VÄLKOMMEN TILL SIDAN 1 (AVD.1)

ALBO HÄRADS HEMBYGDSFÖRENING.

VÅRD AV HEMBUYGDSMINNEN - VILJA ATT VÅRDA DESS FRAMTID.

Vill du också hjälpa oss att bibehålla Agusastugan,Bondrumsgården och Glimmebodagården?

Medlemsskap? Du är välkommen. Årsavgiften är 75 kronor per person. Plusgiro 570033-1 eller bankgiro 500-4114.

KLICKA PÅ INLEDNINGEN OM DU VILL ÅTERVÄNDA DIT.

VILL du/ni till SIDAN 2? KLICKA PÅ ALBO HÄRAD.

VILL du/ni till SIDAN 3? KLICKA PÅ KULTURBYGGNADER. 

VILL du/ni till SIDAN 4? KLICKA PÅ PROGRAM. 

VILL du/ni till SIDAN 5? KLICKA PÅ REPORTAGE.

TEXTILT UPPROP.

Twistsöm är en mycket gammal teknik, men enligt föreningens kännedom finns mycket lite material dokumenterat från häradet. Textilkommittén har i detta sammanhang gjort efterforskning angående litteratur om och samlade exempel av twistsömsalster. Då tillgången på alster tillverkade före 1900 är knapp önskar vi därför ställa följande fråga till föreningens medlemmar: " Finns i vårt härad någon twistsöm bevarad som med säkerhet är tillverkad före år 1900?" Om så är fallet är textilkommittén intresserad av att få dokumentera dessa alster. Detta innebär att föremålet fotograferas, dokumenteras med måttangivelser, materialbeskrivning samt uppgifter om proveniens. Detta kan ske på plats och ombesörjes av textilkommittén. Vi vill särskilt understryka att det inte handlar om något förvärv av föremålet utan endast få en uppfattning om förekomsten och dokumentation av föremål sydda i denna teknik.

Agnes Leo Eriksson                     Karin Persson

Tel: 0414-72111

TEXTILKOMMITTÉNS MÅLSÄTTNING ANTAGEN AV FÖRENINGEN 1994.

- Bevara och sprida det stora textila kunnandet med djupa rötter i Albo Härad.

- Bevara och där så är möjligt demonstrera olika textila tekniker.

- Bevara gamla textila traditioner och föra dem vidare genom fördjupad kunskap inom området.

- Med de gamla textila traditionerna som grund skapa en förnyelse och vidareutveckling av häradets textila bruk.

-------------------------------------------------------------------------------------

Många försök att väcka tillräckligt med intresse för bildandet av en hembygdsförening i Albo gjordes i slutet på 1920 -talet och början av 1930 -talet. Det var bygdens rikedom på fornminnen som var intressant. En av de starkaste pådrivarna var Kivikssonen Ola Cappelin bosatt i Lund. Vid ett möte på Lagerstedts pensionat i Kivik den 31 juli 1934 beslöta att bilda en hembygdsförening omfattande Albo Härad. Till ordförande valdes docent Gunnar Aspelin, Kivik. Övriga medlemmar i den första styrelsen blev kyrkoherde Nils Boström, S:t Olof, kamrer Sture Persson, Vitaby, folkskollärare Ola Carlberg, Sillaröd, som blev föreningens första sekreterare, rektor Johan Brandt, Kivik, folkskollärarinnan Olga Bengtsson, Rörum, f d kantorn Joh. Nihlen, Sillaröd och kyrkovärd Sven Lövgren S:t Olof. Grunden till föreningens verksamhet, d v s ekonomiskt, lades vid två stora hembygdsfester i Kronovall 1935-36. Det sistnämnda året fick föreningen mottaga Bondrumsgården som gåva och man erhöll dispositionsrätt till Åkarps brydestua i S:a Mellby.

Information nedan delvis hämtad ur Runo Löwenmos lilla skrivelse om Glimmeboda.

GLIMMEBODAGÅRDEN:

I en grönskande bäckravin ovanför Brösarps backar på gränsen till Kongsoran ligger gården Glimmeboda, fordom betecknad "Utsockne Frälse Gathus, Glimmeboda nr 1".

Gården upptäcktes av kulturhistorikerna redan vid den s k Alboinventeringen på 1920- talet och Glimmeboda undersöktes och uppmättes av Gotthard Gustafsson 1928.

Men gården ligger vid sidan av allfartsvägen och blev inte uppmärksammad på allvar förrän 1959, då sista ägaren, Anna Nilsson avled. Den ålderdomliga gården skulle nu utbjudas på auktion, men inför utsikten att Glimmeboda förvandlades till sommarstuga eller kafé blev det oro bland intendenter och antikvarier, som i all hast plockade fram Gustafssons uppmätning från 1928. Man konstaterade att gården i väsentliga delar förblivit oberörd av den nya tiden och att dess gamla inventarier med traditioner på platsen från 1700- och 1800- talet fanns kvar. Här låg ett stycke allmogemiljö från självhushållningens tid, sliten visserligen, men fullt möjlig att rekonstruera, med gård, trädgård, inägor och inhägnader. Hemmanet Glimmeboda var dessutom som en del av Brösarps norra backar inte bara ett kulturminne utan i lika hög grad ett naturvårdsprojekt.

Gårdens räddare blev därför Domänverket, som kunde inköpa fastigheten för särskilda fondmedel avsedda för skyddsvärda naturpartier. Vården och underhållet överläts till Skånes hembygdsförbund och ett iordningsställande av fastigheten igångsattes i intim samverkan mellan förbundet, fornminnesföreningen på Österlen och revirförvaltningen. Tack vare anslag från Kungafonden och bidrag från Christinehofs fideikommiss genomfördes en yttre restaurering under 1962.

Albo Härads Hembygdsförening fick ansvar för Glimmebodagården fr.o.m 1989. Vid föreningens styrelsemöte 18 januari 1990 utsågs en arbetsgrupp för Glimmeboda: I gruppen ingick, Eva Lindgren, Karin Bringert, Britt-Marie Persson, Henny Johansson, Helmer Johansson, Henry Karlsson, Börje R Johansson och Georg Johansson som sammankallande.

