bedriva äldre järnvägstrafik och bevara en tidsenlig och trovärdig yttre miljö med passande rullande material. Besökare skall uppleva en besöksvänlig och säker anläggning. Kompetens och kunskap skall föras vidare till kommande generationer aktiva inom föreningen." Allt arbete i förening och bolag är ideellt. Det finns inget vinstintresse, alla inkomster behövs för att upprätthålla järnvägsdriften. Tyvärr är det ej gratis att köra museitåg, trots avsaknad av lönekostnader.
SÖDRA BJÖRSTORP: Den åttakantiga gården strax söder om Brösarp är unik i sin byggnadsform .Gårdens historia går tillbaka till 1400-talet. Först 1591 känner man till ett namn som förknippas med Södra Björstorp, nämligen Morten Monsen, kyrkvärden som var med att skänka en nattvardskalk till Brösarps kyrka. På 1600 talet dyker namn upp som Mannerup Brahe. Kronolänsman A.F. Montan köpte Södra Björstorp 1862. Nils Frithiof köpte gården 1912 och överlät densamma till äldste sonen Malte Fritiof 1930. Idag ägs S.Björstorp av Tuula, Alf, Truls och Anna Sjöholm. 1977 byggnadsminnesförklarades Södra Björstorp .
BRÖSARPS NORRA BACKAR:
Brösarps norra backar den 22 december 2011.
Är tiden ur led?
De båda vintermotiven är tagna den 3 februari, 2012.
Texten nedan hämtad ur boken om Brösarp utgiven 1986 av Brösarps Byagille.
De mjuka böljande kullarna med sin speciella skönhetsanblick har rykte om sig vida omkring. Brösarps backar vid Linderödsåsens sydöstra sluttning är mäktiga bildningar av sand och kalkhaltiga istidsavlagringar. De har i stort sett skonats från hårdhänta ingrepp av människohand. Genom att de århundraderna igenom betats av boskap, har de i huvudsak bibehållit sin ursprungliga karaktär av tidlöshet. Betraktar man backarna ur botanisk och vegetationssynpunkt, finner man en typisk sandstäpps-gräshedsnatur. Här blommar bl.a en stor del av sommaren den vita spröda väldoftande sandnejlikan och senare är hedblomstret en karaktärsväxt på backarna. På en sluttning ned mot ån öster om vägen utbreder sig ett försvarligt bestånd av fältsippan, Anemone pratensis.
BRÖSARPS SÖDRA BACKAR:
Brösarps södra backar är belägna öster om samhället och utbreder sig kring eller huvudsakligen söder om den mjukt ringlande landsvägen mellan Brösarp och Simrishamn. Tidigt på våren översållas backarna med sippor företrädesvis backsippor,Anemone vulgaris, som med sina blålila blomklockor ger hela landskapet en skiftning av vilott. I mitten av maj, då kullarna skimrar guldgula av de tusental gullvivor, som då står i blom besökes backarna av många turister. Mandelblomman eller knölbräckan är en annan karaktärsväxt, som ger liv och lyster åt nejden. En fin möjlighet till en stunds begrundande, vandring och medhavd fika finnes genom den väl tilltagna parkeringsplatsen och de många borden
Citat ur Ystads Allehanda 2011-07-18.
Rastplats som håller måttet.
2008 utsågs rastplatsen vid Brösarps Backar till den bästa i Skåne och utmärkelsen verkar stå pall tre år senare. Ystads Allehanda åkte förbi och inspekterade.
En husvagn, två husbilar och ett tält i en dunge. På söndagens förmiddag vankades frukost vid Brösarps backar. Ulli och Gizela Haintze från Tyskland hade sovit i sin husvagn över natten. Att stanna till vid Brösarps backar är något av en tradition på den årliga Sverigeresan. Utsikten, ytan och lugnet var de tre faktorerna som belönade Brösarps rastplats med Motormännens utnämning. En bra rastplats ska inte enbart vara en plats för att sträcka på benen, skrev man i ett pressmeddelande. Den förhindrar också olyckor. Bra rastplatser hjälper till att rädda liv. De är oerhört viktiga för trafiksäkerheten. En trött förare är nästan lika farlig som en alkoholpåverkad, sade Motormännens vd Maria Spetz i motiveringen 2008. Vi har övernattat här tidigare, berättar Sune Gustavsson. Brösarp är jättefint - men Skånes bästa? Det vet jag inte. Jag tycker nog att Smygehuk är vackert också. Vad som gör en rastplats värd namnet? Det ska vara lugn och ro. Och ingen jävel som springer och stör, svarar Göran Svensson snabbt och tvärsäkert. Artikeln skriven av Martin Nilsson.
Sidan senast ändrad 2012-02-04.
| ÅTER TILL INLEDNINGEN |