Glimmeboda var ursprungligen ett skogvaktartorp till Glimminge skog, vilket var en del av den s k Kongsoran, som Axel Rosencrantz på Glimmingehus förvärvade 1624. Förvärvet av detta hemman så långt från huvudgården Glimmingehus kan förvåna men förklaras väl i första hand med slättbygdens behov av virke. Glimmeboda tjänstgjorde också - i varje fall vid början av 1800-talet - såsom betesmark för de stora kreatursbesättningarna på Glimminge och Örup. Huvudgården, Glimmingehus, blev 1713 reducerad till kronan. Sannolikt var detta anledningen till att Holger Mogensen Rosencrantz samma år till förmån för sin brorson Holger Andersson instiftade fideikomisset "Glimminge Strögods" (Fideikomiss, är enegendom som inte kan säljas utan måste gå i arv.Läs mer under Kunskapsträdet). bestående av diverse utsocknes frälsehemman, däribland "Glimminge frälse" med torpet Glimmeboda i Brösarp. Godsets fideikommissnatur upphävdes 1831, eftersom det då inte längre fanns någon enligt stiftelsebrevet godkänd innehavare, och Kungl. Majt förklarade att närmaste arvinge till godset var avlidna Ulrika Lovisa Piper och hennes arvingar.

Så kom det sig att det forna fideikomisset och skogvaktartorpet, frälsegatehuset Glimmeboda 1841 inköptes på auktion av änkan Anna Nilsdotter. Frälse är ett nordiskt begrepp: Se Kunskapsträdet. Hennes man, frälsetorparen Jöran Andersson och före honom dennes fader, Anders Jönsson, hade tidigare brukat gården. Anna Nilsdotter  fick inte länge njuta av fri och egen grund. Hon avled 1844 och efterlämnade två omyndiga barn, sonen Nils och dottern Elsa. Sonen Nils Göransson brukade gården tillsammans med sin hustru Hanna Olsson, fram till 1913, då Nils 81 år gammal överlät gården till dottern Anna, vilket skedde genom ett formellt köp. Angiven köpeskilling, 8700 kronor angavs vara gottgjord "på så sätt att köparen som under hela sin arbetstid varet hos oss och ej utfått någon kontant ersättning härför så varder densamma härmed kvitterad". Samtidigt med köpet skrevs ett "Undantagskontrakt", som skulle försäkra de gamla en tryggad ålderdom i hemmet. Föräldrarna avled samma år kontraktet skrevs. Anna Nilsson levde på Glimmeboda fram till sin död, 90 år gammal, 1959.

Gården är en fyrlängad anläggning, uppförd på den ganska branta sluttningen ned mot en bäck. Gården är sammanbyggd i vinkel med stugan i den östra längan, som innehåller Lillstuga med särskilt kök, häst och kostall. I norr och väster sträcker sig loglängan som enligt uppgift ombyggdes 1865 med massiva ytterväggar av sten, medan väggarna inåt gården är uppförda av klent furukorsvirke. Gårdens väggar o övrigt består av ekekorsvirke med fotträ på stensockel. Fackfyllningen har varit råsten och kline, i några fall även båle, vilket är liggande träplankor med råsten emellan, alltså en blandteknik typiskt för detta övergångsområde mellan skog och slätt. Gårdsplanen är stensatt, omsluten av korsvirkesväggar och med en utblick mot den porlande bäcken.

När man kommer in genom porten och tar ett högervarv fanns uppritat 1928 först loggolv, loge, bränneshus, huggehus, piekammare, spiskammare, sters (förstuga) och skorsten med utskjutande bagarugn, stugan med sättugn och kistehus. Stugan fungerade också som allrum där säng, bänk och matbord stod. I huset som nästa rum kallades stod också kistorna där man förvarade gårdens hemvävda textilier. Ännu idag står dessa kvar att betraktas av besökare. Lilla stugan, kök, drängkammare, häststall, kostall med brunn, loggolv, loge, och loggolv. Detta ändrades på 1930 talet till en mera praktisk fördelning. Den stora bakugnen revs. En ny murstock med ny bakugn och tvättgryta kom på plats i den forna pigkammaren och spiskammaren. Sterset blev omvandlat till kök med köksspis i järn. Utrymmet där den gamla illaren (murstocken) hade stått blev en ny kammare. En kamin ersatte sättugnen. Efter ombyggnaden flyttade Anna Nilsson in i lilla stugan. Detta rum kom att fungera som dagligrum, kök och sovrum. Hörnrummet, huset kallat användes som kistekammare och på sommaren användes det också till finrum.

1934 arrenderade grannarna Eva och Johan Lindgren gården, vilket innebar att Anna Nilsson nu hade hela boningslängan själv. 1979 fick rummen genom restaurering tillbaka sin gamla prägel från tiden kring första värdskriget.

Glimmebodagruppen består av idealister, som använder mycket av sin tid åt Hembygdsföreningen och Glimmebodagården. Som framgår finns flera av medlemmarna kvar sen gruppen startades 1990.

Hans Nilsson sammankallande, Birgitta Lindqvist sekreterare, Karin Bringert kassör, Henny Johansson, Bertil Lundqvist, Signe o Henry Karlsson, Britt-Marie Persson. Extra hjälpare är Gunny Lundqvist, Anette Persson, Nils Persson och Jens Ohlin.

Samtliga tak är belagda med halm. Sedan några år tillbaka sår o skördar Glimmebodagruppen halm (långhalm) för gårdens behov, vilket är unikt.

123456 7891011

12131415 

Bilderna 1 och 2 visar hur rågen skördas enligt gammal modell med självbindare.Lite service behövs även på gamla maskiner,bild3.Nekrerna (kärvarna) sätts upp för hand i travar, bilderna 4 och 5. Bilderna 6, 7, 8, 9 och 10 visar lastning av rågkärvarna som stått några dagar i travar för att torka till ytterligare. Bild 11 visar transporten i modern tappning med traktor, men höjdmässigt anpassat enligt dåtid och den låga porten som visas på bild 12. Inlastningen och staplingen på logen visar bild 13 och bild 14 visar ett avslutat arbete, med välbehövlig fika på bild 15. 

Här är den viktiga tröskningsprocessen med Henry Karlsson igång.Den fjärde bilden är den färdiga produkten av själva kärnan.

Taktäckning med egen skördad långhalm under 2008. Ett sti handlar det om just på taket inåt gården på den östra längan.

Glimmebodagruppen har många strängar på sin lyra: Linberedning från sådd till färdiga alster är en annan viktig del i arbetet från generationer tillbaka och förhoppningsvis framöver.

1.2. 3. 4. 5. 

6.7. 8. 9. 10. 

11.12.13.14.15.

16.   

Före denna vackra linblomning (Bild1.) har naturligtvis linet såtts i jorden.

SÅDD: Linet kan radsås eller bredsås. Jordmånen är betydelsefull. Mullrika och varma lättleror med pH värde över 5 till under 7, eller ler och sandblandad mylla.

RENSNING: Man eftersträvar att linåkern skall vara så ogräsfri som möjligt.

BLOMNING: Linet blommar strax efter midsommar med vackra blå blommor och endast på förmiddagen. Bild1.

SKÖRD: 90 dagar efter skörd eller c:a 30 dagar efter fullblomning eller när de nedre bladen börjar vissna är spånadslinet färdigt för skörd. Bilderna 2, 3 och 4 är från Linryckningen den 26/7 2010.FRÖREPNING: Frökapslarna består av fem rum med två frö i vart rum. Det torkade linet repas i en frörepa och därefter krossas kapslarna och fröet harpas rent från skal.

STJÄLKEN: Stjälken är uppbygd med en kärna i mitten och runt kärnan sitter fiberknippen och sedan ett skal utanpå. Kärna och skal måste bort så att fiberknopparna kan friläggas. Detta sker genom rötning.

FIBRER: Linets fibrer innehåller pektin och lignin. För att en fiber skall bli till textil och kunna spinnas till garn måste den ha spinnstruktur.

BEREDNING AV LIN: Beredningen har en biologisk fas, rötning, och en mekanisk fas: bråka, skäkta och häckla.

RÖTNING: För att skilja fibrerna från kärna och skal måste linstrået rötas, dvs det skall genomgå en förruttnelseprocess. Bild 5 visar linet under vattenrötning som inte luktar så gott. På bild 6 vänds det landrötade linet. Bild 7 visar när det vattenrötade linet läggs till tork och bild 8 visar när det vattenrötade linet spolas av.

BRYDESTUA och BRÅKNING: I varje by fanns förr en brydestua, gemensam för hela byn, där man eldade och torkade linet innan det skulle bråkas. Bråkningen gjordes sedan rotfrukterna skördats. Linstrået skulle brytas sönder och fiberknippena friläggas. Bilderna 9 - 14 visar bråkningen.

SKÄKTA: Vid skäktning skiljs de vedartade delarna, skälvorna eller skäktefallet bort tillsammans med tow(blånor). (Bild 11.)

HÄCKLA: Vid häcklingen kammas linet ut och fibrerna findelas. Bilderna 12 och 13.

SPINNA: Sländan fanns redan på stenåldern. Se sista bilden.

FÄRGNING, BLEKNING och TVÄTTNING samt SKÖTSEL av LINNE. Detta är en mycket förkortad processbeskrivning, som bör fördjupas vid kontakt med Glimmebodagruppen (Karin Bringert tel 0414-73121). 

Andra aktiviteter förutom visningar för bussresor eller allmänheten i mindre eller större grupper kan vara:

Traktorplöjning med gamla traktorer, eller,

Gamla veteranbilar eller,

Julmarknad eller,

Ljusstöpning eller,

Baka pepparkaksgrisar med beställda namn på eller,

Låta små och stora tillverka Felixgubbar, eller dansa runt granen eller,

      -------------------------------------------------------------------------------

BONDRUMSGÅRDEN: Informationen delvis hämtad ur en skrift utgiven av Länsstyrelsen och Skånes Hembygdsförbund 1987.

Byn Bondrum nämns första gången i ett diplom från 1344. Det heter där, att Birger Torkelsson (till Gladsax) skänker en gård i Bondrum till Sankt Peters kloster i Tommarp mot att munkarna utför "barmhärtighetsgärningar för mina kära söner Nils och Torkils - i from erinring - för min förnämnda hustrus och min egen själ, samt för alla våra andra släktingars själ". Kring mitten av 1500-talet märks en viss koncentration av jordinnehavet. I Eline Göyes jordebok (1522) anges hennes avlidne man Mauritz Olsen till Bollerup ha åtta gårdar i Bondrum. Är 1643 bildades Kronovall genom sammanslagning av fem gårdar i Fågeltofta. Första gången man med säkerhet kan identifiera "Bondrumsgården" (Bondrum nr.2) är i jordrevningdprotokollet 1671. det är visserligen 13 år före den s.k numreringsjordeboken (1684), men ändå står numren antecknade, möjligen ditsatta i efterhand. Bondrumsgården var en av de största gårdarna i byn. Så tidigt som 1671 finns det inte någon beskrivning av själva byggnaderna. Man kan dock på goda grunder anta, att de inte skilt sig nämnvärt från dem vi kan se idag, dvs korsvirkesbyggnader med halm eller vasstak. Genom ett skatteköp den 7 mars 1755 införlivades gården åter med Kronovall. Vid samma tillfälle blev det sannolikt även rusthållshemman, vilket innebar att man skulle hålla häst och ryttare.

En rundvandring i Bondrumsgården:

De fyra stråtäckta längorna omger en i det närmaste kvadratisk, stensatt gårdsplan. I dag kommer man in genom en i sen tid upptagen passage genom västra längan. Tidigare var ingången genom portlidret i södra längan eller genom den s.k lågan i hörnet mellan boningshuset och västra längan. Norr om boningslängan finns fortfarande spår efter en liten fruktträdgård med körsbär, plommon och krusbär. Söder om gården fanns tidigare en köksträdgård. Framför stuglängan ligger "bihaven" där bikuporna var placerade. Den omges av en låg stenmur. Innanför den är planterat syrener, jasminer, stockrosor och kejsarkronor. Inne i bihaven står också "beönnljongen" medan själva brunnen ligger strax utanför. På brönnljongens kraftiga stolpe finns ett torkskåp för ost. Stommen i boningslängan (norra längan) är byggd av ek med kline på stakar i facken. Vissa fack har senare fyllts med tegel. (Dessa fack återställs med början 2009 i ursprungligt skick med lertegel och klining.) Facken är putsade men timran synlig. Taket är täckt med vass. (Även vasstaken byts succesivt till halm på grund av att vass sällan användes i vårt härad förr i tiden.)

Det s.k torvhuset längst i väster på boningslängan är tillbyggt senare. Mellan detta och "sterset" finns spår efter en enrisgavel. Dörren in till sterset är således inte ursprunglig. Den vackert bemålade dörren med den Mörnerska husaren kommer från ett soldattorp i Eljaröd och skänktes till Bondrumsgården 1937. Numera förvaras här bl.a linberedningsredskap och redskap för linberedning.

"Sterset" eller grovköket med ett modernare uttryck, har stensatt golv. I ett äldre skede har det möjligen haft direkt samband med köket. En stor inmurad gryta i kanten av eldstadskomplexet användes vid slakt, tvätt och storkok.

Bilden visar en samling inventarier i sterset. Här finns bl.a kar för ljusstöpning, klappebänkar med tre ben, baktråg, siktar att sikta mjölet med vid bakning. Tvättgunga som var den första ersättningen för filebräda.Drickatunna, bord med kalkstensskiva.

                                   Även köket har stensatt golv. Eldstaden, som dominerar köket, upptar mer än halva ytan. Ugnen användes vid brödbak medan maten i äldre tider lagades på den i sin tid rekonstruerade hällen. Närmast till höger är skafferiet med diverse saker för hushållet. Till vänster är den stora skorstenen med "illaren". Härifrån eldades både i sättugnen i stugan, den inmurade grytan i "stersed"

och i bakugnen (bagaronen), som är utbyggd utanför skorstenen. 

Från köket kommer man in i "stugan" som var familjens samlingsplats. Här återfinns gårdens enda brädgolv. Väggarna är putsade och vitkalkade. Sättugnen fungerade som värmekälla. Den eldades från spisen i köket. Fördelen med ett sådant arrangemang var att stugan kunde hållas fri från rök och sot. Sättugnen eller "kakelugnen" som den kallas i en bouppteckning 1761 är tillverkad vid Huseby bruk. Den är märkt "Aldeles swensk", vilket tyder på att man ville markera, att man satt igång en tillverkning av sättugnshällar även i Sverige. I stuan finns en gustaviansk säng med högt ryggstycke, som slutar i en mångfärgad rundel. Här finns också gåsabänken där gässen låg på ägg. I fönstret en tranlampa på fot. Hängande i taket, en "lampedalla" med en "plirka". Golvur från 1800- talets början. Klaffskåp fråm 1813, Ståndskåp från 1766 m.m. 

Från stuan leder två dörrar vidare. Den vänstra för in till "baghuset", en kammare som användes för förvaring men även fungerade som sovrum under den varmare delen av året. Den andra dörren leder till "farstun", som tidigare var husets "finingång". Här finns en vagga från 1800 - talets slut, med hängställning. 

Från förstugan leder en senare upptagen dörr in till östra längan och "kvarnhuset", i vilket man i huvudsak malde malt. Kvarnhuset är tillbyggt, sannolikt 1828. Det årtalet står inristat i en bjälke över dörren. Här finns maltkvarn med lättverk och stativ. Redskap för framställning av potatismjöl.

Mellan kvarnhuset och kistehuset finns inga spår efter någon enrisgavel. En märklig "stukning" på längan ungefär mitt i kistehuset antyder, att det kanske är där vi haft den gamla gaveln. Det skulle i så fall innebära, att även delar av kistehuset skulle vara tillbyggda. I kistehuset förvarades gårdens kistor, men där hade också pigorna sina sovplatser.

Östra längan inrymmer dessutom " loga " och "loggolv". I senare tid har man inrett ett "fårhus" i längan. Denna har i södra ändan spår efter en enrisgavel, vilket i så fall skulle ge begränsning mot söder. "Höladan" som binder samman östra och södra längan uppfördes omkring 1850.Denna nybyggda lada samt halva östra längan var under en period utvändigt klädd med panel.

Södra längan har längst i öster ett "svinhus". Väggen ut mot portlidret är numera ofullständig eftersom flera av de övre facken saknas. I ett av facken har man använt delar av en gravhäll, sannolikt från Fågeltofta kyrka. Hällen är synlig från utsidan. "Gadeporten" var ursprungligen gårdens huvudingång. Den är liksom gårdsplanen stensatt. På andra sidan porten ligger en liten "hölada" och en "drängkammare". I höladan förvarades höet till gårdens hästar. De kunde utfordras direkt genom ett hål i väggen. "Häststallet ,längst i väster, är sammanbyggt med västra längan. Det har fyra båsplatser, stensatt golv och en stor vattenho, gjord av flis.

I västra längan har kostallet eller "manesed" en så ålderdomlig utformning att man verkligen undrar om det var i funktion så sent som 1937. Båsplatserna är avdelade med några bräder och i ena hörnet är uppslaget en kalvbox. Dörren ut till gödselstacken sitter på gaveln. Mitt emot finns en dörr till "logan", där fodret fanns. Här finns tröskverk, s.k piggaverk, halmskakare, rågribba, cylinder för ältning av torv, spadar, trägrepar, hötjugor, slagor, lieorv. I huggeboden finns hyvelbänk, brännjärn, skolåda som smeden använde när han skodde hästarna, samt div. andra verktyg. Genom denna löper en i sen tid upptagen passage. Den tillkom enligt uppgift i samband med att undantagshuset uppfördes omkring 1880. Även mellan logan och "huggehuset" finns spår efter en enrisgavel, vilket tyder på, att huggehuset är uppfört senare än längan i övrigt. Mellan västra längan och boningshuset finns den s.k lågan, en smal passage mellan husen, som man använde för att t.ex komma ut till fruktträdgården.

År 1936 skänkte greveparet Germaine och Eskil Sparre Bondrumsgården till Albo Härads Hembygdsförening med tillträde året efter, när arrendet löpte ut. Byggnaderna genomgick sedan en varsam restaurering. Ola Månsson bodde kvar i undantagshuset fram till sin död 1958 och fungerade som ciceron. Inventarierna har delvis tillhört Bondrumsgården och kommer i övrigt i huvudsak från Albo Härad. När Ravlundagården på Skansen brunnit ned kom Bondrumsgården i blickfånget. Dåvarande Skansenchefen ville gärna flytta upp den till Stockholm, men 1972 beslutade riksantikvarieämbetet, att gården skulle ligga kvar. Den vårdas nu av Bondrumsringens hembygdsring.

Bondrumsringens ledamöter är:

Eva Nilsson ordf. Eva Gustavsson v.ordf. Inge Ohlsson kassör. Lena Lundh sekr. Bengt Almedahl. Suppleanter är: Per-Olof Svensson, Karin Nilsson, Bo Persson och Barbro Mattsson.

BONDRUMSGÅRDEN blev den 18 december 1963 förklarat som BYGGNADSMINNE.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

AGUSASTUGAN: Information delvis hämtad ur en skrift utgiven av Agusa Byalag 1981. Agusastugan köptes 1946 av Albo Härads Hembygdsförening.

Så långt norrut i Albo Härad man kan komma, ligger en liten by som heter Agusa i Andrarums församling. Här intill vägen Hörröd-Andrarum ligger en liten grå stuga kallad Agusastugan, där besökaren tror sig förflyttad ett sekel tillbaks i tiden. Här står nämligen möbler och husgeråd kvar som det användes av den siste ägaren Anna Mårtensson som bodde ensam här till 1944 då hon slutade sina dagar 71 år gammal. Om Anna Mårtensson kan sägas att hon levat sitt liv här på samma sätt som sina förfäder utan att ändra eller modernisera någonting. Hon framlevde här sitt liv i tacksamhet och trivdes med sin tillvaro. Med Anna Mårtensson gick så en epok i graven, ty sen dess har ingen människa bott i Agusastugan.

Byggnadsteknik:

Att Agusastugan eller delar därav har stått på en annan plats tidigare är ganska troligt. Man kan se på stolpar och bjälkar att de tidigare varit använda åt ett annat håll. Dessutom är stöttor, bjälkar och löshylt numrerade, vilket också kan tyda på att huset plockats ner och sedan byggts upp på den nuvarande platsen. Var huset stått tidigare finns det emellertid inga uppgifter om. Agusastugan är huvudsakligen byggd i korsvirke av bastant ek. Som fackfyllning användes lersten. Dessa lerstensfack är föga hållbara och måste årligen lagas. Under den regniga årstiden faller ofta stora stycken ur väggarna. Det kan se ganska ruskigt ut om våren innan nödvändiga reparationer gjorts. Senare kläddes husen med panelbrädor för att skydda väggarna mot väder och vind. "Brädliningen" togs till största delen bort på 1960-talet. I uthusen finns även andra byggnadstekniker representerade. Norra väggen är byggd i skiftesverk, eller ekpåle (ekplank travade ovanpå varandra). Någon vägg består av gråsten osv. Vi får komma ihåg att vi befinner oss i ett övningsområde  där två byggtraditioner bryts mot varandra. I det skogfattiga södra Skåne fick man använda den virkessnålare korsvirkestraditionen, medan man i skogsbygden kunde slösa virke i beständigare skiftesverksväggar.

Boningshuset:

Förstugan. På mitten av boningshuset (stuelängan) finns två halvdörrar som leder in till "fåstun". Halvdörrar var praktiskt, för då kunde man ha den översta dörren öppen för att släppa in ljus och luft, medan den nedersta dörren var stängd, så att inte höns och svin gick in i stuan. På den ena väggen i "fåstun" finns "karahyllan", en hylla för porslin och lerkärl, uppsatt. Smutsvattnet hälldes ut i en fördjupning nere i golvet. Vattnet rann sedan i en stensatt ränna över gårdsplanen ner till bygatan.

Skorstenen: 

Framför "fåstun" finns "illaren". Man lagade all mat inne i skorstenen. Här stod husmodern i ett svart sotigt utrymme med en murad bänk framför sig. På denna bänk gjorde hon upp eld. Grytorna hade ben eller stod på järnställning "kelfot". Det var arbetssamt att laga mat under sådana här omständigheter. Svart och sotigt! När som helst kunde sot ramla ner i maten. Belysningen var nästan bara den som kom ner från skorstenen.

Bakugnen:

Bakugnen ligger som ett bihang till skorstenen. den har tjocka väggar av natursten och lera. Den kräver ett stort utrymme och därför skjuter den ut med sin karaktäristiska buk utanför ytterväggen. Man eldade upp ugnen genom att man travade upp torv eller "baske" av ris. Ugnen eldades sedan tills den var riktigt varm. Den skulle vara vit av värme inuti. När den var tillräckligt varm rakades glöd och aska ut med "rakan". Sedan fördes bröden in på den långa brödspaden. Luckorna stängdes och bröden gräddades i värmen från de upphettade ugnsväggarna. Den sista eftervärmen användes till att torka skorpor.

Stuan:

Från "fåstun" kommer man in i "stuan" (dagliga rummet), där såväl husbondsfolket som tjänstefolk mest vistades dag och natt. Framför "illaren" står den gjutna "järnkakelugnen" (sättugnen) som eldades inifrån skorstenen med ved eller torv. Byn hämtade sin torv från en torvtäckt ca 50 meter från Agusastugan. Torvtäkten var en av byns allmänningar. På järnkakelugnens framsida finns det framställt i upphöjda bilder den bibliska episod då Simson sliter sönder lejonet. På de båda sidorna dödar S:t Göran draken för att rädda prinsessan, samtidigt som Diana i det undre fältet håller på att förvandla Aceton till hjort som straff för att han överraskat henne och hennes tärnor badandes nakna. Bredvid kakelugnen står en trälåda med salt. Här ligger även en del större stenar som användes till att slå sönder saltstycken. Då folket kom in från kylan tog de stenarna i händerna för att värma sig. Över sättugnen sitter några stänger, "pallstänger", på vilka saker kunde läggas eller hängas för att torka. På järnkakelugnen hade kopparkitteln sin naturliga plats. Här kunde kaffet hållas varmt under dagen. En barnstol finns upphängd i taket nära kakelugnsvärmen. Där satt barnet i en så förträfflig höjd att det kunde notera allt i sin närhet. Mellan ugnen och långväggen står "kakelugnsbänken" i vilken barnen sov om natten och där far, åtminstone under vintern, tillbragte sin dag i maklig vila. Utdragssofforna användes som sängplatser om nätterna. Sängarna bäddades med långhalm, ovanpå lades "sänklen" (sängkläder) och dynor av mönstrade vävnader. Skänken rymmer finporslinet och all den religiösa litteratur, som förutom den årligt utkomna almanackan var den uteslutande läsningen. Golvet består av tilltrampad lera och på detta underlag har man sedan lagt bräder. Taket har målats med oxblod vilket gett det en fin mustig rödbrun färg.

Vänstra kammaren:

I kammaren står en "sneklaffabyrå" tillverkad av furu men målad på ett sätt för att ge ett intryck av ett ädlare träslag. på byrån finns en mängd prydnadsföremål, tobaksschatull, lerpottor osv. För fönstren hänger smala vita gardiner och som gardinstång hade man en käpp som vilade på ett par spik. I fönstren har i alla tider vita pelargonier spritt hemtrevnad. På väggarna finns några tavlor, däribland inramade fotografier på olika kyrkoherdar som tjänstgjort i Andrarums socken. En märkestavla i akvarell skall få oss att minnas den dag då Anna Mårtensson fyllde ett år 1874. Man strödde sand och enris på lergolvet när det skulle vara extra fint. Kammaren användes endast då man hade gäster. Man kan tänka sig när någon kom och hälsade på i vardagslag. Då bjöds han endast att titta hur fint där var.

Högra kammaren:

Här skall vårt intresse speciellt knytas till de vackra allmogemålningarna på kistan respektive vråskåpet. De har gissningsvis varit arvegods från Agusagården.Under 1700-talet slog det igenom att man byggde skorsten i husen. Tidigare hade många hus varit rökstugor. Röken från eldstaden gick alltså ut i rummet och fortsatte sen ut genom dörren eller ett hål i taket. I och med skorstenens införande försvann sot och rök från bostaden. Först nu blir det lönt måla möblerna. Det unika med dessa målningar från 1700-talet är att de måste vara bland de första som överhuvudtaget målades i bondehemmen i sydöstra Skåne. Motiven består av fylliga akantusblad, som breder ut sig elegant i blått och rött med svarta och vita isättningar, och tulpaner med en ymnighet som naturen aldrig varit i stånd att frambringa. Dessa stilideal hade tidigare varit gängse vid olika utsmyckningar av herrgårdar och kyrkor.

Ännu en skrift upprättad av Länsstyrelsen och Kristianstads Läns Museum 1996 finns att köpa på Agusastugan.

Agusastugan byggnadsminnesförklarades den 18 december 1963. Skyddsföreskrifterna omfattar byggnadens exteriör och interiör, som ej heller får förses med installationer för värme, vatten, elektricitt och dylik.

Besök denna kulturbyggnad där tiden stått stilla. Gå in på sidan kulturbyggnader och se vilka visningstider som gäller.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

KORTFATTAT REFERAT FRÅN SKÅNES HEMBYGDSFÖRBUNDS ÅRSSTÄMMA:

Skånes Hembygdsförbund hade årsstämma den 13 juni i Ljungbyhed. Från vår förening var Clas Johnsson närvarande. det var en välorganiserad och gemytlig stämma, som inte bjöd på några större överraskningar enligt Clas. Allt följde mallen, Antalet anslutna föreningar uppgår till 105 st med sammanlagt 40 000 medlemmar. Förbundets verksamhetsplan för de närmaste åren tar upp en del framtidsfrågor och stämman beslutade:

Att hembygdsrörelsen beaktar 1900 - talet och samtiden, samt berättelserna.

Att hembygdsrörelsen är till för alla inklusive barn, ungdom och nya svenskar.

Att IT betraktas som ett självklart hjälpmedel inom hembygdsrörelsen.

Att bilda aktiva styrelser med bred kompetens och bred ålders och könsfördelning.

Att utöka samarbetet med andra föreningar såväl inom som utanför den egna organisationen.

En punkt som också togs upp är kontakten med kommunerna, så att vi t ex kan vara remissorgan för frågor rörande kulturarv och samhällsplanering.

Vidare innehåller verksamhetsplanen utökad hembygdsturism såsom den bussturism som sker i Glimmeboda, Hallsbergs stenar och Borstmuseet i Onslunda. 

Vidare nämndes att det blir en Skånsk bokmässa i Helsingborg under oktober 2010.

Nu gällande Stadgar fastställdes på ordinarie årsmöte 2004-05-12.

§ 1

Föreningens uppgift är

• Att efterforska och försöka bevara äldre byggnader, redskap, mm som är av betydelse i etnologisk, kulturhistorisk eller konsthistoriskt hänseende;
• Att väl vårda och omhänderta ägd eller upplåten egendom
• Att samla, uppteckna och bevara sagor, sägner, seder och bruk, ordstäv, åldriga ord och talesätt mm, samt insamla litteratur och arkivalier som berör häradet.
• Att försöka bevara de egendomligheter och minnesmärken som häradets natur erbjuder.
• Att vidmakthålla och stärka intresset för bygdens historia till boende såväl inom som utom häradet.

§ 2

• Medlem i familjen är varje person eller familj som årligen betalar fastställd medlemsavgift

§ 3

Föreningen leds av en styrelse, bestående av ordförande och minst sex ledamöter samt minst fyra suppleanter. Styrelsen skall;

• Verkställa föreningens beslut.
• Som föreningens beslutande och verkställande organ leda föreningens arbete.
• Årligen före 1 april lämna årsberättelse till föreningens revisorer.

Ordförande väljs för en tid av två år. Styrelsemedlemmarna och suppleanterna väljs även de på en tid av två år, men så att hälften väljs årligen. Avgående kan omväljas. Styrelsen utser inom sig vice ordförande, sekreterare och kassör. Arbetsfördelningen mellan de förtroendevalda fastställs av styrelsen.

Styrelsen är beslutsmässig då mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Ordförandes röst är avgörande vid lika röstetal.

§ 4

För varje socken i häradet utser föreningen två sockenombud. Dessa väljs på årsmötet och för en mandatperiod av ett år. Mandatperioden omfattar tiden 1 september - 31 augusti. Sockenombudens uppgift är att bevaka föreningens intresse inom respektive socken och stödja styrelsen i dess arbete.

Sockenombuden kallas till möte av styrelsen när så erfordras. Ombuden kan även begära hos styrelsen att det kallas till möte.

§ 5

Bildas inom häradet lokala arbetsgrupper, hembygdsringar eller hembygdsgrupper, skall dessa vara underställda hembygdsföreningen.

Förvaltar lokal grupp föreningens egendom, upplåten eller ägd, skall de arbeta i enlighet med dessa stadgar. Samverkan med föreningens byggnadskommitté skall ske vid vård och underhåll av byggnader. Lokal grupp utser inom sig en styrelse bestående av ordförande, sekreterare och kassör, samt det antal styrelsemedlemmar som gruppen finner lämpligt. Styrelsen skall arbeta med samma inriktning som föreningens styrelse, och årligen före den 1 april lämna årsberättelse till föreningens revisorer. Efter godkännande skall denna årsberättelse lämnas till föreningens styrelse för kännedom och arkivering.

Lokal arbetsgrupp får förvärva egna medel genom avgifter, inträde, försäljning av tillverkade produkter mm. Dessa medel skall användas till vård och underhåll av föreningens egendom, som den lokala gruppen förvaltar. Uppstår överskott som inte är reserverat i vård-underhållsplanen får detta fritt disponeras för verksamhet enligt § 1 i dessa stadgar. Upplöses lokal grupp tar hembygdsföreningens styrelse över handlingar och tillgångar.

§ 6

Föreningen håller årsmöte under maj månad på tid och plats som styrelsen bestämmer. Kallelse till årsmötet görs i programbladet, på hemsidan och genom annons i lokalpressen. På årsmötet behandlas följande ärenden;

• Styrelsens och revisorernas berättelse
• Beslut om ansvarsfrihet
• Val av styrelse enligt § 3.
• Val av sockenombud enligt § 4.
• Val av två revisorer och två revisorssuppleanter
• Val av valberedning bestående av tre personer varav en är sammankallande
• Behandling av ärende enligt föredragningslista från styrelsen
• Behandling av ärenden inlämnade av medlem/medlemmar senast fjorton dagar före mötet.
• Ärenden som ej upptagits på föredragningslistan eller föranmälts av medlem kan endast behandlas om årsmötet så beslutar

§ 7

Rösträtt får utövas endast genom personlig närvaro. Röstning sker öppet. Sluten röstning kan begäras. Vid röstning gäller enkel majoritet, vid lika röstetal fäller ordförande utslaget.

§ 8

Extra föreningsmöte kan sammankallas av styrelsen, eller då minst femtio medlemmar begär detta skriftligt.

§ 9

Ändring av dessa stadgar kan endast beslutas på ordinarie årsmöte och då med kvalificerad (2/3) majoritet.

§ 10

Föreningens upphörande. beslutas på två föreningsmöten med minst tre månaders mellanrum. Minst hälften av föreningens medlemmar skall rösta ja på båda dessa möten för att beslutet skall vara giltigt. Samtidigt beslutas om hur föreningens tillhörigheter skall fördelas.

Dessa stadgar fastställdes på ordinarie årsmöte 2004-05-12.

Ingrid Liljedahl                             Gunnar Persson                              Sven Plavén                          Jan Bergström

Ordförande                                    Sekreterare                                    Justeras                                Justeras

-------------------------------------------------------------------------------------------------

På denna sida kommer vi  återgälda en viktig del i föreningens ansvar, enligt punkt 3 § 1.

BACKA ELNAN. Upptecknat av Astrid Krondahl.

Medan jag vandrar i minnenas örtagård, vill jag också berätta om en annan gammal tant, som hette Elna Jakobsson, Backa Elnan kallad. Hon bodde också i en grå liten stuga inte långt från mitt hem. Med denna lilla stuga var det väl inte så märkvärdigt, som föregående. Här var väl kanske en aning komfort för då tid. Elna hade brädgolv och trasmatta, riktig köksspis så hon kunde koka och baka själv. Men det var annat, som gjorde att hon finns i min åminnelse. Hon var med bland hjälpgummor i trakten och var ofta gäst även hos oss.

Så blev det kristid 1914 och efter det blev Elna grubblande och konstig. Hon hamstrade allt hon hade råd med, sockertoppar, kaffe, mjöl och gryn i all oändlighet. Ingen visste om hennes förråd. En dag kom hon till min far och bad honom komma med, för tjuvar hade tagit allt hon hade.

Då får vi kalla hit landsfiskalen, sa far. Nej, det ville hon inte. Så gick far och tog en granne med sig för att se hur det var. Men det var bara inbillning, inget var stulet. Allt mer grubbel blev det i ensamheten, så till sist brydde hon sig inte om att laga mat och tog inte kläder på sig. Hon gick i linnet, bytte inte utan drog rent utanpå och bar ett rep om livet. Grannarna häromkring fick i uppdrag att köpa ut ransonen på hennes kort, baka bröd och laga mat. Sen fick vi barn gå dit med den. Vi var lite rädda, men hon måste ju ha mat. Året var 1921.

En dag sände mor oss iväg med ett stort nybakat grovt bröd, som hon tog emot. På kvällen gick mor dit med kvällsmat. Då såg hon genom fönstret, dörren var låst, att hon hade något på bordet, som hon hade smulat sönder i små bitar. När mor frågade vad det var och vad hon hade gjort med brödet, som det var så ont om, så svarade hon:"Du tänkte du skulle förgifta mig ditt skrälle, du har lagt svavelstickor i brödet". Nu förstod vi att hon inte kunde vara kvar i sitt hus, utan fattigvården ordnade med att hon kom till Lund.

Efter tre års vistelse där ansågs hon inte kunna komma hem till sitt hus mer, varför kommunens styrelse ordnade auktion på hennes tillhörigheter. Allt såldes utom en omgång säng och gångkläder, som skulle förvaras hos auktionsförrättaren, ifall hon skulle bli utskriven. Det blev hon aldrig, utan hon fick tillbringa sin återstående tid på S:t Lars i Lund. Men hon blev så pass återställd att hon kunde göra nytta för sig bland annat genom vävning.

Hennes lilla grå stuga såldes på auktion till markägaren, som ganska snart rev den. Det enda som minner om Elnas tragedi är några krusbärsbuskar vid gärdsgården, där jag minns att Elna stod i sitt vita linne en sommardag i sol.

BRASKANS HUS . Skrivet av Astrid Krondahl 1 mars 1988 

Ett av torpen, som tillhörde Kritinehovs gods, beläget i Fiskebäck.

Min tanke flyr tillbaka till min barndomstid och även senare, där minnet lyser så klart på detta gamla hus. Tänk om tiden stått still en stund och detta hade stått kvar på sin grund. Ett ovärderligt minnesmärke över dåtidens folk i fattigdom och obeskrivlig nöd. Här fanns ingenting av nutidens bekvämligheter, men en raritet från utvändigt sett. Korsvirke i svart med vitkalkade rutor av lerstenar inunder. Små fönstergluggar släppte in lite dagsljus. Taket var täckt av halm, som när stormarna drog fram gärna ryckte ett hål här och där. Inte var det lätt att vara husmor utan penningar och guld.

Dörren till förstugan var två halvdörrar, nedan och ovandörr. Där i förstugan var golvet besatt med kullerstenar. Mitt emot förstugedörren var den öppna skorstenen, där eldningen i sättugnen varje dag fick underhållas. Utanför på hällen i denna skorsten var också en trefoting av järn placerad, på vilken Anna Braska laga sin mat och kokte sitt kaffe. Hit ut i sin kalla boning fick hon gå innan hon kunde värma sig på en slurk rågkaffe, för något annat fanns ju knappast i kristiden. Huset var uppdelat i två avdelningar med ett rum i varje ända och ett litet krypin, som fick tjänstgöra som kistehus, skafferi mm. Golven var av lera, vilka sopades med en kvast av en växt, som kallades ljungpiggar. Efter den proceduren beströddes golvet med vit sand och hackat enris. En kvist enris lades på sättugnen, som när den var varm spred en härlig doft i stugan.

Möblerna härinne var åderstigna,vitskurade alla. Där fanns ett mycket litet bord, två stolar, en soffa, en säng och en pall. Över bordet hängde en så kalld lampedolla. En rak ribba med en fyrkant nederst där en lampa hade sin plats. Jag glömde den finaste möbeln, en låg skänk eller buffé i vår tid. På den stod en Kristusbild med öppen famn, två gamla ljusstakar och en postilla samt en psalmbok. Däröver på väggen två tavlor föreställande Kristus med törnekronan och nattvarden med honom. Vitkalkade väggar, sättugnen svart, på den fick kaffepannan ibland stå och puttra. Över denna ugn fanns två trästänger för torkning av handdukar och annat sånt behov. 

När vi var barn sprang vi ofta ärenden för mor till detta lilla hus och jag minns hur högtidligt det var att komma in och få sitta på hennes soffa en stund. Hur fattig hon var, så ville hon ändå bjuda på oss och det blev en 2 öres skorpa med svart kaffe med socker i. I gengäld hade vi med oss något i matväg från mor, som trots att vi själva hade det knalt hemma, där vi var många munnar att mätta, så hade mor ett hjärta av guld och fick det att räcka till mat för många utslagna fattiga människor.

Dessa gamla stugsittare satte stort värde på de stunder, då de fick komma till torparmororna och hjälpa till med tvätt, ullkardning och linberednig, som ju fanns i nästan varje hus på den tiden. Förnöjsamheten kunde ingen ta ifrån dem hur besvärlig deras tillvaro än kunde vara. Så var det med denna gamla Anna Braska. Hon levde så länge att hon var ibland de första, som fick plats på ålderdomshemmet, numera Talldungen i Brösarp.

Namnet Braskahus var, tror jag efter Annas far, som kallades Brasken. Anna var också i dagligt tal kallad Aides Anna. Troligen hette hennes mor Agda eller Aida.

Jag minns......

Av Astrid Krondahl tillägnad Anna Braska.

Jag minns ett rum, ett litet krypin

med lergolv, av ene bestrött.

En enkel bädd, en soffa ett ord

en vitskurad skänk så fin.

På den en Kristusbild famnande stod,

en psalmbok låg vid dess fot.

På ena hörnet postillan låg

med innehåll av Guds ord.

Jag minns också en högrest gestalt,

som levde sitt liv häri.

En glad liten gumma, som ägde allt

och kände sig lycklig och fri.

Förnöjsam var hon trots nöd och brist,

hon visste ej annat av.

Hon mötte sin dag med tillförsikt,

var nöjd och glittrande glad.

Det susar av minnen på kyrkogård,

det susar i almarnas blad.

I minnenas hägn skall de leva kvar,

som tyngsta bördan bar.

Tidens tand den gnager och gnor

tills ingenting finnes mer

av stugor, som vet att berätta allt

om människor, som slet, som frös och svalt

i tider för länge sen.

Nåja, nästa hälft av huset beboddes av en annan kvinna för länge sen. Då levde också hennes far. Han hette Jonas och dottern hette Kjerstin. Denne gamle man var sjuk och sängliggande i 3 år. Hon skulle sörja för deras försörjning, varför hon fick gå i dagsverke hos bönderna i trakten varje dag. Hur kunde det bli med mat och passning om dagen och med ron om natten kan man grunna på. lika torftigt om inte värre var det nog här i stugan av samma stil, som jag beskrivit i Annas krypin. Ingen av dessa kvinnor var gifta och när Jonas gått ur tiden, då var Kjerstin i 40 årsålder, reste hon till Lyngsjö och tog tjänst. Där stannade hon tills hon blev pensionerad och kom sedan till Everöds ålderdomshem. Hon nådde en ålder av 100 år. En bild av henne som Everöds äldsta har jag kvar i min klippbok.

Än finns en liten hög av rester från skorstenen av detta gamla hus. Vita syrener doftar sommartid och vita snöbär vittnar om den lilla täppan framför huset, som är ett minne blott.

Nu strör tidens hand aska över minnen, slitna öro alla band som knöts till unga sinnen. 

Skrothandlare Jönsson

Minnesbilder från 30-talet

skrivna av Astrid Krondahl den 26/2 1988.

När man är ensam vill tankarna gärna gå tillbaka till tid som var för länge sen. Det blir många både glada och mörka minnen, som passerar revy. Jag minns en nyårsafton i början av trettiotalet, som det faktiskt var anordnat en auktion efter en gammal kvinna i Lönhult. Det var ju då som nu att folk var nyfikna på nöjen och det var ju inga andra sådana i obygder som dessa.

Min man och jag var bland alla, som kom tillstädes och bland dem var också en gammal ungkarl, som var skrothandlare. Han var sjuk och i mycket dålig kondition och hade inte mycket till livets nödtorft. Men en sak efter Else Japse, som gumman kallades, ville han gärna köpa. Det blev en karrafin med 1 dricksglas till med fina ornament på båda. Den fick jag i nyårsgåva. Hur det nu var så följde han med oss hem för att vila och få lite kaffe, eftersom han var väldigt medtagen av promenaden.

I mitt hem hade han liksom ett hem och tillhåll sen lång tid tillbaka. Han hade inga anhöriga här utan fosterföräldrar i byn. Så när han flyttade från dem och blev skrothandlare, så köpte han eget hus. Men efter några år med framgång, blev han som många andra lurade att som borgenär hjälpa en god vän. Det resulterade i att han fick gå i konkurs och stod på bar backe. En gammal skomakare på Ljungbacken lät honom flytta in på sitt loft med sin säng och ett litet bord. Ingen spis, inget ljus hade han i detta kalla viste. Ingen mat kunda han laga där utan fick förtära allting kallt. Därför blev det så att när han nu berätta om sin förskräckliga situation för oss, där mina föräldrar var inneboende, då tyckte vi alla att han skulle stanna hos oss och hålla nyårsafton. Han fick en bädd i köket och efteråt tyckte han att han aldrig hade blivit så omhuldad. Men vi förstod att han var sjuk och ville att han skulle stanna någon dag. Nej, jag vill inte ligga någon till last, var hans svar. Ingen hade han, som brydde sig om honom. Min far tog kontakt med fattigvårdsordföranden och läraren i vår skola, sen min man och jag besökt honom där han låg i sina paltor på detta kalla loft. Jag hade med mig varm mat och kaffe, men han var så sjuk. Antagligen hade han lunginflammation, som ändade hans liv innan dessa män anlände.

Allt var så fattigt och eländigt hos nästan alla människor då. Inga ambulanser till sjukhus och anstalter förekom. Hästskjutsar till läkare och barnmorska, inga BB var det tal om. Men dessa kontrahenter var alltid villiga att följa med när dom påkallades.

Skrothandlare Jönssons jordafärd blev en mycket enkel sådan. Det var ju januari månad. Här fanns inga blommor att tillgå och på den tiden var det vanligt att de som hade lite anlag själva band krans. Min mor var en sådan mora, som kunde konsten. Av silvergran band hon sex kransar och tillverkade de finaste rosor av rött och gult creppapper, som hon när de var färdiga, doppade i smält stearin för hållbarheten. Så var det någon som köpte en pärlekrans, vilket var mycket vanligt då.

Eftersom det var mycket snö, kunde inte likvagnen köras, utan det blev slädfärd till kyrkan i Brösarp med 3 slädskjutsar. Bara de, som nödvändigt behövdes troligtvis. Uppe på kullen ganska nära minneslunden är en gravsten rest över Anders Jönsson. Nederst på stenen står: Minnesvården rest av en ungdomsvän. Gissningen har varit om det var den som störtade honom i fördärvet. Ingen som vet.

Hur det var då och hur det är nu kan inga ord beskriva. Nu har människor all världens goda men ingen är nöjd. Gnäll, avundsjuka och habegär är allt, som de flesta sysslar med vid sidan av jobbet om de nu har något. Hoppas den trenden vänder snart och att vi också blir förskonade från krigets fasor, som sätter skräck i de flesta.

Sidan senast ändrad 2010-08-27.